På 1990-talet, när allt som betydde något var om man "spelade Sega eller Nintendo", var hela spelvärlden uppdelad i fanboys för den ena eller den andra sidan. Jag råkade hamna på Segas planhalva eftersom min bror köpte en Master System och sedan en Mega Drive och därmed förde traditionen vidare till mig. Slumpen. Det kunde förstås lika gärna ha varit en NES och en Super NES och Mario i stället för Sonic.
Efter att Sega lade sin ned sin konsolutveckling var det dags att vandra vidare och vidga vyerna lite. Det blev en Xbox. Äntligen kunde jag ge efter för min nyfikenhet och med tiden även köpa mig en Gamecube. Även om Xbox blev min förstahandskonsol med spel som Halo, Project Gotham Racing och Jade Empire var det till Gamecube jag kunde uppleva spel som Resident Evil 4, Metroid Prime och Super Monkey Ball - att ett Sega-spel var det bästa releasespelet till en Nintendokonsol kanske bröt tabut slutgiltigt. Gamecube är ett slags symbol för mig vad Nintendo en gång var.
När Xbox och PlayStation 2 framställdes som de två tunga tekniska monstren utstrålade Gamecube lekfullhet och enkelhet. Hårddisk? Verkligen inte. DVD-spelare? Nix. Tunga shooters? Inte direkt. Onlinespel? Nja. På så vis var Gamecube allt det konkurrenterna inte var. Konsolen led dock av bristfälligt tredjepartsstöd, ett fenomen som även drabbade Wii och som Nintendo försöker åtgärda med Wii U. Men den som ville ha en spelkonsol och ingenting annat kunde köpa Gamecube. Man fick en liten (tyst!) maskin, spel på pyttesmå skivor och en ergonomisk handkontroll som lämpade sig till allt utom beat 'em up.
Mycket har hänt sedan dess. Även om Sega gjorde ett bra försök redan med Dreamcast var det Microsoft som på allvar gjorde onlinespel på konsol till en stor grej. I dag är 35 miljoner kunder aktiva på Xbox Live. Sony har följt efter med att skapa PlayStation Network och Home. Jag är ingen utpräglad onlinespelare, men jag gillar verkligen vad Microsoft och Sony har gjort med sina respektive tjänster och det stora utbud som erbjuds av spel, uppdateringar, filmer och annat. Antalet användningsområden tycks oändligt. Nintendo har inte hängt på utan endast gjort sina äldre spel tillgängliga via Virtual Console. De har med Wii satsat all kraft på hur spelen spelas. Kontrollen har hamnat i fokus.
Hur ser då framtidens spelande ut? Många har tidigare tagit för givet att spelkonsolen som sådan med tiden kommer att försvinna. Innan det händer kommer spelen som fysiska produkter - skivor i en plastförpackning - att försvinna till förmån för nedladdningsbara filer. Tråkigt för alla som samlar på spel som andra samlar på filmer eller böcker. Och jag tror det när jag ser det. Däremot är jag övertygad om att alla spel i framtiden kommer att finnas i nedladdningsbar version som alternativ och att alla företag kommer att vilja få oss att välja onlineversionen framför de där plastförpackningarna i butiken. Nintendo har med Wii U visat att de ännu en generation satsar på en traditionell spelkonsol med spel på skiva (i skrivande stund inte klart vilket lagringsmedium det blir, men det blir i alla fall inte Blu-ray). Hur deras onlinesatsning ser ut återstår att se. Jag vill dock inte tro att allt spelande i framtiden handlar om att vara fysisk framför konsolen.
Vi pratar om Microsoft, Sony och Nintendo men glömmer oftast bort Apple. Utan att lansera en konsol som uttalat konkurrerar med Nintendo DS eller PSP har Apple norpat kunder från nämnda konsoler med iPhone, iPod och iPad. Mobilmarknaden växer stadigt och i takt med att prestandan förbättras finns det anledning att fråga sig varför man ska kasta ut 2 500 kronor på en bärbar spelkonsol när man kan köpa en telefon som erbjuder spel men även så mycket mer. Apple har således egentligen redan blivit en tuff konkurrent för Sony och Nintendo på den bärbara spelmarknaden och de har tvingats anpassa sig efter denna nya konkurrent. Även Apple kan således komma att bli trendsättare framöver.
Jag var en av många som kände skepticism inför Wii. Skulle denna kraftlösa lilla maskin med en svingkontroll charma oss? Den charmade i alla fall tillräckligt många för att bli störst på marknaden. Jag var dock inte en av dem och efter att ha sett vad Nintendo hittills har visat oss om Wii U kan jag lite besviket konstatera att det sannolikt inte blir någon Nintendokonsol för mig nästa generation heller. Min Gamecube står kvar och minner om fornstora dagar samtidigt som Sony och Microsoft satsar på mer traditionellt spelande och adderar Move och Kinect för de som vill. För Nintendo är det icke-traditionella spelandet numera själva huvudpoängen. Det lockar nya kunder med alienerar samtidigt vissa äldre spelare.
Jag spjärnar emot som en motvillig hund. Jag är i dessa sammanhang en traditionell gubbjävel som vill sitta framför min TV med en spelkonsol, en handkontroll och ett helt vanligt spel där jag varken behöver vifta, kasta eller ens resa mig från soffan. Move och Kinect har potential och kan skapa ett mervärde i vissa fall. Inte minst för dansspel är de perfekta. Men i övriga fall: låt mig spela i fred.
Sista Nintendokonsolen innan hopp- och svingtrenden inleddes.