Tänk vad tiden går. För 25 år sedan satt jag i mitt rum i ett hus i den norrländska glesbygden och spelade Sonic the Hedgehog till Mega Drive. Jag arbetade mig koncentrerat igenom lavafyllda Marble Zone, fick panik i det stigande vattnet i Labyrinth Zone, njöt av musiken i den förhållandevis lätta Star Light Zone och lyckades till slut besegra Dr Robotnik i en slutstrid. Året var 1991 och det var en helt annan värld.
Dagens spelbransch är på flera sätt helt annorlunda än dåtidens. Den har mognat och vuxit. Precis som vi som spelade Sonic där i våra barnrum. I vissa ögonblick kan jag sakna den där tiden när allt var lite enklare.
Samtidigt är det mesta så mycket bättre nu. Inte minst är spelen tillgängligare. När jag köpte Sonic 2 via postorder fanns det få sätt att få tillgång till spel på. Det var en spelbutik inne i närmsta stad (jag bodde inte i Stockholm då). Och så fanns det postorder.
Möjligheten att läsa recensioner i förväg var små, så oftast köpte man grisen i säcken. Lägstanivån var oerhört mycket lägre än i dag, vilket resulterade i att man ibland lade ut 600 kr på ett riktigt värdelöst spel. Det händer inte så ofta nu.
Sonic blev känd i en helt annan tid. I dag är han om inte bortglömd så i alla fall kraftigt marginaliserad. Med all rätta, ska tilläggas, efter Sonic Teams alla fadäser de senaste 10 åren.
Är då Sonic ens värd att fira? Ja, det är klart att han är.
