En sak måste sägas med en gång: The Order: 1886 är det vackraste spelet jag någonsin spelat. Det är så snyggt att jag inte märker övergångarna mellan de bedårande mellansekvenserna och spelbara sektioner. Men det dras dessvärre även med betydande problem.
Spelet, som är en av årets stora exklusiva titlar till PlayStation 4, har närmast sågats unisont av spelmedia. Tyvärr måste jag instämma i mycket av kritiken.
Men vi gräver lite mer i det positiva först. The Order: 1886 är alltså magnifikt vackert. Miljöerna, ett slags alternativt viktorianskt England, är makalösa. Detaljrikedomen i allt från kläder och insignier till hår och ansiktsdrag, är nästan sinnessjuk. Att Ready at Dawn är kapabla utvecklare råder således ingen tvekan om.
Det märks verkligen att spelet utvecklats på en ny generations hårdvara. Att spel kommer se ut så här från och med nu får det att kittlas lite i magen. The Order: 1886 är förmodligen spelet som kommer få alla spel från den förra generationen att se dassiga ut.
Övergången från mellansekvenser till spelbara moment är sömlös på ett sätt jag aldrig upplevt tidigare. Detta verkar ha varit utvecklarnas ambition i sitt försök att skapa en "cineastisk upplevelse".
Användningen av mellansekvenser, hur vackra de än må vara, blir dock ett problem. Det finns flera sätt att driva en historia framåt. Ett sätt är att låta en del av dialogen ske mellan karaktärerna när spelaren har kontroll. Detta gjorde Naughty Dog förtjänstfullt i The Last of Us och det är ett bra sätt att göra spelaren mer involverad och engagerad i det som sker.
Ready at Dawn har valt rakt motsatt väg. Här blir spelaren passiv när karaktärerna har sina (många) pratstunder, släpps in igen för några ögonblick och förpassas åter till kulisserna när personerna i bild ska ta sig nedför en trappa (vilket blir en helt meningslös mellansekvens).
Inskränkningarna i vad spelet låter dig göra är frustrerande. Spelet låter dig bara springa när spelet vill att du ska springa, skjuta när spelet vill att du ska skjuta och begränsar också användningen av vapen på ett irriterande sätt. Att coola vapen dyker upp för att sedan lika snabbt försvinna i nästa strid är inte bara tråkigt. Det gör framför allt att jag inte kan vara särskilt strategisk i mitt val av vapen inför varje strid. Jag får alltid ta det som erbjuds och kan inte sluta fundera över vart det där häftiga vapnet från den förra fajten tog vägen.
Berättelsen börjar lamt men tar sig efter en handfull kapitel och blir mot slutet riktigt spännande. Användningen av Quick Time Events och mellansekvenser i berättandet retar mig i början, men efter ett tag vänjer jag mig vid denna berättarstil och accepterar den. Då går det lite lättare.
Miljöerna imponerar.
The Order: 1886 känns som en onödigt sträng magister som inte litar på mig, inte tror att jag på egen hand kan ta de där stegen utan ständigt måste fösas framåt. Det finns inget utrymme att välja alternativa vägar eller att utforska på egen hand i några ögonblick. En stängd dörr är en stängd dörr, och det syns på långt håll om den går att öppna eller ej. Allt är förutbestämt. Vilket är synd, eftersom dessa 1800-talsmiljöer är fantastiska och verkligen skulle förtjäna att utforskas lite mer.
Samtidigt har de lyckats med vapnen, skapat en smidig kontroll och ett välfungerande stridssystem. Allt är således inte nattsvart. Men när jag dör för tionde gången på grund av att en fiende dyker upp bakom min rygg, oavsett åt vilket håll jag står vänd eller vilket skydd jag valt, kastar jag handkontrollen i frustration och undrar vad som är poängen. Det var länge sedan jag dog så här ofta och orättvist. Det enda som får mig att fortsätta är ren envishet, inte spelglädje.
Flera vapen är riktigt roliga.
Därför är det irriterande att de får användas så sparsamt.
Därför är det irriterande att de får användas så sparsamt.
Sammantaget tycker jag att Ready at Dawn har gjort en rad felprioriteringar under utvecklingen av The Order: 1886. De har skapat en fantastisk värld, snickrat ihop en spännande berättelse och strävat efter ett linjärt och filmiskt actionspel. Men de har samtidigt skalat ned tiden då jag faktiskt får kontrollera karaktären till ett minimum. Det gör mig väldigt kluven inför detta spel.
Jag lider inte av linjära spel, kräver inte full frihet hela tiden. Tvärtom kan jag tycka att det är ganska skönt att slippa välja mellan femton olika alternativ i alla situationer. Men jag uppskattar samtidigt att kunna göra vissa val. Ready at Dawn har prioriterat bort spelarens initiativförmåga helt och hållet här. Det gör att The Order: 1886 inte bara är linjärt utan faktiskt känns tvångsmässigt kringskuret och lite som en interaktiv film.
Jag tänker på hur bra det här hade kunnat bli. Det hade kunnat bli lika storslaget som BioShock Infinite, med lika roliga strider som i The Last of Us och med liknande fläkt och flärd som i Uncharted. Då hade detta varit ett fantastiskt spel.
Ready at Dawn kom inte i närheten på någon punkt. Det gör The Order: 1886 till världens just nu snyggaste spel men ett spelmässigt högst mediokert sådant.
+ Makalös grafik
+ Underbara 1800-talsmiljöer
+ Spännande berättelse
+ Bra röstskådespeleri
- För lite gameplay
- Alldeles för linjärt
- Inga valmöjligheter
- Enformiga strider
- Rumphugget slut
Betyg: 6/10
Format: PS4
"Du luktar vitlök."
