söndag 3 oktober 2010

Halo med nya ögon

Halo: Reach slutar som Halo börjar. Bungie har lyckats knyta ihop en lös tråd från 2001 nio år senare. Detta får konsekvensen att Halo till Xbox känns som en helt logisk uppföljare till Halo: Reach på Xbox 360. Bakvänt och tokigt måhända, men det fungerar förträffligt. Det är bara att byta konsol och spel och fortsätta resan.

"I think we both know the answer to that", svarar Cortana när kapten Keyes undrar om Spartan-soldaterna dog i strid när de försvarade planeten Reach. Kvar på skeppet Pillar of Autumn finns dock en soldat i cryosömn, känd endast vid sin rang. Master Chief.

Att gå från Halo: Reach till Halo är tack vare berättelsens röda tråd som att spela Halo med nya ögon. Nu vet jag bakgrunden. Den stod visserligen i instruktionsboken redan när jag packade upp spelet i mars 2002, men den gick inte att ta till sig på samma sätt då som det gör i dag när jag faktiskt har spelat igenom händelserna på planeten Reach och sett allt med egna ögon. Allt som händer är därför lite mer logiskt och lätt att ta till sig nu.

Samtidigt som jag blir varse att svårighetsgraden faktiskt skruvats upp några snäpp under årens lopp, är det lite fascinerande att se hur bra Halo faktiskt var redan då. För åtta och ett halvt år sedan tog jag först mark på ringvärlden och tittade mig hänförd omkring. I dag ser spelet av naturliga skäl inte lika glimrande ut som det gjorde då, men det går inte att komma ifrån att det är ett förbannat snyggt spel. Ringvärldens välvda horisont är nästan lika bedårande och fascinerande i dag som den var i mars 2002.

Spelmässigt är Halo fortfarande fantastiskt. Kontrollen var perfekt då och har egentligen följt med hela vägen till Halo: Reach. Det är ytterst ovanligt att ett spel håller en sådan klass även efter nästan nio år på nacken (Halo lanserades tillsammans med Xbox i USA i november 2001). I stort sett inga spel på 2000-talet har en sådan livslängd att de kan leverera nästan samma magiska känslor efter nästan ett decennium.

Alla ännu ej avklarade äventyr i min spelhylla får ursäkta. De få lediga timmarna de kommande månaderna kommer att ägnas åt att spela igenom Halo. Och följas av Halo 2 och Halo 3. Kampen ska avslutas. Igen.

The Silent Cartographer förmedlar en mäktig känsla.