Sonic & All-Stars Racing Transformed är fantastiskt

Jag har GTA V liggande hemma, men känner inte riktigt det där suget att dyka ned i det på allvar än. Kanske för att jag vet att det kommer att kräva många timmar av min tid (mer om det problemet i denna bloggpost).

Men också för att jag råkar ha ett annat spel som ständigt pockar på min uppmärksamhet: Sonic & All-Stars Racing Transformed. Det går inte att slita sig från denna fantastiska smällkaramell. Och framför allt: det är lika roligt i fem minuter som i femtio. Det ställer inga krav på att stjäla min tid i onödan utan underhåller från första ögonblicket.

Jag gillade verkligen det första spelet och kallade det ett lyckopiller. Men uppföljaren är flera nivåer bättre. Grafiken är vackrare och mer detaljerad, bandesignen är bättre. Men framför allt är kontrollen mer slipad och varierad. Nu bedrivs racing på land, på vatten och i luften. Jag var lite orolig för att spelet skulle bli väldigt obalanserat, men övergången mellan bil, båt och flyg fungerar föredömligt.

Här finns massor av Sega-nostalgi att gotta sig i. Musik från och världar inspirerade av spel som Sonic & Knuckles, After Burner, Nights: Into Dreams (fantastisk bana), Shinobi (inte så fantastisk), Burning Rangers, House of the Dead, Jet Set Radio och Super Monkey Ball gör att hela jag förvandlas till ett stort fånigt leende.

Övergångar mellan land, luft och vatten sköts jättesmidigt i blå checkpoints.

Alla banor är inte lika roliga. Vissa är tvärtom ganska virriga med märklig bandesign och ologiska hinder. Men de flesta banor är en ren njutning att spela och inbjuder till att höja svårighetsgraden och köra en gång till. Bara en gång till. 

Jag skulle faktiskt kunna sträcka mig till att utnämna Sonic & All-Stars Racing Transformed till det roligaste racingspelet under sin generation. Och det vill inte säga lite. Jag hoppas bara att Sega vågar sig på en tredje del.

Lyckopiller

Ibland kan spel vara något fantastiskt. Som när man är lite allmänt less och nedstämd och behöver lite uppmuntran. Då är Sonic & Sega All-Stars Racing om inte lösningen så i alla fall ett litet välbehövligt lyckopiller.

Ja, det är sockersött och gulligt. Och man kan definitivt ifrågasätta valet av vissa karaktärer i spelet, som främst är hämtade från Dreamcast-eran. Inget fel i det, men det utesluter ju många populära Sega-karaktärer från tidigare generationer. Variationen i spelet kan också ifrågasättas, miljöerna kunde ha varit fler och banorna längre.

Men oavsett allt detta går det bara inte att tycka illa om det här spelet. Det erbjuder oförfalskad spelglädje, precis som Mario Kart alltid har gjort. För alla som sitter på en Xbox 360 eller PlayStation 3 och därmed inte har tillgång till Nintendos alla kartklassiker är Sonic & Sega All-Stars Racing ett givet val. Att man kan kasta sig in i spelet och ha lika roligt i fem minuter som i femtio gör det oerhört lättillgängligt. Detta gör också att det aldrig samlar damm.

Halo med nya ögon

Halo: Reach slutar som Halo börjar. Bungie har lyckats knyta ihop en lös tråd från 2001 nio år senare. Detta får konsekvensen att Halo till Xbox känns som en helt logisk uppföljare till Halo: Reach på Xbox 360. Bakvänt och tokigt måhända, men det fungerar förträffligt. Det är bara att byta konsol och spel och fortsätta resan.

"I think we both know the answer to that", svarar Cortana när kapten Keyes undrar om Spartan-soldaterna dog i strid när de försvarade planeten Reach. Kvar på skeppet Pillar of Autumn finns dock en soldat i cryosömn, känd endast vid sin rang. Master Chief.

Att gå från Halo: Reach till Halo är tack vare berättelsens röda tråd som att spela Halo med nya ögon. Nu vet jag bakgrunden. Den stod visserligen i instruktionsboken redan när jag packade upp spelet i mars 2002, men den gick inte att ta till sig på samma sätt då som det gör i dag när jag faktiskt har spelat igenom händelserna på planeten Reach och sett allt med egna ögon. Allt som händer är därför lite mer logiskt och lätt att ta till sig nu.

Samtidigt som jag blir varse att svårighetsgraden faktiskt skruvats upp några snäpp under årens lopp, är det lite fascinerande att se hur bra Halo faktiskt var redan då. För åtta och ett halvt år sedan tog jag först mark på ringvärlden och tittade mig hänförd omkring. I dag ser spelet av naturliga skäl inte lika glimrande ut som det gjorde då, men det går inte att komma ifrån att det är ett förbannat snyggt spel. Ringvärldens välvda horisont är nästan lika bedårande och fascinerande i dag som den var i mars 2002.

Spelmässigt är Halo fortfarande fantastiskt. Kontrollen var perfekt då och har egentligen följt med hela vägen till Halo: Reach. Det är ytterst ovanligt att ett spel håller en sådan klass även efter nästan nio år på nacken (Halo lanserades tillsammans med Xbox i USA i november 2001). I stort sett inga spel på 2000-talet har en sådan livslängd att de kan leverera nästan samma magiska känslor efter nästan ett decennium.

Alla ännu ej avklarade äventyr i min spelhylla får ursäkta. De få lediga timmarna de kommande månaderna kommer att ägnas åt att spela igenom Halo. Och följas av Halo 2 och Halo 3. Kampen ska avslutas. Igen.

The Silent Cartographer förmedlar en mäktig känsla.

Sonic The Hedgehog 4 är här!

Vår älskade igelkott Sonic har misshandlats av Sonic Team i över tio år. Efter det riktigt snygga men egentligen rätt medelmåttiga Sonic Adventure till Dreamcast, det verkliga steget ut i 3D-världen, har Sega bara pumpat ur sig riktigt dåliga plattformsspel med den vindsnabbe kotten. Han har blivit en statist i sina egna spel, tvingats leka utforskare i stället för sprinter. Och resultatet har blivit därefter.

Nu kommer det som alla älskare av de traditionella Sonic-spelen har väntat på. En uppföljare i 2D! Efter över 15 år är alltså Sonic tillbaka i sin rätta miljö. Sonic The Hedgehog 4: Episode 1 ska släppas som download till Xbox 360, PlayStation 3 och Wii till sommaren. Kolla även in hemsidan. Där kommer det säkert mer info framöver.

Vissa rysningar går längs kroppen när man ser trailern...

Band of Brothers i HD

Den hyllade drama/krigsserien Band of Brothers finns utgiven i en plåtbox på DVD. Länge har vi väntat på HD-versionen av serien. Det ryktades om en HD DVD-version men efter händelserna i januari verkade det osannolikt. Roligt då att vi har Japan (tack för regionsfrihet!). Serien finns att beställa på den japanska filmsajten HMV. Det rör sig om tio avsnitt i fem fodral och priset för alla ligger på runt tusenlappen. När dessa är slutsålda sitter alla köpare med en dyrgrip. De lär nämligen inte dyka upp på HD DVD igen.