På senare år har det dock varit rätt ovanligt. Kanske för att racing inte är riktigt lika stort som det en gång var när arkadperfekta konverteringar till konsol blev möjliga tack vare allt mer tekniskt avancerad hårdvara.
Microsoft släppte dock Forza Motorsport 5 lagom till Xbox One-releasen. Först när jag själv köpte konsolen för några veckor sedan kunde jag börja utforska spelet lite mer grundligt. Jag är kluven.
Forza 5 innehåller massor av banor hämtade direkt från verkligheten. Bilarna ser riktigt bra ut. Fysiken är solid. Turn 10 har lyckats med kontrollen, som trots allt är något av det allra viktigaste i ett racingspel. Här har de upprätthållit ett framgångsrikt koncept. Upplägget med turneringar och bilköp är överskådligt och lätt att förstå. Forza Motorsport 5 känns rättvist mot spelaren.
Däremot imponerar inte grafiken. Vissa banor är direkt fula och tycks ha nedprioriterats till förmån för bilarna (som alltid ser läckra ut). Några vädereffekter att tala om får vi inte heller (det ska åtgärdas i Forza 6 som släpps i september). Jag hade verkligen önskat fler stadsbanor, men får inse att Forza helt enkelt inte är den sortens racingserie.
Musiken är rätt gräslig. Att jag inte kan spela min egen musik via min Ipod, som jag gjorde i Project Gotham Racing 4 och andra racingspel till Xbox 360, är bedrövligt. Har man inget vasst soundtrack att bjuda på bör spelaren erbjudas möjligheten att själv ordna med musiken.
Så, Forza Motorsport 5 är en blandat kompott. Helt klart värt att spela om du äger en Xbox One, men inte riktigt den där närmast perfekta racingupplevelsen som jag hade fått intrycket av att det skulle vara.
Det finns således en hel del att förbättra i Forza 6. Men en del saker lär aldrig förändras eftersom Turn 10 har valt väg med sin Forza-serie. Just därför saknar jag Project Gotham Racing mer än någonsin.
Prag är en av få banor i Forza 5 som jag verkligen gillar.
Följaktligen har den också blivit den bana jag behärskar bäst.
