"Konsolkrig" är ett begrepp som har existerat i 25 år. Det beskriver en situation där företag slåss mot varandra på en marknad och där hängivna kunder slåss sinsemellan. Det är således egentligen inte mer "krig" än när Samsung tävlar mot Apple eller BMW konkurrerar mot Toyota.
Men konsolbranschen har historiskt varit lite speciell med öppna hån och dissningar mellan aktörerna. Därtill har det länge funnits och finns fortfarande omutbara företrädare för alla konsolformat som stenhårt håller på "sin" konsol. Fans kallar de sig själva, fanboys av andra.
Xbox-chefen Phil Spencer berättar i en intervju med GameSpot att han tycker att konsolkriget är "osmakligt". Gissningsvis har han i sin position sett och hört mer från fanboys än han skulle önska. Utåt brukar konsoltillverkarna kalla fanboysen för "passionerade spelare". En vänlig omskrivning av "högljudda rövhål" i vissa fall.
Men egentligen vill nog ingen vara utan dem. Det är dessa som alltid står först i kön när en ny konsol släpps. Det är dessa som försöker övertala andra att köpa just den där konsolen, vilket förstås är positivt för företaget som släpper den. Samtidigt finns en baksida.
Spencer är kritisk mot företeelsen som sådan och den polarisering den skapar:
Det handlar mer om vilken plastbit jag äger än vilka spel jag spelar. Det handlar mer om att någon annan misslyckas än att det jag älskar lyckas. Jag tycker inte att det är en bra situation för vår industri.Nu kan man ju hävda att Spencer är kritisk mest för att Microsoft får stryk av Sony. Men jag tror att det ligger mer i hans ord än bara avundsjuka. Han ser bredare på industrin än så, och Spencer är själv gamer och därmed en del av ett spelcommunity precis som vilken annan spelare som helst.
Till viss del tror jag att branschen mår bra av passionerade fans. Men när man ser hur vissa beter sig mot andra på nätet bara utifrån vilken spelkonsol denne äger, är det lätt att misströsta. Och visst blir fanboyism ibland rent kontraproduktiv. I synnerhet Nintendo verkar ha fans som är redo att acceptera vad som helst, vilka beslut som helst, till vilka priser som helst, bara för att det är Nintendo. På detta sätt kan jag tycka att konsumenten skjuter sig själv i foten. Det är lite som att acceptera rost på sin nya bil bara för att det står "Volvo" eller "Audi" på den.
Spencer vill aktivt bekämpa denna sorts fanboyism, och det är jag helt med på. Ett sätt att göra det är att som chef undvika att polarisera utan i stället tala gott om konkurrenterna när tillfälle ges, låta sig bli fotograferad med värsta konkurrenten och så vidare. Här har Spencer varit ett föredöme (som synes när han låter sig bli fotad med tidigare PlayStation-chefen Jack Tretton på bilden ovan), och Sony har faktiskt följt efter.
Vi har sett något smått unikt ske de senaste åren - bittra konkurrenter gratulerar varandra på Twitter efter en lyckad lansering, presskonferens på E3 eller dylikt. Detta hade varit otänkbart för bara 10 år sedan. Men så har både Xbox och PlayStation fått nytt ledarskap sedan dess. Och branschen har väl mognat lite till.
I slutändan handlar det förstås om att tjäna pengar, för både Sony, Microsoft och Nintendo. Men alla vinner på en bransch som är öppen och välkomnande.
