Den förra konsolgenerationen, den sjunde, blev inte bara den längsta i modern tid utan bjöd också på en teknikutveckling som vi inte sett sedan det tredimensionella perspektivet introducerades i mitten av 90-talet.
Den generation vi nu upplever, med PlayStation 4 och Xbox One, har när vi snart går in på dess tredje år ännu inte riktigt kommit i närheten vad teknikutveckling beträffar. Microsoft gjorde ett försök att spinna vidare på sina framgångar med Kinect, men möttes av kalla handen av oss traditionella spelare. Nintendo ville ta sin idé med två skärmar även till sin stationära konsol men misslyckades med att nå mass appeal.
Med Kinect ute ur bilden, med PlayStation Camera som ett frivilligt komplement som används på ett meningsfullt sätt i ytterst få spel och med Wii U på fullständig dekis är frågan vad de nya konsolerna egentligen erbjuder som vi inte redan har sett förut.
Vad har vi egentligen fått hittills? Snyggare grafik och större världar, javisst. Det får vi ju alltid vid varje generationsväxling. Men i övrigt då? När jag sitter hemma i mitt vardagsrum och ser min Xbox One och PS4 i TV-bänken kan jag inte låta bli att tycka att det är två konsoler som lika gärna hade kunnat heta Xbox 360 och PS3.
Det är faktiskt inget ont i detta. Jag gillar båda konsolerna skarpt, det är därför jag inte har kunnat välja den ena framför den andra. Egentligen är jag rätt nöjd med två tämligen traditionella konsoler som erbjuder maffiga AAA-spel och en hel drös indiespel, som är de första riktigt bra multimediakonsolerna och som båda har bra handkontroller (även om battertiden i DualShock 4 är ett skämt). Jag klagar verkligen inte över att få spela Rise of the Tomb Raider, Tearaway Unfolded, Ori and the Blind Forest och Halo 5 under ett och samma år.
Ändå kan jag känna: "Jaha, blev det inte mer än så här?" Mycket vill ha mer. Jag ogillade hoppa-och-spela-vågen som startades av Wii och togs till sin spets med Kinect. Men så här i efterhand, på behörigt avstånd, kan jag se att det åtminstone var ett sätt att utveckla spelandet lite. Även om det gick för långt.
Det är lite tidigt att döma denna generation än. Vi ska minnas att Kinect och Move släpptes först fem år in i den förra generationen. Men de var direkta reaktioner på Wii. Om Sony och Microsoft får bestämma kommer de inte behöva kontra Nintendo den här gången.
NX är annars ett angenämt frågetecken just nu. Om Nintendo lanserar nästa stationära konsol under 2016, om den erbjuder något som känns helt nytt och om den blir en stor framgång som stjäl kunder från Xbox och PlayStation, lär Sony och Microsoft behöva komma med ett motdrag. Då kan det bli intressant igen.
Oförutsägbarheten är både Nintendos styrka och svaghet. Att vi aldrig riktigt vet vad vi har att vänta gör att vi blir mer nyfikna – men också oroade. Det kan gå som med Wii. Men det kan också gå som med Wii U. Bära eller brista. Fågel eller fisk. (Och ja, vad som är vad är upp till var och en att avgöra.)
Min gissning är att Nintendo kommer att slåss om en delvis annan publik nästa gång och att Sony och Microsoft därför inte behöver bekymra sig särskilt mycket om vad som händer i Kyoto för tillfället.
Därför är min största fundering just nu inte vad Nintendo har i pipelinen utan hur det kommer att gå för VR. Under 2016 ska Sony lansera PlayStation VR (hittade de inget tråkigare namn?). Hjälmen ska kosta "som en konsol", vilket betyder över 3 000 kr. Det är mycket pengar för alla utom entusiasterna. Är tekniken tillräckligt bra för ett kommersiellt genombrott? Tveksamt. Om den är det, riskerar priset att bli ett hinder för mass appeal.
Microsoft har ännu inte annonserat något motdrag till PlayStation VR. Vi ska väl inte helt utesluta att HoloLens kan komma att bli ett tillbehör till Xbox One i framtiden, men det förefaller föga troligt för tillfället. Ett partnerskap med Oculus verkar rimligare.
Att påstå att denna generation är tråkig vore orättvist. Men nog vore det kul med en generation som precis likt den förra fick en andra halvlek där konsolerna ömsar skinn och lever i ytterligare några år innan de pensioneras. Jag får nämligen lite magknip av tanken på att det ska börja pratas PlayStation 5 redan inom två år.
För bövelen, låt mig spela i fred ett tag nu. Jag är inte tonåring längre.
