Film i jul

I år firar vi jul hemma för första gången. Det känns väldigt ovant. Fördelen är att jag då har tillgång till alla mina spel och filmer vid sidan om Netflix.

Men när man står som värd för julfirandet med sin mor krävs kompromisser. Det går inte att sätta sig ned och spela Forza Horizon 3 i timme efter timme med en rastlös pensionär vid sin sida. Ej heller att plöja Stalingrad-dokumentärer eller The Walking Dead på löpande band.

Nej, då blir det snarare Netflixserien The Crown som får rulla. Jag bävade lite eftersom jag inte alls har några höga tankar om min mors favoritserie Downton Abbey. Men The Crown är bättre. Oerhört snygg och välspelad och, eftersom den skildrar en historisk person som drottning Elizabeth II, faktiskt också intressant. Helt OK helgunderhållning.

Julen är ju kompromissernas högtid. Men visst hoppas jag få lite tid över att sladda loss på is i Forza Horizon 3 och åka skyrails i BioShock Infinite också.

Paus i The Walking Dead

The Walking Dead nådde halvtidsvila i söndags. Nu får vi vänta ända till februari på de åtta sista avsnitten av säsong 7.

Negan regerar. Flera små samhällen slavar under denne tyrann, livrädda för konsekvenserna av att inte lyda. Men nu har Rick bestämt sig. De måste slåss. Negan är alldeles för oförutsägbar. Han håller inte avtal. Han njuter av sin pennalism, och hans hantlangare är inte ett dugg bättre.

Efter att ha förlorat två favoritkaraktärer i inledningen av säsong 7 har många slutat titta på The Walking Dead. Betygen har rasat och tittarna blivit färre. Själv är jag fortfarande klistrad, men hittills har säsong 7 inte övertygat. Sidohistorierna är lite för många, tempot växlar inte på samma fascinerande sätt som tidigare. Och det går inte att komma ifrån att de karaktärer som brutalt har mördats saknas i berättelsen (även om det var i överensstämmelse med den tecknade originalserien).

Men jag kommer fortsätta titta. Jag tror att manusförfattarna förstår att det inte går att plåga tittarna på detta sätt hur länge som helst. Hjältarna måste få utkräva hämnd. Tittarna måste få se det. Jag hoppas andra halvan av säsong 7 blir mer fartfylld och mycket bättre än den första.

Trailer för avsnitt 9:

The Walking Dead är skräckinjagande

Jag är en av många som är helt fast i The Walking Dead. Zombieapokalypsserien, baserad på den ännu inte avslutade tecknade serien med samma namn, har blivit omåttligt populär i USA men har många fans även här i Sverige. Kvinnor som män - alla följer vi en skara karaktärers desperata kamp för överlevnad.

Den sjätte säsongen slutade brutalt men med en cliffhanger. I början av den sjunde säsongen klarnar bilden och den är precis så fasansfull och vidrig som man över huvud taget kan föreställa sig. Nu har vi introducerats för Negan, värstingarnas värsting, skurkarnas skurk, direkt från den tecknade originalserien.

Den sjunde säsongen går just nu i USA. Jag äger alla säsonger fram tills nu på Blu-ray, men eftersom det dröjer en halv evighet innan de släpps på skiva tvingas jag nu se avsnitt för avsnitt via mindre nogräknade streamingsajter. Det går helt enkelt inte att vänta. Inte nu när serien har tagit en så kolsvart vändning.

Känslan är att vi lär få dras med Negan ett bra tag till. Han är helt enkelt för "bra" för att avpollettera efter bara en säsong.

The Walking Dead får en åttonde säsong

Efter ett uppehåll har jag plöjt två säsonger av The Walking Dead på sistone. Det är verkligen en fantastisk serie. Visserligen har den sina toppar och dalar, som alla långkörare, men med en högstanivå som är otroligt hög.

Det jag gillar med The Walking Dead är hur karaktärerna utvecklas trovärdigt genom de utmaningar de ställs inför. Det är i grund och botten en väldigt mänsklig serie. Att det råkar handla om zombier i stället för krig är egentligen en detalj.

Det viktigaste i The Walking Dead är hur människor interagerar med varandra, hur svek i överlevnadsinstinktens spår sår tvivel och split mellan folk. Hur vissa är beredda att göra precis allt för att överleva en dag till. Hur nyckeln till överlevnad är att inte vara ensam. Från säsong 3 blir det uppenbart att det stora hotet inte är zombier utan andra människor som utnyttjar det laglösa tillståndet för sin egen vinning.

När jag ser The Walking Dead tänker jag på allt från östfronten i andra världskriget, och de extrema metoder för att överleva som såväl civila som soldater tog till, till The Last of Us.

Efter att ha sett säsong 5 på Blu-ray ska jag strax börja på säsong 6. En vecka innan säsong 7 har premiär meddelas att det blir en åttonde säsong. Inte oväntat. Samtidigt hoppas jag att AMC inte fortsätter i det oändliga.

The Walking Dead är ohyggligt populär med sina 17 miljoner tittare i USA, men allt måste ha ett slut. Risken för tomgång eller oseriösa twister blir större ju fler säsonger som spelas in.

Bron den bästa svenska serien?

Jag är lite sen när det gäller att ta till mig nya serier. De är vanligtvis inte nya längre när jag bestämmer mig för att se dem.

Nyss avslutade jag tredje säsongen av Bron, den hyllade dansksvenskproducerade kriminalserien. Jag blev positivt överraskad. Inte bara av den höga kvaliteten utan också av att serien blev bättre för varje säsong.

Visserligen är Sofia Helins karaktär Saga Norén (länskrim Malmö!) en onödigt övertydlig aspergerkaraktär, och serien lider av samma hittepå som alla polisserier när det kommer till hur polisen egentligen arbetar. Men det må vara hänt. Det ska trots allt vara underhållning i första hand.

Bron är faktiskt en av mina favoriter bland svenska serier. Någonsin. Den är bättre än det mesta i krimgenren som importeras från USA och Storbritannien.

Bron når inte riktigt Graven eftersom denna serie, som nu har över 10 år på nacken, har ett mästerligt karaktärsgalleri där snart sagt alla har ett djup. Men manuset och dialogen är i toppklass.

Hatten av, således.

Nu planeras för säsong 4, som enligt manusförfattaren Hans Rosenfeldt blir den sista. Premiär blir först våren 2018. Det är lång tid kvar. Kanske borde jag ha väntat lite till innan jag kollade in Bron.

Alla tre säsonger finns på SVT Play.

Fortsättning väntar för Lars Martin Johansson

Miniserierna efter Leif GW Perssons böcker, Den fjärde mannen och En pilgrims död, får en fristående fortsättning. Snart påbörjas inspelningen av Den döende detektiven, uppger Aftonbladet.

Precis som de tidigare serierna är förlagan en bok skriven av Leif GW Persson. Det bådar förstås gott ännu en gång, men det finns förstås även många böcker som blivit slarvsylta i filmformat.

Denna gång ska det vara större fokus på Rolf Lassgårds karaktär Lars Martin Johansson. Vilket förhoppningsvis inte stör intrigen. Personligen tycker jag inte, hur mycket jag än gillar Lassgård som skådespelare, att Johansson är en särskilt intressant karaktär. Då är herr Bäckström (genialt spelad av Claes Malmberg) betydligt mer givande.

Jag ser ändå fram emot serien. De två tidigare serierna, som delvis behandlade Palmemordet, var ovanligt bra och skarpa för att vara svenska kriminalare.

Att bli fast i en serie

Jag kollar väldigt sällan på serier. De tar helt enkelt mycket tid, och det är sällan jag lyckas hitta något som är så bra att det är värt den tiden.

Dexter är ett undantag. Jag är några år sen på bollen här, men sedan en tid tillbaka har jag börjat plöja igenom den. Säsong efter säsong. Det är fascinerande att se hur Michael C Halls seriemördarkaraktär utvecklas.

Jag har nu börjat titta på säsong 5. Halvvägs genom serien. En god vän sa att säsong 4 var bäst, och hittills är det verkligen så. Men jag hoppas att det finns mer kvar att hämta. Den senaste säsongen slutade nämligen på ett så upprörande sätt att jag var tvungen att ta en liten paus.

Men nu är jag på't igen. Jag vill ju hemskt gärna se hur det går för den socialt handikappade psykopaten, seriemördaren och blodavtrycksexperten Dexter Morgan.

Det är nog så att jag fastnat i en serie för första gången.

Jordskott faller platt

Efter första avsnittet var jag positiv. Nu inser jag att det nog berodde mer på mina egna förväntningar än på vad jag faktiskt fick.

För efter åtta avsnitt av tio inser jag att SVT-serien Jordskott har fallit platt, nästan blivit en parodi. Avsnitt för avsnitt har det blivit alltmer uppenbart att detta är en dåligt berättad och fånig historia som inte håller ihop.

Det är synd. Det finns gott om bra skådespelare i ensemblen, men inte ens Peter Andersson eller Göran Ragnerstam kan rädda detta från platt fall.

Tyvärr har Jordskott blivit allt mindre drama och alltmer adventskalender för varje avsnitt. I går klev Yohio in i handlingen. Då stängde jag av.

"Köper du inte ICA:s egna märken får du med skogen att göra."

House of Cards saknar det lilla extra

Redan efter säsong 2 var jag tveksam till och besviken över den väg som den amerikanska versionen av House of Cards tagit. Att jämföra med den brittiska var oundvikligt, och i den brittiska är säsong 2 - när den brittiske premiärministern tampas mot självaste kungen och monarkin - höjdpunkten.

I säsong 3 togs ännu fler villosteg. Alltför mycket tid ägnades åt sidohistorier (Stampers rehabilitering) och sidokaraktärer som tillförde väldigt lite (författaren).

Francis fru Claire har fått en helt annan roll än i originalet. Elizabeth var den som styrde i bakgrunden, om möjligt ännu kyligare än Francis själv. Slutet på serien bekräftade detta.

Claire, å andra sidan, visar sig idealistisk och naiv. Ett lite överraskande karaktärsdrag som stämmer ganska dåligt in i hennes roll som den store maktspelarens fru.

Säsong 3 tar sig något mot slutet, men överlag har mitt intresse för House of Cards minskat betänkligt. Detta är inte strålande politisk satir. Det är varken särskilt spännande eller ovanligt välgjort.

House of Cards känns nu som en vanlig amerikansk serie med visst politiskt innehåll. Det är mindre än jag förväntade mig inför säsong 1.

Jordskott rasande bra

I går kväll sändes första avsnittet av den nya serien Jordskott i SVT. Redan ensemblen med favoriter som Göran Ragnerstam och Peter Andersson gav visst hopp. Och premiäravsnittet var precis så lovande som jag hade kunnat hoppas.

Det är framför allt väldigt vackert. Ljussättningen, miljöerna... allt känns trolskt och mystiskt. Twin Peaks lär vara en inspiration av flera. Ragnerstam och Andersson ger pondus till sina roller som få andra.

Jag hoppas att det inte blir för mycket hokus pokus över alltsammans, men oavsett vilket lär jag följa Jordskott slaviskt under de kommande nio veckorna.

En riktigt bra svensk serie dyker upp ungefär en gång vart femte eller tionde år (nej, Blå ögon räknas inte till dem). Det är alltså lite av en högtidsstund.

House of Cards - säsong 2

I dag släpper Netflix hela säsong två av House of Cards.

Alla måste titta. Även presidenter.

House of Cards - spännande och välgjort

Den politiska arenan är full av intriger, maktkamp, svek, ryggdunkningar, girighet, korruption och sex. Den är således en perfekt skådeplats för en thrillerserie.

Men när det stod klart att det skulle göras en amerikansk version av den brittiska miniserien House of Cards var jag lite skeptisk. Den brittiska förlagan från 1990 (med Ian Richardson i huvudrollen) är en klassiker, inte minst för att den bröt mot gängse normer då Richardsons karaktär Francis Urquhart talade genom den fjärde väggen - med tittaren - men också för den smarta intrigen och dialogen.

Själva grundplotten är densamma nu som då, men har utvecklats och blivit snårigare. Mestadels på ett positivt sätt. Flera karaktärer från förlagan är kvar, men många nya har lyfts in. Mycket har hänt sedan 1990 och nya House of Cards är därför en modern variant som lyckas överraskande bra. Jag saknar dock lite av det politiska spelet framför kulisserna, inte bara bakom. Originalserien innehöll både och. Säsong 2 lär bjuda på mer.

Kevin Spacey var i mina ögon inte självskriven i huvudrollen, men gör den övertygande. Richardsons karaktär är mer aristokratisk och verbal och behöver inte vara hotfull på ett fysiskt plan. Hela hans gestalt är skräckinjagande. Spacey gör dock en bra och jämn rollinsats, om än mycket tack vare att övriga skådespelare också gör det.

Det ska sägas att den första säsongen är lite ojämn. Den börjar och slutar väldigt bra men har ett antal avsnitt i mitten som i ärlighetens namn kunde ha plockats bort helt och hållet.

Netflix i Sverige erbjuder inte så mycket just nu. House of Cards är en anledning att ändå betala de där 79 kronorna för en månad.

Du litar väl på mig?

Fiaskoserie

Lagom till 100-årsminnet av Titanics undergång började SVT att sända en ny miniserie om fartygets första och sista resa.

Serien i fyra delar är gjord av Julian Fellowes, mannen bakom den uppmärksammade serien Downton Abbey (också den sänd i SVT). Vi skulle få följa en mängd olika karaktärer i olika delar av fartyget - från besättning till andraklasspassagerare. Kanske skulle vi få träffa på karaktärer av kött och blod och få det i en tekniskt kompetent och historiskt korrekt inramning. Tyvärr blev det inte så.

Minns ni Fabrizio från James Camerons storfilm Titanic? Ni vet han som hoppade ombord tillsammans med Leonardo DiCaprios karaktär Jack och sade att han skulle åka till Amerika och bli miljonär men som i själva verket fick en av fartygets stora skorstenar över sig? En Telegraph-recensent beskriver Fellowes Titanic som "fylld av Fabrizios". Det fångar ett problem med serien. Den blir helt enkelt aldrig intressant eller engagerande eftersom karaktärerna är så platta och ointressanta.

Vilket får sägas vara ett grundläggande misstag i en serie som, likt Downton Abbey, bygger på dialog. Det är ju tänkt att karaktärerna ska hålla oss fast vid TV:n (ty inte är det de magra specialeffekterna). Detta är bitvis rent av sämre än miniserien från 1996, som åtminstone hade vissa charmiga inslag även om helheten var dassig.

Och när man börjar sakna karaktärerna från Camerons ganska fåniga kärlekshistoria måste serien kallas ett misslyckande.

Kontoret? Nja...

På söndagskvällen var det efterlängtad premiär för Kontoret, den svenska versionen av brittiska The Office, serien som letat sig runt halva jordklotet i olika versioner. I Sverige spelas den eländige chefen som bekant av Henrik Dorsin.

De var smarta när de tog en redan igenkänd och hatälskad karaktär - Ove Sundberg från succéserien Solsidan - och lyfte in honom direkt i Kontoret. Detta gjorde säkerligen att många fler tittade i går än om karaktären varit helt ny.

Visst bjöds på några skratt, eller snarare fniss, i går. Men det var en ganska tam start. Och den som har sett mycket av The Office, vilket jag ska erkänna att jag inte har, lär tycka att Kontoret är samma sak fast lite sämre. The original is best, liksom.

Men det ligger ju i tiden - att ta ett utländskt koncept och göra en svensk version av det. Oftast är förlagan amerikansk. American Idol blev Idol, America's Got Talent blev Talang, American Gladiators blir Gladiatorerna, Dancing with the Stars blir Let's Dance och Boss undercover har nyss blivit Chefen undercover. Det sistnämnda är särskilt meningslöst eftersom det är samma sak igen fast på svenska. Talangprogrammen i svensk tappning fyller åtminstone funktionen att svenskar kan ansöka och göra sig ett namn eller en karriär. Men jag är otroligt trött på alla sång- och talangprogram.

Nu har de dammsugit Sverige på både sångartister, jonglörer och hopplösa trollkarlar och därför läggs Idol ned (men ersätts förstås av en ny import) och tar förhoppningsvis värdelösa Talang med sig. Sverige är mycket mindre än USA, antalet talanger är därefter. När Bert Karlsson gråter finns inga skäl att inte byta kanal.

Jag lär kika på Kontoret en del framöver ändå, en halvtimme går ju rätt fort. Och jag får faktiskt erkänna att Björn Gustafsson, som jag egentligen inte alls gillar, är som klippt och skuren i sin roll. Men visst vore det roligt men en ny svensk serie i stället för ännu en import. SVT kör just nu två egna serier - Äkta människor och 30 grader i februari, båda rätt sevärda. Det går således att producera egna serier - om man vill.

Hawaii Five-0...no!

Amerikanska polis- och kriminalserier fullkomligt dränker det svenska TV-utbudet. Serierna går i snart sagt varenda kanal. TV4 hör till de flitigaste inköparna av amerikansk dynga. Det senaste tillskottet är serien Hawaii Five-0, ännu en hjärndöd soppa med karaktärer helt i avsaknad av charm.

Den här serien är dock något mer än de vanliga CSI, NCIS, Without a Trace (Brottskod: Försvunnen) med flera. Den är nämligen ännu sämre. Förklaringen är möjligen att det rör sig om en modern version av en 50 år gammal serie (originalet av Hawaii Five-0 började, enligt Wikpedia, sändas 1968). Allt ska ju återvinnas nuförtiden. Det var länge sedan manusförfattarna till löpande band-produktionerna av polis- och kriminalserier tänkte en ny tanke.

Det jag inte förstår är varför ansvariga på TV4, Kanal 5 och SVT, för att nämna några, fortsätter att köpa in skiten. Görs ingen kvalitetskontroll? Tittar de på rankingen på IMDB eller tas det bara för givet att den kommer att fungera för en svensk publik bara för att den är amerikansk?

I stället för ännu en usel amerikansk serie med hunkiga (men ack, så relaxade!) manliga poliser som fångar "bad guys", drar dåliga skämt och fångar de söndersminkade kvinnornas intresse, föredrar jag faktiskt hellre en repris av serier som är värda att se. Varför inte reprisera den gamla brittiska Brottsplats Soho, exempelvis?

Hey, titta vad coooola vi är!

Ingen fortsättning på THE EVƎNT?

NBC-serien The Event, som går i SVT på onsdagskvällar (med nio dagars fördröjning från USA), är bara två avsnitt från slutet. Den har sagts vara inspirerad av bland annat Lost, och under den första halvan kändes det verkligen så. Fler frågor än svar kastades ut hela tiden, flashbacks varvades med nutida händelser. The Event normaliserades dock och blev snart en mer traditionell serie med ett kronologiskt händelseförlopp. Den fick plötsligt tid att berätta en historia.

Serien kretsar kring Matt Walker (Jason Ritter) och hans flickvän Leila Buchanan (Sarah Roemer) som snubblar över en gigantisk statshemlighet som inte ens presidenten känner till. Under 66 år har 97 utomjordingar som ser precis ut som människor hållits fångna på en hemlig bas. Skillnaden är att de inte åldrats en dag under denna tid. Ingen vet vad de vill. Snart framkommer dock att många ur detta folk, så kallade sleepers, beblandat sig med vanliga människor i det fria och till och med infiltrerat den amerikanska regeringen. De har krafter som ingen militär rår på. Plötsligt börjar de ställa krav.

Spänningen stiger i takt med att det framkommer att utomjordingarnas ledare, Sophia, ändrat sin ursprungliga plan på att hitta ett sätt att återvända hem och i stället planerar att utrota stora delar av den mänskliga populationen för att göra plats för sitt eget folk. Det får flera av Sophias egna lojala partners att börja tvivla.

The Event är skickligt producerad som en "bladvändare". Det är helt enkelt svårt att sluta titta. Korta avsnitt (43 minuter) alltid avslutade med cliffhangers, flera parallella historier, massor av förvecklingar och väldigt få lugna stunder håller intresset uppe. Rollerna är överlag hyggligt castade, den enda karaktär som inte känns ett dugg trovärdig är Sarah Roemers tramsiga Leila. Tyvärr ges hon stort utrymme, vilket sänker helhetsintrycket.

The Event började starkt i USA, men tappade tittare efter halva säsongen vilket gjorde att NBC frös serien. Den återlanserades i slutet av januari igen, men då hade många redan glömt av den eller trott att den lagts ned. Jason Ritter har twittrat glatt om att det kan bli en fortsättning, men de sjunkande tittarsiffrorna tyder snarare på att det inte lär bli fler avsnitt av serien. NBC har sagt nej. Det lär dock pågå diskussioner om att låta ett annat bolag ta över.

Jag är egentligen inte så jättepigg på att se långa serier. Jag orkade aldrig följa Lost efter den första säsongen och tycker att bra historier inte ska behöva 22 x 5 avsnitt för att berättas. Ett tiotal avsnitt är alldeles tillräckligt. The Event har således varit ett undantag för min del. Lite beroende på hur den första säsongen slutar kan beslutet att inte göra en fortsättning vara bra eller dåligt.