Recension: Nvidia Shield Android TV

Jag har varit intresserad av Nvidia Shield Android TV ända sedan den släpptes i fjol. Skälet är att hemmet saknar en set-top-box som gör allt.

När jag köpte min Samsung smart-TV för snart fyra år sedan trodde jag att jag hädanefter skulle slippa fler lådor under TV:n för annat än spel. I dag vet jag bättre.

Samsung har inte direkt satsat helhjärtat på att uppdatera och förbättra utbudet av appar. Fortfarande saknas stöd för SVT Play och TV4 Play, och det trådlösa tangentbord jag köpte gillade TV:n inte alls.

Jag sökte en box som klarar allt detta och dessutom bättre än alla andra. Därför föll valet till slut på Nvidia Shield.

Att det går att spela på den är en bonus, men förmodligen inget jag kommer dra nytta av dagligen eftersom jag har både Xbox One och PlayStation 4 här hemma.

Första intryck
Efter några korta minuter av uppdateringar står min Shield bredvid TV:n och sprider sitt mysiga gröna sken. Uppkopplad till mitt hemmanätverk och redo att köra igång.

En sak är säker redan här: Shield är den sexigaste set-top-boxen på marknaden. Nvidia har designat den för att sticka ut från marknadens alla snusdoseliknande boxar men samtidigt smälta in bland övrig elektronik i TV-bänken.

Det första jag reagerar för när jag letar runt är frånvaron av lagg. Jag hoppar mellan YouTube, Netflix, väderappen och allsköns appar i stort sett sömlöst. Inga laddtider någonstans. För att Shield ska fungera som bäst rekommenderas dock en snabb och stabil uppkoppling (jag har sett videorecensioner där användaren uppenbarligen har ett rätt långsamt internet).

Upplevelsen är även intuitiv i så måtto att du exempelvis kan gå in i radioappen, välja en kanal och sedan surfa vidare och göra annat samtidigt som radion fortsätter att strömma i bakgrunden.

Priset
Det som talar uppenbart emot Shield är prislappen. 1890 kr för 16gb-modellen är saftigt om man främst tänkt använda den för streaming och Android i TV:n (är du en spelare är 500gb-modellen för 2990 kr att rekommendera eftersom hårddisken fylls snabbt om du laddar ned spel).

Ingår i priset gör det som syns ovan: handkontroll, strömkabel, hdmi-kabel och mini-usb-kabel för att ladda kontrollerna. Om man inte vill använda den ganska stora handkontrollen för att navigera finns alternativet att köpa till en fjärrkontroll för närmare 600 kr. Den har knappar för navigering, inspelning och röststyrning samt en touchkänslig platta i mitten för volymen.

Vill du ställa konsolen vertikalt, kanske bredvid TV:n i stället för i själva TV-bänken, får du räkna med ytterligare 330 kr. Då får du å andra sidan ett tungt och snyggt ställ i metall, med vadderad insida, som även kan fästas på en plan yta genom att dra av plastfilmen på undersidan (det är dock tillräckligt stabilt ändå).

Summa summarum får du räkna med 3000 kr, vilket är ungefär vad en Xbox One eller PlayStation 4 kostar - men vill du snåla kommer du alltså undan med under 2000 kr och snålheten kostar dig inga funktioner.

Full kontroll - till Xbox One, Shield och PS4.

Handkontroll eller fjärrkontroll?

Det ingår således en handkontroll i paketet, oavsett om du köper 16gb- eller den dyrare 500gb-modellen. Handkontrollen bär drag av Microsofts Xbox-kontroll men känns inte lika ergonomisk och självklar i händerna. Axelknapparna har inte samma djup, A-B-X-Y-knapparna är lite för hårda och styrkorset är inte mer än acceptabelt.

Ergonomiskt är Shield-kontrollen inget mästerverk för den som tillbringat oräkneliga timmar med olika handkontroller genom åren, men efter några kvällar ligger den ändå rätt skönt i händerna. Kort sagt: den fungerar.

Handkontrollen har en väl synlig volymknapp, uttag för hörlurar och med en lätt knäpp på Nvidia-loggan kan du använda röstsökning för att hoppa mellan appar, söka på YouTube eller varför inte få fram info om en skådespelare i en film du tittar på. Jag sätter ett litet frågetecken för batteritiden i nuläget. Att de kapacitiva knapparna lyser när kontrollen används gör att den slösar batteri helt i onödan (jämför med DualShock 4-kontrollens lampa som inte går att stänga av).

Trots att de två kontrollerna har samma funktioner och trots fjärrkontrollens något hårresande pris rekommenderar jag ändå att man köper till en fjärrkontroll, i synnerhet om du har tänkt använda Shield främst för annan underhållning än spel. Den är liten, platt och väldigt smidig att använda.

Shield som spelkonsol
Om du inte vill köpa en renodlad spelkonsol men har ett visst intresse för spel, är Shield ett tänkbart val. Den utklassar bland andra Apple TV tack vare att den har en riktig handkontroll och du får tillgång till Google Play och Nvidias egen Netflix-tjänst för spel GeForce Now. Denna streamingtjänst, som kostar ungefär som ett Netflix-abonnemang, erbjuder mängder av spel. Har du bara en stabil uppkoppling fungerar det bra. Däremot blev jag besviken på att kunna konstatera att många spel endast fungerar till Nvidias tablet med tryckkänslig skärm, inte till Shield-konsolen.

Ställd sida vid sida med exempelvis PS4 får Shield föga förvånande stryk, framför allt vad gäller utbud av nya kvalitetsspel men förstås även i ren prestanda. Det finns inte ett enda exklusivt spel till Nvidias konsol, inget som skriker "killer app". Shield har alltså inget eget Uncharted 4, vilket i och för sig inte behöver vara ett problem om du nöjer dig med alla utmärkta multiformatsspel där ute. Just de spel som toppar försäljningslistorna varje månad. Men det är ett problem om du tänker dig Shield som ett fullgott alternativ till PS4. Det är den inte.

Med sin prestanda, handkontroll och bibliotek av något år gamla multiformatsspel, Google Play, GeForce Now och en streamingfunktion från din PC placerar sig Nvidia Shield en bit efter Xbox One och PS4 men klart före alla andra set-top-boxar för den spelintresserade.

Värt att nämna är att Nvidia arbetar för att knyta till sig fler utvecklare, som Sega och Warner Bros., men det är osannolikt att det kommer resultera i annat än spel som även släpps till andra format.

Prestanda och funktioner
Nvidia uppger själva att Shield med sitt Tegra X1-chip med 3gb ramminne (för övrigt det som uppges sitta i Nintendos nästa konsol) prestandamässigt är dubbelt så kraftfull som Xbox 360. Det placerar den ungefär mellan Wii U och Xbox One. Detta är fullt tillräckligt för att spela AAA-spel som Call of Duty, Batman: Arkham Knight och Crysis 3 i 1080p och 60 bilder i sekunden. Om du köper 16gb-modellen och är rädd för att få slut på plats kan du utöka minnet med ett micro-SD.

Shield har även stöd för Dolby Digital surroundljud och upplösning i 4K, vilket ger den en känsla av att vara en trygg investering även på några års sikt.

Röstsökning kan låta som en gimmick men fungerar förvånansvärt bra, både som genväg till appar och för att söka i dem. Även på svenska. Men det känns lika pinsamt att prata med TV:n nu som för första gången i min smart-TV för fyra år sedan.

Shield stöder förstås Googlecast, vilket betyder att du kan streama från din telefon, platta eller laptop som om du hade pluggat in en Chromecast i TV:n. Detta är en välkommen funktion, men lyckligtvis finns redan appar som YouTube på hemmaskärmen.

SLUTOMDÖME
Ett tydligt tecken på att Nvidia Shield är en nischprodukt är att den är lite knepig att hitta i butik. Jag fick googla runt, beställa online hos en av landets stora elektronikåterförsäljare och sedan hämta upp den i kassan.

Shield är också något av en paradox; å ena sidan byggd för corespelare som kan betala runt 2000 kr för en snygg och kraftfull konsol/streamingbox men å den andra utan ett enda exklusivt spel. Man får nöja sig med "enkla" spel via Google Play och något år gamla mainstreamtitlar som Call of Duty och Batman. Det går inte riktigt ihop.

Så vilken är egentligen målgruppen? Kanske sådana som jag. Vi som jag söker en liten och kraftfull box som håller hög prestanda och känns framtidssäkrad tack vare 4K, vi som vill ha den för att se på Netflix, YouTube och olika kanalers playfunktioner, önskar möjlighet att använda Plex och Kodi samt strömma material från vår mobil och laptop. Och som föredrar något lite sexigare än en rund dosa i hdmi-uttaget på baksidan.

Tillhör du denna målgrupp - ja, då är Nvidia Shield ett gjutet val. Den har åtminstone gjort min tillvaro i vardagsrummet mycket trevligare. 

+ Prestandan
+ Bredden i funktionalitet
+ Sexig design

- Dyr
- Inga exklusiva spel
- Väldigt fokuserat på Googles tjänster

Betyg: 8/10

Det finns många videorecensioner att välja bland för den som är nyfiken, kolla gärna in Android Authoritys.

Sista säsongen av Solsidan

Solsidan är en av de mest framgångsrika svenska humorserierna någonsin. De två första säsongerna var bra, men sedan har det gått stadigt utför. Den fjärde säsongen var en gäspning.

Nu väntar den femte säsongen, och den blir den sista. Jag tror att det är klokt att sätta punkt. Det finns inte så mycket kvar att utforska hos karaktärerna längre, vilket märktes tydligt i de två senaste säsongerna.

Den 18 oktober drar säsong 5 av Solsidan i gång. Som vanligt sänds serien i TV4.

PlayStation Vue en ny streamingtjänst

PlayStation Vue. Så heter den nya streamingtjänst som Sony hoppas ska ta upp kampen mot allt vad Netflix och HBO heter.

PlayStation Vue blandar livesändningar, kabel-TV och on demand. Hittills har ett halvdussin operatörer anmält intresse, däribland CBS, Fox, Discovery och Viacom. En begränsad lansering kommer att ske i utvalda amerikanska städer under första kvartalet 2015. Givetvis via PS3 och PS4. Månadskostnaden är ännu inte känd, annat än att den ska vara "konkurrenskraftig".

Jag är lite överraskad att Sony hann före Microsoft. Det förekom spekulationer inför lanseringen av Xbox One, då TV fortfarande var ett fokus, att Microsoft skulle sälja konsolen med TV-abonnemang, kanske med streamingtjänster, för att få ned priset. Ungefär som smarttelefoner och paddor säljs i dag.

Om detta är en framtida affärsmodell för Sony återstår att se. Men väl kan nog räkna med exklusiva filmer och serier på PlayStation Vue precis som på bland annat Netflix i dag. Men om denna tjänst hittar till våra breddgrader är mer tveksamt.

Framtiden för den som vill ha tillgång till allt är dyr.

Solsidan fortsätter - nedåt...

Tredje säsongen av Solsidan var en besvikelse. Tempot var borta och skratten blev betydligt färre.

Säsong fyra börjar tyvärr lika illa. Nu har Herngren & c/o bestämt sig för att Solsidan ska bli mer drama än komedi. Ursäkta, men är det något vi inte behöver är det en svensk komediserie som vill ta sig själv på lite för stort allvar.

Temat för första avsnittet var det inget fel på: en begravning. Hur många roliga filmer har vi inte sett på detta tema? Det går att spinna en hel del bara genom att beta av livets alla hållplatser - bröllop, barnafödande, skilsmässor, 40-årskalas, husköp och renoveringar samt dödsfall.

Jag väntade mig att manusförfattarna skulle göra just detta. Tyvärr har Solsidan lyckats beta av flera av dem utan att göra något roligt av det. I stället för en pinsamt rolig begravning serverades vi i går ett "drama" av allting. Solsidan handlade i början om igenkänning. Men vem tusan känner igen sig i spöken? Hallå, vem knäckte den idén?

När Solsidan kom var det något så annorlunda som en kritikerhyllad komediserie som även gick hem i Svennebanansegmentet. Det verkar tyvärr vara en förlorad serie vid det här laget. Risken för att det bara går utför härifrån är uppenbar. Vilket är tråkigt. Nog hade karaktärerna hållit för skratt i någon säsong till om de bara fått ett roligt manus.

Nu blir det drama!

Det bästa på mycket länge

Vilken är den bästa serien om andra världskriget? Många skulle svara en amerikansk serie på den frågan. Förmodligen Band of Brothers. Men jag är mer benägen att svara tyska Unsere Mütter, unsere Väter (Krigets unga hjärtan, sänd i SVT). Sablar, vilken kvalitetsserie. Från början till slut. 

I tre 90 minuter långa avsnitt har vi följt fem tyska vänners olika öden under andra världskrigets sista fyra år. Sommaren 1941 kommer de överens om att träffas i Berlin igen när kriget är slut, vilket de tror är om några månader.

Så blir det förstås inte. Bröderna Wilhelm och Friedhelm skickas till köttkvarnen på östfronten, där båda (som om kriget i sig inte vore nog) dras in i övergrepp och vedergällningsattacker på civila. Charly blir sjuksyster. Viktor, som är jude, skickas på ett tåg mot sin död men lyckas fly och ansluta sig till polska partisaner. Greta försöker mitt under krigets gång göra karriär som sångerska men kommer allt eftersom att ställas inför krigets verklighet.

Serien lyckas fånga in många olika aspekter av kriget i öster på ett imponerande sätt. Livet som soldat. Vanliga tyska soldaters inblandning i mord på civila. Partisankriget. Den ständigt närvarande antisemitismen, även bland partisaner och vanliga polacker. Framför alllt gillar jag att det inte finns några tydliga skurkar och hjältar i serien. Alla är människor som hamnar i extraordinära situationer.

Alla fem karaktärer utvecklas, men den viktigaste förvandlingen genomgår Friedhelm (fantastiskt gestaltad av Tom Schilling) som går från motvillig och oengagerad soldat till dekorerad cyniker som inser att han förmodligen kommer att dö förr eller senare och att ingenting längre spelar någon roll.

Jag, som har läst mycket om kriget på östfronten och soldaternas upplevelser av det, slås av seriens närmast dokumentära anslag. Ett antal scener förklarar det vi sällan får se på film, nämligen soldatens svårighet att anpassa sig till det normala livet bortom fronten. När Friedhelm väljer att avbryta sin permission och återvända till kriget gör han det inte för att han älskar att strida utan för att det är bland andra soldater, i stridens hetta, han känner sig hemma.

Jag upplever att Unsere Mütter, unsere Väter vill problematisera den tyske soldatens roll under kriget (det hävdades länge att den reguljära tyska armén Wehrmacht, till skillnad från SS, inte deltog i några förbrytelser) och förmedla att vem som helst kan bli en förbrytare under vissa bestämda omständigheter. Det fanns inga obefläckande kämpar på östfronten.

Till skillnad från mycket som produceras i Hollywood är denna tyska serie osminkad och osentimental.

Det förefaller som om Tyskland förblir bäst på att producera film om andra världskriget och Hitlereran. Efter Unsere Mütter, unsere Väter har ribban höjts ytterligare några snäpp (att blanda in dokumentärt material i berättelsen tillförde däremot ingenting).

Serien kommer säkert till Sverige framöver, men finns redan nu att köpa hos tyska Amazon.

Bildsköne Tom Schilling.

Krigets unga hjärtan

Berlin, sommaren 1941. Fem vänner skiljs åt och lovar varandra att återförenas när kriget är slut, vilket de tror kommer vara runt jul. I tre långfilmslånga delar får vi följa deras olika öden. Två av dem skickas till köttkvarnen på östfronten. 

Detta kan bli riktigt bra. Tyskarna brukar leverera när de dramatiserar sitt nazistiska förflutna. En av vännerna spelas dessutom av Tom Schilling. Han gjorde en stark roll i en film om de stenhårda politiska internatskolorna under Hitlers regim, Napola (svensk titel Führerns elit).

Serien, som heter Unsere Mütter, unsere Väter men fått det mer romantiserade namnet Krigets unga hjärtan i Sverige, följdes av sju miljoner tittare i tysk TV tidigare i år. 

Jag hoppas på en problematiserande vinkel på skuld och ansvar, befriad från den sensationella och förenklade bild vi så ofta matas med när den nazistiska tiden skildras på film.

Tisdagar kl. 21.00 i SVT1. 

Historieätarna säsong 2!

Höstens infotainmentsatsning i SVT, Historieätarna, får troligen en fortsättning. Förhandlingar pågår mellan produktionsbolaget och SVT.

Historieätarna var tillsammans med andra säsongen av Kinas mat (också i SVT) höstens största behållning i TV. Erik Haag och Lotta Lundgren, som tidigare setts i tokroliga Landet brunsås, gick verkligen all in när de levde som både fattiga och rika på bland annat 1600- och 1700-tal och åt tidstypisk (ofta fruktansvärd) mat.

Det var både lärorikt och underhållande - kort och gott som infotainment ska vara. Jag ser verkligen fram emot säsong två. Då ska vi tydligen få se Haag och Lundgren leva i tidigt 1800-tal, 1950-, 60- och 80-tal samt i nutid.

Nya Solsidan en besvikelse

Solsidan var något så udda som en humorserie som älskades av både kritiker och Svennebanantyper. Den första säsongen kändes ny och fräsch. Andra säsongen var inte fullt lika bra, men höll fortfarande hög klass.

Nu har den tredje säsongen börjat sändas i TV4. Tittarsiffrorna skjuter förmodligen genom taket, men själv är jag lite besviken efter de tre första avsnitten. De två första avsnitten var avmätta och ointressanta. Gårdagens tredje del var något bättre.

Men även om säsongens resterande avsnitt skulle lyfta Solsidan några snäpp är det några saker som inte går att ignorera. En är den pinsamt uppenbara produktplaceringen. I de första två säsongerna körde Fredde en Lexus-suv. Ove, den snålaste karaktären, körde förstås Skoda. Det kändes som ett väldigt medvetet val baserat på de respektive karaktärerna.

Lexusen är en bil som kostar runt 600 000, exklusive alla tillval. Nu kör dock Fredde, till min stora chock, Volvo V60. Mickan har bytt ut Toyotan mot en Volvo V40. Hur tänkte de här?

Volvo är visserligen driftsäkra bilar, men någon statusprodukt är det inte. Allra minst bland överklassen. Att seriens mest statusjagande par byter upp sig till en fläskigare villa (ägaren till det förra huset ville tydligen inte hyra ut det till serien längre) och sedan byter ned sig till Volvo är helt osannolikt.

För att göra saken ännu värre görs produktplaceringen så överdrivet tydlig. Frågan är vad Volvo tror sig få ut av detta (visa upp sina nya modeller, tydligen). De kommer knappast sälja fler bilar i Saltsjöbaden och frågan är om särskilt många fler Svenssons kör Volvo efter denna tredje säsong av Solsidan. Det känns bara så fel.

Volvo syns ofta och länge i nya Solsidan.

QI blir Intresseklubben

BBC:s frågeprogram QI (Quite interesting) är så lärorikt och tokroligt som bara brittiska program kan vara.

Den tar vi, sade SVT. Det blir alltså en svensk version vid namn Intresseklubben.

Det ska ledas av Johan Wester (HippHipp!) och många svenska komiker är inbokade.

Det fungerade när SVT gjorde Snacka om nyheter, också det från brittisk förlaga. Då skrev Wester och kollegan Anders Jansson manus (den första tiden).  

QI är också ett program som hänger på manuset. Det kan alltså bli bra. Men det är lite svårt att tänka sig programmet utan den begåvade Stephen Fry.

Fiaskoserie

Lagom till 100-årsminnet av Titanics undergång började SVT att sända en ny miniserie om fartygets första och sista resa.

Serien i fyra delar är gjord av Julian Fellowes, mannen bakom den uppmärksammade serien Downton Abbey (också den sänd i SVT). Vi skulle få följa en mängd olika karaktärer i olika delar av fartyget - från besättning till andraklasspassagerare. Kanske skulle vi få träffa på karaktärer av kött och blod och få det i en tekniskt kompetent och historiskt korrekt inramning. Tyvärr blev det inte så.

Minns ni Fabrizio från James Camerons storfilm Titanic? Ni vet han som hoppade ombord tillsammans med Leonardo DiCaprios karaktär Jack och sade att han skulle åka till Amerika och bli miljonär men som i själva verket fick en av fartygets stora skorstenar över sig? En Telegraph-recensent beskriver Fellowes Titanic som "fylld av Fabrizios". Det fångar ett problem med serien. Den blir helt enkelt aldrig intressant eller engagerande eftersom karaktärerna är så platta och ointressanta.

Vilket får sägas vara ett grundläggande misstag i en serie som, likt Downton Abbey, bygger på dialog. Det är ju tänkt att karaktärerna ska hålla oss fast vid TV:n (ty inte är det de magra specialeffekterna). Detta är bitvis rent av sämre än miniserien från 1996, som åtminstone hade vissa charmiga inslag även om helheten var dassig.

Och när man börjar sakna karaktärerna från Camerons ganska fåniga kärlekshistoria måste serien kallas ett misslyckande.

Kontoret? Nja...

På söndagskvällen var det efterlängtad premiär för Kontoret, den svenska versionen av brittiska The Office, serien som letat sig runt halva jordklotet i olika versioner. I Sverige spelas den eländige chefen som bekant av Henrik Dorsin.

De var smarta när de tog en redan igenkänd och hatälskad karaktär - Ove Sundberg från succéserien Solsidan - och lyfte in honom direkt i Kontoret. Detta gjorde säkerligen att många fler tittade i går än om karaktären varit helt ny.

Visst bjöds på några skratt, eller snarare fniss, i går. Men det var en ganska tam start. Och den som har sett mycket av The Office, vilket jag ska erkänna att jag inte har, lär tycka att Kontoret är samma sak fast lite sämre. The original is best, liksom.

Men det ligger ju i tiden - att ta ett utländskt koncept och göra en svensk version av det. Oftast är förlagan amerikansk. American Idol blev Idol, America's Got Talent blev Talang, American Gladiators blir Gladiatorerna, Dancing with the Stars blir Let's Dance och Boss undercover har nyss blivit Chefen undercover. Det sistnämnda är särskilt meningslöst eftersom det är samma sak igen fast på svenska. Talangprogrammen i svensk tappning fyller åtminstone funktionen att svenskar kan ansöka och göra sig ett namn eller en karriär. Men jag är otroligt trött på alla sång- och talangprogram.

Nu har de dammsugit Sverige på både sångartister, jonglörer och hopplösa trollkarlar och därför läggs Idol ned (men ersätts förstås av en ny import) och tar förhoppningsvis värdelösa Talang med sig. Sverige är mycket mindre än USA, antalet talanger är därefter. När Bert Karlsson gråter finns inga skäl att inte byta kanal.

Jag lär kika på Kontoret en del framöver ändå, en halvtimme går ju rätt fort. Och jag får faktiskt erkänna att Björn Gustafsson, som jag egentligen inte alls gillar, är som klippt och skuren i sin roll. Men visst vore det roligt men en ny svensk serie i stället för ännu en import. SVT kör just nu två egna serier - Äkta människor och 30 grader i februari, båda rätt sevärda. Det går således att producera egna serier - om man vill.

TV på dekis

När man sitter och zappar förbi kanalerna i sällskap av en person från ett annat land blir det smärtsamt uppenbart hur likriktat det svenska TV-programsutbudet är. Det är lätt att bli hemmablind, men när man ska visa en person som inte är van vid vare sig Doobidoo eller tiotals matlagningsprogram blir det så uppenbart att i stort sett alla kanaler har samma utbud.

Ja, vi kan givetvis hävda att det var mycket värre förr. För det var det. Men det betyder inte att vi inte ska kunna kritisera det utbud vi i dag får. Det är sångprogram (Doobidoo, Så ska det låta, Idol, True talent, Copycat singers, Så mycket bättre är bara ett fåtal av dem alla), matlagningsprogrammen (Vad blir det för mat, Mat-Niklas, Den stora matresan, Havets mat, Masterchef, Masterchef USA med flera) och olika sorters göra-om-våra-hem-program där vissa handlar om fuskbyggen som ska fixas till och andra om att bara gå in i folks hem och dekorera dem. Plus alla matprogram ska det också lagas mat i morgonsofforna och pratprogrammen i TV.

Dokusåpatrenden började med Expedition: Robinson i SVT 1997 och fortsatte med otalet (betydligt sämre) kopior. Robinson har återvänt och sköts nu med beröm av TV4. Men i dag fortplantas idén med b-kändisar som larvar sig på bästa sändningstid på i stort sett samtliga kanaler i urgamla Fångarna på fortet, Waterwörld, Vem kan slå Filip och Fredrik och en mängd annan bråte.

Ett av alla dessa program som jag följt en del och faktiskt gillat är Masterchef (den engelska versionen). Det ger en seriös ton, är en hård tävling och härom kvällen sändes det sista avsnittet för säsongen där härlige Tim Anderson till slut stod som slutsegrare i en mästerlig final. Programmet är dock ett undantag i ett hav av dynga. Tyvärr.

Xbox TV

Senare i år kommer Microsoft att öppna upp för on demand-TV via Xbox 360. I USA blir kanaler som HBO Go, Bravo, Comcast's Xfinity och Verizon FiOS tillgängliga medan britterna får tillgång till BBC, Channel 4, Channel 5, Blinkbox och filmer via Lovefilm. Vi vet ännu inget om planerna för Sverige.

Sedan tidigare har BBC:s iPlayer varit tillgänglig för både PlayStation 3 och Wii, men Microsoft kommer att vilja hålla vissa kanaler exklusiva enbart för Xbox Live Guld-medlemmar. Tillsammans med Kinect och röststyrda sökningar via Bing hoppas Microsoft kunna knyta ihop och samla all underhållning i vardagsrummet till Xbox 360.

Möjligen ger det också en fingervisning om i vilken riktning de kommer att vilja ta nästa generations Xbox.

Filmtips

Det görs få riktigt bra thrillers nuförtiden. Och det är få filmer som handlar om en seriemördare som faktiskt är sevärda. Vi översköljs av seriemördarfilmer och -serier, men de flesta är dussinprodukter.

Copycat är både en bra thriller och en bra film om en seriemördare. Den har några år på nacken nu (1995), men jag vill påstå att väldigt få filmer sedan dess har slagit den på fingrarna.

Frågan om varför en person får för sig att ta livet av unga kvinnor på löpande band får vi aldrig riktigt i Copycat heller - närmare en förklaring än att seriemördaren själv tänder sexuellt på våld och död kommer vi inte. Men det spelar mindre roll när manuset är så pass bra, när tempoväxlingarna kommer vid precis rätt tillfällen och att morden som kopieras i filmen faktiskt har skett på riktigt. Det ger en extra närvaro.

Castingen är strålande - Sigourney Weaver spelar för ovanlighets skull en roll som utsatt kvinna medan Holly Hunter tvärtom gör en tuff polis. Stilige Dermot Mulroney gör en polis med en svaghet för Weavers karaktär (tanken var att de skulle ha en kärleksaffär, men det ströks). Och våra två seriemördare spelas strålande av Harry Connick Jr. och William McNamara, två skådespelare jag gärna skulle vilja se mer av i liknande obehagliga roller.

Copycat sänds på TV9 i kväll klockan 21. Köper du filmen på DVD kan du dock även lyssna till när regissören Jon Amiel förklarar scen för scen. För ovanlighetens skull är det ett extramaterial som verkligen är värt att lyssna på.

Solsidan kommer tillbaka

Efter två succésäsonger kändes givet med en tredje säsong av Solsidan. Från Felix Herngren med flera kom dock signaler om att det inte alls behövde bli någon fortsättning. Det var vänta och se som gällde.

Nu är det dock klart att det inte bara blir en tredje säsong utan faktiskt hela tre nya säsonger av den populära serien i TV4. Risken för utslätning finns förstås, men än finns en hel del livssituationer att spinna avsnitt kring (begravning, julafton, separation, otrohet).

Även om jag föredrar komediserier som tar ut svängarna betydligt mer (typ Coupling, Green Wing) finns det en charmighet i Solsidan som tillsammans med sköna karaktärer gör att serien attraherar breda folklager. Därav dess tittarsuccé.

Ove 'll be back.

Hawaii Five-0...no!

Amerikanska polis- och kriminalserier fullkomligt dränker det svenska TV-utbudet. Serierna går i snart sagt varenda kanal. TV4 hör till de flitigaste inköparna av amerikansk dynga. Det senaste tillskottet är serien Hawaii Five-0, ännu en hjärndöd soppa med karaktärer helt i avsaknad av charm.

Den här serien är dock något mer än de vanliga CSI, NCIS, Without a Trace (Brottskod: Försvunnen) med flera. Den är nämligen ännu sämre. Förklaringen är möjligen att det rör sig om en modern version av en 50 år gammal serie (originalet av Hawaii Five-0 började, enligt Wikpedia, sändas 1968). Allt ska ju återvinnas nuförtiden. Det var länge sedan manusförfattarna till löpande band-produktionerna av polis- och kriminalserier tänkte en ny tanke.

Det jag inte förstår är varför ansvariga på TV4, Kanal 5 och SVT, för att nämna några, fortsätter att köpa in skiten. Görs ingen kvalitetskontroll? Tittar de på rankingen på IMDB eller tas det bara för givet att den kommer att fungera för en svensk publik bara för att den är amerikansk?

I stället för ännu en usel amerikansk serie med hunkiga (men ack, så relaxade!) manliga poliser som fångar "bad guys", drar dåliga skämt och fångar de söndersminkade kvinnornas intresse, föredrar jag faktiskt hellre en repris av serier som är värda att se. Varför inte reprisera den gamla brittiska Brottsplats Soho, exempelvis?

Hey, titta vad coooola vi är!

Ingen fortsättning på THE EVƎNT?

NBC-serien The Event, som går i SVT på onsdagskvällar (med nio dagars fördröjning från USA), är bara två avsnitt från slutet. Den har sagts vara inspirerad av bland annat Lost, och under den första halvan kändes det verkligen så. Fler frågor än svar kastades ut hela tiden, flashbacks varvades med nutida händelser. The Event normaliserades dock och blev snart en mer traditionell serie med ett kronologiskt händelseförlopp. Den fick plötsligt tid att berätta en historia.

Serien kretsar kring Matt Walker (Jason Ritter) och hans flickvän Leila Buchanan (Sarah Roemer) som snubblar över en gigantisk statshemlighet som inte ens presidenten känner till. Under 66 år har 97 utomjordingar som ser precis ut som människor hållits fångna på en hemlig bas. Skillnaden är att de inte åldrats en dag under denna tid. Ingen vet vad de vill. Snart framkommer dock att många ur detta folk, så kallade sleepers, beblandat sig med vanliga människor i det fria och till och med infiltrerat den amerikanska regeringen. De har krafter som ingen militär rår på. Plötsligt börjar de ställa krav.

Spänningen stiger i takt med att det framkommer att utomjordingarnas ledare, Sophia, ändrat sin ursprungliga plan på att hitta ett sätt att återvända hem och i stället planerar att utrota stora delar av den mänskliga populationen för att göra plats för sitt eget folk. Det får flera av Sophias egna lojala partners att börja tvivla.

The Event är skickligt producerad som en "bladvändare". Det är helt enkelt svårt att sluta titta. Korta avsnitt (43 minuter) alltid avslutade med cliffhangers, flera parallella historier, massor av förvecklingar och väldigt få lugna stunder håller intresset uppe. Rollerna är överlag hyggligt castade, den enda karaktär som inte känns ett dugg trovärdig är Sarah Roemers tramsiga Leila. Tyvärr ges hon stort utrymme, vilket sänker helhetsintrycket.

The Event började starkt i USA, men tappade tittare efter halva säsongen vilket gjorde att NBC frös serien. Den återlanserades i slutet av januari igen, men då hade många redan glömt av den eller trott att den lagts ned. Jason Ritter har twittrat glatt om att det kan bli en fortsättning, men de sjunkande tittarsiffrorna tyder snarare på att det inte lär bli fler avsnitt av serien. NBC har sagt nej. Det lär dock pågå diskussioner om att låta ett annat bolag ta över.

Jag är egentligen inte så jättepigg på att se långa serier. Jag orkade aldrig följa Lost efter den första säsongen och tycker att bra historier inte ska behöva 22 x 5 avsnitt för att berättas. Ett tiotal avsnitt är alldeles tillräckligt. The Event har således varit ett undantag för min del. Lite beroende på hur den första säsongen slutar kan beslutet att inte göra en fortsättning vara bra eller dåligt.

Dåliga översättningar ett växande problem

Alla har vi sett filmer med riktigt dålig svensk textning. I somliga fall har det blivit en konst att hitta de värsta översättningsmissarna. Ibland kan det ju bli riktigt underhållande. Men betydligt mer förekommande är bara riktigt dålig textning som inte alls är kul utan bara fruktansvärt irriterande. Problemet uppmärksammades i dagens DN Kultur, då gällande andra världskrigsserien The Pacific som går i SVT just nu. Warner Brothers Sverige beskylls av vissa för att ha hämtat undertexterna från nätet. Det är förstås direkt pinsamt för en serie som kostade 1,4 miljarder kronor att spela in.

SVT har utmärkt översättning på sina utländska program, ofta gjord av Svensk Medietext som säger: "DVD-marknaden verkar präglas av att göra så billiga översättningar som möjligt. Det har förvärrats de senaste 15 åren. Översättare betraktas allt mindre som ett yrke som kräver kunskap." De sköter även översättningen av The Pacific i SVT. Det märks att det är professionella översättare som har gjort jobbet. Den som funderar på att köpa serien på DVD eller Blu-ray kan däremot vänta. Warner Brothers Sverige säger nämligen att de planerar att göra om textningen vilket rimligen betyder att en ny utgåva släpps framöver.

Jag tar en titt i min DVD-hylla och inser att där finns massor av filmer vars textning är betydligt sämre än vad den var när jag för många år sedan spelade in filmen från TV. Exemplen är för många för att räkna upp, men några få kan nämnas. Die Hard är ett. Inte nog med att DVD-versionen innehåller särskrivningar, mycket av humorn från filmen försvinner när mycket direktöversätts i stället för att ersättas av en lämplig svensk term. Jämfört med den magnifika översättningen som tittaren bjöds på i TV3 är översättningen som gjorts för DVD-utgåvan en stor besvikelse (jag har tidigare bloggat om översättningshumorn i Die Hard här). Min gamla inspelade VHS-version av filmen Min kusin Vinny (från SVT) har utmärkt översättning medan DVD:n är helt fantasilös, för omständig och stolpig. I dessa fall är det faktiskt lika bra att skippa översättningen helt och hållet, men det är ju inte alltid det går att välja bort.

Onekligen läggs allt mindre pengar på översättningen när filmer och serier ska släppas på DVD. Översättningar tar tid och kostar säkert en hel del. Bolagen vill ha ut filmerna snabbt och kunden kan ju inte förhandskolla om översättningen är professionell eller amatörmässig ändå. Att översätta kräver breda språkkunskaper, men det kräver mer än så. Den brittiska komediserien Smack the Pony (kallad Garva här i SVT) är ett exempel på en fullständigt strålande översättning. Inte bara förmedlas den speciella brittiska sketchhumorn till det svenska språket utan att förlora något på vägen, översättaren har till och med översatt humorgängets allt annat än seriösa sånger till svenska med bravur.

Ofta fungerar det inte att direktöversätta, det roliga faller då bort längs vägen. När Pang i bygget översätts i TV3 lyckas översättaren behålla humorn genom att ersätta vissa ord och skämt. Det är sådant som ytterligare kan förhöja upplevelsen av en film eller en serie.

Lågt intresse för 3D

En undersökning visar att endast två procent av britterna säger sig vara intresserade av 3D-TV. Personer äldre än 45 år tillhör den grupp som är minst intresserade. Bedömare är förvånade över hur hårt människors planerar att hålla i sina plånböcker under de kommande åren. Arbetslösheten och finanskrisen är säkert en viktig förklaring.

Samtidigt säljs det gott om 3D-TV-apparater i Storbritannien. 15 procent av alla TV-apparater på 40 tum och uppåt är 3D ready. När folk väl ska köpa en ny TV lägger de således på några pund för att få en TV som är redo för framtidens teknik.

Än är det emellertid ingen brådska. 3D-tekniken är fortfarande under utveckling på TV-området och innan fler kanaler än Sky sänder i 3D, innan majoriteten av alla filmer filmas och sänds i 3D och innan det är möjligt att titta på 3D problemfritt utan fåniga glasögon lär intresset vara begränsat. Priset måste troligen ned ytterligare också innan den breda massan blir intresserad. Många har faktiskt just kastat sin tjock-TV.

Microsoft+LG = 3D?

Microsoft ska enligt uppgift ha skrivit ett samarbetsavtal med LG som gäller marknadsföring av nya 3D-TV-apparater i Sydkorea.

Detta gäller alltså endast den sydkoreanska marknaden för tillfället, vilket signalerar att både LG och Microsoft vill pröva sig fram. Ingen vet ännu hur intresserade konsumenterna är av 3D-tekniken. Det är en sak att betala lite extra för att se en 3D-film på bio, en helt annan att lägga stora summor på att få tekniken till det egna vardagsrummet. Microsoft har tidigare uttryckt viss tveksamhet kring konsumenternas intresse. Att de nu ska ha tecknat ett avtal med LG som endast gäller den sydkoreanska marknaden visar att Microsoft är redo att se efter lite närmare.

Vad betyder avtalet mer konkret? Det hävdas att LG:s 3D-LED-apparater ska bundlas med 3D-spel till Xbox 360. Microsoft har hela tiden hävdat att konsolen är redo för 3D-tekniken, precis som PlayStation 3. Snart får vi svaret. Marknadsföringskampanjen ska starta i slutet av juni.

Sony har lanserat och fortsätter att lansera nya 3DTV-modeller. Än så länge är de dyra, men priserna lär sjunka snabbt de kommande åren - precis som med alla nya elektronikprodukter (förutom Apples, då). Sony kommer säkert att pusha tekniken genom att bundla 3DTV med PlayStation 3-konsoler.

Är 3D något att ha, då? Kombinationen Natal och 3D är onekligen intressant. Det kan leda till helt nya spelupplevelser. Men jag tror inte att Natal kommer att bli mer än ett komplement till den vanliga handkontrollen. På samma sätt lär inte 3D blir mer än ett komplement till vanlig 2D-TV. Det är ju faktiskt bara intressant i enstaka fall (storslagna filmer av typen Avatar, 2012 eller Titanic). Vem vill se nyheterna eller På spåret i 3D?

Vi lever i spännande tider. Spel-, film-, musik- och TV-branscherna sammanstrålar på ett sätt som vi aldrig sett tidigare. I en ständigt uppkopplad värld kan konsoler uppdateras med ny mjukvara och därmed få nytt liv. Det kommer att dröja innan denna spelgeneration ersätts av en ny. Sony och Microsoft arbetar febrilt för att PlayStation 3 och Xbox 360 ska få leva länge och väl.

Är 3D-TV framtiden?