House of Cards är igång igen

Tredje säsongen av House of Cards släpptes i går på Netflix. Kevin Spaceys moderna Richard III, Frank Underwood, har tagit sig till toppen och erövrat presidentposten.

Säsong 1 var bra. Säsong 2 sviktade. Förhoppningsvis blir säsong 3 bättre. Jag håller den brittiska förlagan med Ian Richardson som Francis Urquhart högre. Den var en vass politisk satir som den amerikanska serien inte är. Här står aldrig politiken i fokus utan spelet runt om.

Det betyder dock inte att Netflix-serien inte är sevärd. Den ska förstås ses nu under de närmsta dagarna. Starten var stabil.

The Order: 1886 är vackert men tomt

En sak måste sägas med en gång: The Order: 1886 är det vackraste spelet jag någonsin spelat. Det är så snyggt att jag inte märker övergångarna mellan de bedårande mellansekvenserna och spelbara sektioner. Men det dras dessvärre även med betydande problem.

Spelet, som är en av årets stora exklusiva titlar till PlayStation 4, har närmast sågats unisont av spelmedia. Tyvärr måste jag instämma i mycket av kritiken.

Men vi gräver lite mer i det positiva först. The Order: 1886 är alltså magnifikt vackert. Miljöerna, ett slags alternativt viktorianskt England, är makalösa. Detaljrikedomen i allt från kläder och insignier till hår och ansiktsdrag, är nästan sinnessjuk. Att Ready at Dawn är kapabla utvecklare råder således ingen tvekan om.

Det märks verkligen att spelet utvecklats på en ny generations hårdvara. Att spel kommer se ut så här från och med nu får det att kittlas lite i magen. The Order: 1886 är förmodligen spelet som kommer få alla spel från den förra generationen att se dassiga ut.

Övergången från mellansekvenser till spelbara moment är sömlös på ett sätt jag aldrig upplevt tidigare. Detta verkar ha varit utvecklarnas ambition i sitt försök att skapa en "cineastisk upplevelse".

Användningen av mellansekvenser, hur vackra de än må vara, blir dock ett problem. Det finns flera sätt att driva en historia framåt. Ett sätt är att låta en del av dialogen ske mellan karaktärerna när spelaren har kontroll. Detta gjorde Naughty Dog förtjänstfullt i The Last of Us och det är ett bra sätt att göra spelaren mer involverad och engagerad i det som sker.

Ready at Dawn har valt rakt motsatt väg. Här blir spelaren passiv när karaktärerna har sina (många) pratstunder, släpps in igen för några ögonblick och förpassas åter till kulisserna när personerna i bild ska ta sig nedför en trappa (vilket blir en helt meningslös mellansekvens).

Inskränkningarna i vad spelet låter dig göra är frustrerande. Spelet låter dig bara springa när spelet vill att du ska springa, skjuta när spelet vill att du ska skjuta och begränsar också användningen av vapen på ett irriterande sätt. Att coola vapen dyker upp för att sedan lika snabbt försvinna i nästa strid är inte bara tråkigt. Det gör framför allt att jag inte kan vara särskilt strategisk i mitt val av vapen inför varje strid. Jag får alltid ta det som erbjuds och kan inte sluta fundera över vart det där häftiga vapnet från den förra fajten tog vägen.

Berättelsen börjar lamt men tar sig efter en handfull kapitel och blir mot slutet riktigt spännande. Användningen av Quick Time Events och mellansekvenser i berättandet retar mig i början, men efter ett tag vänjer jag mig vid denna berättarstil och accepterar den. Då går det lite lättare.

Miljöerna imponerar.

The Order: 1886 känns som en onödigt sträng magister som inte litar på mig, inte tror att jag på egen hand kan ta de där stegen utan ständigt måste fösas framåt. Det finns inget utrymme att välja alternativa vägar eller att utforska på egen hand i några ögonblick. En stängd dörr är en stängd dörr, och det syns på långt håll om den går att öppna eller ej. Allt är förutbestämt. Vilket är synd, eftersom dessa 1800-talsmiljöer är fantastiska och verkligen skulle förtjäna att utforskas lite mer.

Samtidigt har de lyckats med vapnen, skapat en smidig kontroll och ett välfungerande stridssystem. Allt är således inte nattsvart. Men när jag dör för tionde gången på grund av att en fiende dyker upp bakom min rygg, oavsett åt vilket håll jag står vänd eller vilket skydd jag valt, kastar jag handkontrollen i frustration och undrar vad som är poängen.  Det var länge sedan jag dog så här ofta och orättvist. Det enda som får mig att fortsätta är ren envishet, inte spelglädje.

Flera vapen är riktigt roliga. 
Därför är det irriterande att de får användas så sparsamt.

Sammantaget tycker jag att Ready at Dawn har gjort en rad felprioriteringar under utvecklingen av The Order: 1886. De har skapat en fantastisk värld, snickrat ihop en spännande berättelse och strävat efter ett linjärt och filmiskt actionspel. Men de har samtidigt skalat ned tiden då jag faktiskt får kontrollera karaktären till ett minimum. Det gör mig väldigt kluven inför detta spel.

Jag lider inte av linjära spel, kräver inte full frihet hela tiden. Tvärtom kan jag tycka att det är ganska skönt att slippa välja mellan femton olika alternativ i alla situationer. Men jag uppskattar samtidigt att kunna göra vissa val. Ready at Dawn har prioriterat bort spelarens initiativförmåga helt och hållet här. Det gör att The Order: 1886 inte bara är linjärt utan faktiskt känns tvångsmässigt kringskuret och lite som en interaktiv film.

Jag tänker på hur bra det här hade kunnat bli. Det hade kunnat bli lika storslaget som BioShock Infinite, med lika roliga strider som i The Last of Us och med liknande fläkt och flärd som i Uncharted. Då hade detta varit ett fantastiskt spel.

Ready at Dawn kom inte i närheten på någon punkt. Det gör The Order: 1886 till världens just nu snyggaste spel men ett spelmässigt högst mediokert sådant.

+ Makalös grafik
+ Underbara 1800-talsmiljöer
+ Spännande berättelse
+ Bra röstskådespeleri

- För lite gameplay
- Alldeles för linjärt
- Inga valmöjligheter
- Enformiga strider
- Rumphugget slut

Betyg: 6/10
Format: PS4

"Du luktar vitlök."

Därför köper vi nya konsoler

Nielsen har gjort en undersökning om amerikaners bevekelsegrunder till att köpa de nya konsolerna på marknaden.

De skiljer sig åt beroende på om konsumenten valt PlayStation 4, Xbox One eller Wii U. Medan "fun-factor" är viktigast för Wii U-köparna har PS4-ägarna större fokus på tekniken ("better resolution"). För Xbox-spelarna är märket viktigt ("brand").

I hög grad känns de uppgivna skälen mer eller mindre som karbonkopior av företagens egna reklamkampanjer. Vilket skulle kunna tolkas som att reklambudskapen verkligen har gått fram.

Undersökningen visar också att nästan alla, 9 av 10, som köpt en konsol ur den nya generationen (PS4, Xbox One, Wii U) ägde eller äger en konsol ur den sjunde generationen (PS3, Xbox 360, Wii).

Rent konkret betyder alltså detta att konsolmarknaden inte attraherar särskilt många nya konsumenter. I alla fall inte om man ska tro Nielsen.

Birdman vann - men det gjorde även Citizenfour

Som väntat blev Birdman bästa film på den 87 Oscarsgalan som hölls i natt. Filmen tog även hem de tunga kategorierna bästa regi och bästa foto.

Däremot vann inte Michael Keaton pris för bästa manliga huvudroll. Det gick i stället till Eddie Redmayne för rollen som Stephen Hawking i The Theory of Everything. Julianne Moore vann pris för bästa kvinnliga huvudroll för sin roll i Still Alice.

Glädjande var också att The Grand Budapest Hotel, Wes Andersons i mitt tycke bästa film, fick fyra Oscars för bästa originalmusik, bästa produktionsdesign, bästa kostymdesign och bästa make up och hår. Små kategorier, visst, men likväl priser.

Minst lika glädjande var att Laura Poitras dokumentär om Edward Snowden, Citienfour, vann en Oscar i kategorin bästa dokumentär. Se den om du inte redan har gjort det.

Ready at Dawn om The Order: 1886

Jo, jag har köpt The Order: 1886 nu. Jag sket i recensionerna. Kanske får jag ångra det.

Denna är väldigt rolig i vilket fall.

The Order: 1886 får svalt mottagande

Det hypade exklusiva actionspelet till PlayStation 4, The Order: 1886, som släpps i morgon, har fått minst sagt medelmåttiga betyg från i stort sett alla seriösa spelmedier. Detta var nog inte riktigt vad Ready at Dawn hade hoppats på. Men de kanske kände det på sig.

IGN ger spelet 6,5/10, Videogamer 6/10, Gamespot 5/10, Polygon 5,5/10 och Eurogamer delar inte ut betyg längre men är inte nådiga i kritiken mot spelets frikostiga mellansekvenser, instängda miljöer, QTE och klumpiga spelmekanik.

Av det jag sett hittills tycks recensenterna vara tämligen eniga om vilka problem som The Order: 1886 dras med: det är helt enkelt efter sin tid rent speltekniskt, ger inte spelar några val, bjuder på föråldrat stridssystem och är dessutom alldeles för kort.

Grafiskt tycks spelet vara ett underverk. Men det hjälper ju inte när resten fungerar så pass dåligt. Tråkigt, även om jag inte är jätteförvånad. Jag "förutspådde" faktiskt detta inser jag när jag tittar tillbaka i en bloggpost från den 7 januari.

Jag planerar att köpa det i alla fall. Måste ha något nytt att spela nu. Annars sitter jag snart där med The Last of Us igen.

Men mina förväntningar, som gick upp ett snäpp efter de senaste släppta trailrarna, har åter mildrats.

Är Xperia-telefonerna i fara?

Sony visade upp hyggliga kvartalssiffror i början av månaden. De visade en vinst, men Sony räknar ändå med att räkenskapsåret kommer sluta med nya miljardförluster. Prognosen pekar mot förluster på 4,2 miljarder dollar.

Bolaget Sony har gått knackigt länge nu, och det kan såklart inte fortsätta i all evighet. Sony har sparkat tusentals anställda, sålt lokaler. sålt verksamheter (som Vaio) och ändå går det inte ihop.

PlayStation är ett ljus i mörkret, vilket gör det begripligt att Sony vill satsa mer på den divisionen. Även sensorer samt film och musik kommer vara fokus framöver. Sony försköker nu renodla sin verksamhet genom att skära bort sjuka delar och odla dem som går bra.

Detta reser frågetecken för TV- och telefonverksamheterna. VD:n Kaz Hirai utesluter inte att Sony kommer dra sig ur dessa branscher helt och hållet.

Sony har inte lyckats göra vinst på sina TV-apparater på jag vet inte hur länge. Här får de storstryk av framför allt Samsung men också av andra konkurrenter. Om vi tittar på hur Sonys marknadsandelar på LCD-TV-marknaden har sett under mellan 2008 och 2013 är det ingen rolig läsning. Detta är förstås inte hållbart.

Det vore trist om några av marknadens absolut bästa smarttelefoner försvann (eller såldes till någon annan). Men jag är nog själv ett exempel på varför det kanske kommer att ske. Jag är nämligen en av de där som nästan köpt en Xperia Z-telefon. Vi är för många.

Jordskott rasande bra

I går kväll sändes första avsnittet av den nya serien Jordskott i SVT. Redan ensemblen med favoriter som Göran Ragnerstam och Peter Andersson gav visst hopp. Och premiäravsnittet var precis så lovande som jag hade kunnat hoppas.

Det är framför allt väldigt vackert. Ljussättningen, miljöerna... allt känns trolskt och mystiskt. Twin Peaks lär vara en inspiration av flera. Ragnerstam och Andersson ger pondus till sina roller som få andra.

Jag hoppas att det inte blir för mycket hokus pokus över alltsammans, men oavsett vilket lär jag följa Jordskott slaviskt under de kommande nio veckorna.

En riktigt bra svensk serie dyker upp ungefär en gång vart femte eller tionde år (nej, Blå ögon räknas inte till dem). Det är alltså lite av en högtidsstund.

Sony ger upp The Last Guardian

The Last Guardian har varit efterlängtat av en krympande skara fans sedan det utannonserades för sex år sedan. Många hoppades att Team Ico skulle lyckas skapa ett spel som var lika bra som Ico och uppföljaren Shadow of the Colossus.

Men sedan har det varit tyst om spelet. Sony har hela tiden sagt att spelet är under utveckling men inte velat gå in på hur långt fortskriden utvecklingen är. Det enda vi har fått är ett antal bilder, som visar ett spel som starkt påminner om Team Icos tidigare alster.

Nu visar det sig att Sony inte har förnyat varumärket The Last Guardian. Det känns ganska väntat, trots allt. Team Ico har inte gjort något väsen av sig på evigheter, vi har inte fått ett livstecken på spelet sedan 2007 och spelets director Fumito Ueda har lämnat Sony

Troligen är detta spiken i kistan för ett spel som nog hela tiden har varit större och verkligare i mångas fantasi än i verkligheten. 

Nintendo och framtiden

Efter att det blev uppenbart för de flesta att visionen för Wii U helt grusats och att konsolen skulle komma att bli Nintendos största kommersiella fiasko sedan Virtual Boy, har många frågat sig hur Nintendo ska agera för att bli relevanta igen.

Förslagen är många. Bättre hårdvara som kan konkurrera med Sonys och Microsofts konsoler är ett vanligt krav. En riktig onlinelösning som liknar Xbox Live och PlayStation Network likaså. Bättre samarbete med tredjepartsutvecklare, fler finansierade spel som läggs på andra utvecklare (enligt den modell som användes vid utvecklingen av Bayonetta 2), ett enhetligt konto till både bärbara och stationära Nintendo-konsoler och ett stopp för alla gimmickkontroller hör vi ofta.

Personligen tror jag inte att Nintendo kan tävla med Sony och Microsoft vare sig när det gäller prestanda eller nätverkstjänster. Därför bör de inte ens försöka. Låt mig förklara varför.

Samma prestanda?
Om Nintendo ska kunna konkurrera med Sony och Microsoft måste de släppa dyrare hårdvara. Wii U var den dyraste Nintendo-konsolen någonsin när den släpptes för 349 dollar, och givet vad konsolen erbjöd var det en kaxig prissättning av Nintendo. I synnerhet som det bara inom ett halvår blev uppenbart att Wii U inte skulle bli mer än ett (i bästa fall) andrahandsalternativ för de allra flesta.

Prestandakriget är ett race Nintendo aldrig kan vinna. Därför bör de inte ens ge sig in i det. Det är egentligen aldrig prestanda som har lockat folk till Nintendos produkter.

"En vanlig handkontroll!"
Nintendo har alltid legat i framkant när det gäller att utveckla hur vi spelar våra spel. Från rumble pak till styrkors och rörelsekänslig kontroll - Nintendo har gått i bräschen. Oftast har det gått bra och konkurrenterna har följt efter. Men efter succén med Wii gjorde Nintendo en stor missbedömning. De behöll både Wiimoten, introducerade en tabletliknande handkontroll och kompletterade allt detta med en traditionell handkontroll, Pro Controller. Att spela på Wii U är ett gytter av olika kontrollmetoder och onödigt förvirrande (för att inte säga dyrt).

Nu kräver många ett slut på experimenterandet. Gör som Sony och Microsoft och släpp en helt vanlig handkontroll till nästa konsol, hör vi. Precis som de gjorde med Gamecube då? undrar jag. Detta är den sortens konsol jag personligen allra helst skulle vilja se, men det är inte den väg Nintendo kommer att ta eller ens bör ta. En Nintendo-konsol behöver något som drar uppmärksamhet. Därför tror jag att Nintendo även denna gång kommer försöka erbjuda en icke-traditionell handkontroll.

Tredjepart...?
En Nintendo-konsol kan inte sälja enbart på Nintendos egna spel. Det vet vi nu. Problemet för tredjepartsutvecklarna är att just Nintendos egna spel konkurrerar ut allt annat. Ubisoft fick betala surt för att ha utvecklat Zombi U exklusivt till Wii U, och även multiformatsspel som Call of Duty och Assassin's Creed har i princip ignorerats av konsumenterna på Nintendos format.

Det kommer bli knepigt att locka tillbaka ett bredare tredjepartsstöd. Att ligga nära konkurrenterna i hårdvara underlättar portningar. Men om spelen ändå inte säljer, kommer få till slut att lägga ned ens det arbetet.

Michael Pachter hävdar att Nintendo lever i någon sorts förnekelse kring vilket fiasko Wii U är. Han tycks mena att de borde dumpa priset för att sälja fler enheter. Men vad skulle detta göra för gott? Nintendo skulle förlora pengar och Wii U i slutändan ändå inte ha sålt bättre än Gamecube. Pachter tycker att Nintendos nästa konsol borde ligga runt 249 dollar. Det tror jag är rimligt. Men då kan de inte tävla med Sony och Microsoft i prestanda.

Jag tror att Nintendos framtid ligger i att inte tävla med de stora elektronikbolagen utan göra sin egen grej. De kan tjäna pengar även på att sälja 10-20 miljoner enheter om de samtidigt lyckas få några av spelen att sälja i flera miljoner exemplar, kränga leksaker och få inkomster på franchising.

Satoru Iwata säger att Nintendo siktar på att komma tillbaka till de vinstmarginaler som företaget hade innan Wii U släpptes. Ett sätt att nå dit är att släppa fler budgetspel och utveckla remakes på gamla titlar, tror Iwata. Tanken tycks vara att intressera fler för Nintendos varumärken och möjligen locka dem att sedan betala för fullpristitlar.

Detta har Nintendo med emfas tagit avstånd från tidigare. Nu har de uppenbarligen kommit över en puckel, vilket är positivt. Jag tror att Nintendo behöver komma över fler pucklar och svälja stoltheten i fler avseenden framöver för att bli framgångsrika. Marknaden har förändrats, och frågan är om det finns någon potentiell framgång i en ny traditionell Nintendo-konsol som säljs sida vid sida med PS4 och Xbox One. Jag är tveksam.

När Iwata tidigare berättade att Nintendo inte hade några planer på att lansera Wii U eller 3DS i Kina, nämnde han att företaget inte tror på idén att lansera exakt samma produkter på den kinesiska marknaden. Denna invändning mot Sonys och Microsofts lanseringar tror jag är klok. Om Nintendo ska lyckas i Kina - och det tror jag att de kan - behöver de en produkt som specifikt tilltalar kineser och är billig. En Wii U för över 3000 RMB kommer inte att sälja.

Det finns som synes mycket för Nintendo att klura på. Vägen till framgång är snårig. Vid sidan om ovannämnda utmaningar finns också en annan nöt att knäcka: dagens unga växer i all väsentlighet upp utan en relation till Nintendo. Hur Mario, Zelda och Donkey Kong ska bli relevanta för en helt ny generation är en stor fråga - och troligen helt avgörande för Nintendos framtid.

Är Satoru Iwata rätt person att leda Nintendo framåt?