Wii lanserades för tio år sedan

Den 19 november 2006 lanserade Nintendo den konsol som hade projektnamnet Revolution men till slut fick det lite udda namnet Wii. Ingen, inte ens Nintendo, kunde ana vad som väntade.

Wii blev en formidabel succé och var svår att få tag i under flera år. Nintendo hade svårt att möta efterfrågan på den konsol som slutade på 101 miljoner sålda enheter.

Jag har ingen direkt relation till Wii. Konsolen attraherade mig inte och jag köpte den därför aldrig. Däremot testade jag den förstås en del och kunde förstå vad som gjorde den populär. Den rörelsekänsliga kontrollen var visserligen långt ifrån precis, i synnerhet innan Nintendo släppte Wii Motion Plus. Men enkelheten gjorde idén till en vinnare. Alla kunde spela. Gammal som ung. Hardcoregamer som nybörjare. Det var ett enkelt koncept alla kunde begripa på några sekunder (Wii var därmed allt som Wii U inte blev).

Sony och Microsoft var helt oförberedda på den makalösa succé som Wii blev och kontrade till slut med Move respektive Kinect, varav den senare blev en framgång med 25 miljoner sålda enheter (vilket är oerhört bra för ett dyrt tillbehör). Wii förändrade därmed sättet på vilket vi interagerade med spelmediet. Det rörelsekänsliga spelandet, som bland andra Sega gjort kommersiellt misslyckade försök med tidigare, blev standard.

2006-2009 var Nintendos glansår. Wii utklassade konkurrensen och Nintendo DS kom att bli världens bäst sålda portabla spelenhet någonsin. Pengarna fullkomligt rasade in i det Kyotobaserade företaget. Det är därför inte så konstigt att Nintendo valde att inte uppfinna hjulet på nytt utan utnyttja dessa framgångsrika varumärken med 3DS och Wii U.

Jag tänker tillbaka på de år då Wii var som allra största och minns att jag jobbade extra under mina studier och hörde kvinnor äldre än jag entusiastiskt prata om Wii Sports och Wii Fit. Detta var personer som aldrig skulle ha pratat TV-spel på jobbet.

I slutändan blev Xbox 360 och PlayStation 3 mer långlivade på marknaden, men vinnaren under den förra generationen var otvivelaktigt Nintendo Wii.

Nintendo tappade visserligen 90 miljoner kunder från Wii till Wii U och från DS till 3DS. Men många Wii-ägare som aldrig köpte Wii U upptäckte spel tillsammans med familj och vänner tack vare Wii och spelar förmodligen i dag på sina mobiler och paddor.

För detta ska Nintendo ha beröm. De lyckades få helt nya grupper att börja spela. Nya världar öppnades för många nya människor, och det är i hög grad Nintendos förtjänst.

Stockholm får eget spelmuseum

Stockholm har haft spelutställningar, senast den populära Game On 2.0 på Tekniska museet för några år sedan. Men inget permanent museum. Det blir det ändring på när Stockholms spelmuseum öppnar portarna.

Bakom museet står bland andra speltidningen Levels chefredaktör Tobias Bjarneby och museet öppnar den 1 september, på dagen 30 år efter att Nintendo lanserade Nintendo Entertainment System, NES.

Museet ska innehålla allt från 70-talets Space Invaders till moderna VR-spel. Min förhoppning är att det inte blir alltför Nintendo-centrerat utan även ge en bra bild av den spelhistoria som Sega, Amiga och andra uppstickare bidragit med genom åren.

Stockholms spelmuseum ligger på Markvardsgatan 2 i Stockholm. Öppettider blir onsdag 12-20, torsdag-fredag 11-17 och lördag-söndag 10-16.

Xbox 360 – tio år senare

Xbox 360 lanserades den 22 november 2005 i Nordamerika. Vi i Europa fick vänta till den 2 december. Alltså i dag för exakt tio år sedan.

Microsoft verkar inte uppmärksamma detta nämnvärt. Förutom ovanstående bild på Facebook är det tyst. På Xbox.se handlar allt om Xbox One.

Men vi andra kan ju minnas. Xbox 360 var en fantastisk maskin. I mitt spelbibliotek finns många minnen från de senaste nio åren av mitt liv. Nedan är några få av dem.

5 favoriter

BioShock Infinite
BioShock var bra, men det tredje spelet i serien är ett mästerverk. Både vad gäller story, kontroll, art style, soundtrack – you name it.

Alan Wake
Remedys skräckis bjöd på en av den förra generationens allra mest stämningsfulla miljöer. En plågad författare som jagas av galningar i den nordamerikanska skogen var stekhett 2010. Alan Wake behöver få en uppföljare.

Halo 3
Det bästa Halo hittills. Det har jag insett nu. Kanske blir Halo aldrig bättre än när vi avslutade fajten 2007.

Project Gotham Racing 4
Serien som började som Metropolis Street Racer på Dreamcast blommade ut som Project Gotham Racing på Xbox. Det fjärde spelet innehöll även motorcyklar. Sällan har Shanghai varit så här vackert nattetid.

Sonic & All-Stars Racing Transformed
Sega-nostalgi och racingperfektion på samma skiva. Förmodligen det spel som de senaste åren snurrat allra mest i min Xbox 360. Ett mästerligt men utmanande spel vars hållbarhet egentligen är oändlig.

Xbox 360 fyller 10

Den 22 november 2005 släpptes konsolen med det besynnerliga namnet, Xbox 360. Under en dryg veckas tid lanserades den på tre marknader. Så här tio år senare – vad har blivit dess arv?

Jag brukar säga att min favoritkonsol genom alla tider är Dreamcast. Och så är det tack vare mitt speciella förhållande till Segas sista konsol och det utbud av spel som släpptes under dess korta men väldigt intensiva liv. Men om jag tittar bredare på saken, måste svaret bli Xbox 360.

Xbox 360 introducerade oss till en ny generation av spelande, och med detta menas inte bara bättre grafik och större och mer avancerade spel. Microsoft var visserligen först ut med högupplöst grafik, men något som verkligen tog fart med den andra generationens Xbox var onlinespelandet. Xbox Live blev en styrka för Microsoft när Sony försökte visa på hur mycket mer avancerad PlayStation 3 var rent tekniskt.

Xbox Live blev ett vattenhål som avgjorde valet av konsol för många. Om mina vänner finns där har jag inget annat val än att köpa en Xbox. Detta förblev en styrka för Microsoft under hela generationen när Sony spelade catch up med sin egen onlineservice.

Någon kanske minns Red Light of Death: överhettningsproblemet som de första modellerna av Xbox 360 led av. Problemet drabbade i stort sett alla konsoler förr eller senare och Microsofts ingenjörer slet för att förstå dess orsaker. Under tiden måste kunderna ersättas. I ett möte, som en av de dåvarande Xbox-cheferna Peter Moore berättat om i denna fantastiska podcast (51 min in), fastslogs att det skulle kosta 1,15 miljarder dollar att åtgärda problemet. En kvarts miljard var rena FedEx-kostnader. Steve Ballmer sa "do it".

Xbox saga hade kunnat vara all där och då. Men otroligt nog verkade kundernas förtroende för Microsoft inte ha tagit särskilt mycket skada. Antagligen tack vare att problemet åtgärdades så pass smidigt, garantin förlängdes och att det fortsatte att komma så pass många bra spel.

Visionen för Xbox 360 var att det skulle vara en underhållningsmaskin "driven av mänsklig energi". I slutändan kom konsolen att bli hågkommen för spelen och onlineservicen, inte så mycket för att den även spelade DVD-filmer och särskilt inte för att den faktiskt fick en HD DVD-drive som tillbehör. Streamingtjänster som Netflix kom förstås långt senare.

Microsoft gjorde mycket rätt. De lanserade konsolen vid rätt tidpunkt, prissatte den precis rätt, satsade på västerländska utvecklare, vidareutvecklade onlineservicen och köpte extramaterial som gjorde att multiformatsspelen ofta hade något extra till just Xbox 360. I så måtto påminner den en hel del om PS4 i dag.

Om det är något som definierar Xbox 360 när jag tittar tillbaka på de tio år som har gått, är det framför allt bredden. Microsoft strävade efter att den skulle bli något annat än en "shooters' box", och det lyckades de med. Sett till antalet exklusiva titlar som bara måste spelas vinner PS3. Men Xbox 360 lyckades bli framgångsrik tack vare bredden i tredjepartsstödet, som alltså inte sällan var lite bättre på Xbox än PlayStation.

En normal livscykel för en spelkonsol är runt fem år. Xbox 360 har funnits på marknaden i tio. Efter fem år var situationen för Microsofts konsol stabil men långt ifrån så bra som det funnits förhoppningar om. Wii dominerade i hela världen och PS3 knappade stadigt in tack vare att den sålde så pass mycket bättre i Japan och Europa. Då lanserades Kinect. Den gav Xbox 360 nytt liv, och Microsoft hade faktiskt sina bästa år efter 2010. Som en konsekvens av Kinect förlorade Microsoft dock fokus på det som gjort Xbox 360 till en så bra plattform under de första fem åren.

Tio år är en lång tid. Mycket hinner hända i ett liv under den tiden. Jobb hinner påbörjas och avslutas. Relationer uppstå och krascha. Barn födas och växa upp. När jag tittar i mitt bibliotek över Xbox 360-spel är det som att göra en tidsresa tillbaka till ett i hög grad helt annat liv än mitt nuvarande. Under denna tid har dock mitt spelintresse varit konstant, och Microsofts vita konsol har varit en del av mitt liv under hela denna tid.

Jag har bekämpat mörkret i Alan Wake, bränt gummi på Shanghais gator i Project Gotham Racing 4, räddat galaxen i Halo 3, blivit vettskrämd i Condemned, dansat loss i Dance Central 3, dykt ned i en randiansk dystopi i BioShock, mött en lika vacker som ond värld ovan molnen i BioShock Infinite, tagit Andy Murray till stora finaler i Virtua Tennis 4, blivit nostalgisk i Sonic Generations och lagt ned otaliga timmar i mästerliga Sonic & All-Stars Racing Transformed. För att nämna några.

Så sent som den 10 november släpptes ännu ett storspel till Xbox 360, Rise of the Tomb Raider. Konsolen må inte sälja så mycket längre. Men den lever fortfarande. Hemma hos mig står den fortfarande inkopplad, alltid redo att brumma igång.

Grattis på tioårsdagen, Xbox 360.

Läs även:
Gamespot: Hur Xbox 360 dominated a decade

Den vita lanseringsmodellen har under åren

ersatts av mindre och tystare versioner.

Så skapades Shenmue

Shenmue är spelhistoria. Det var Segas största projekt till Dreamcast och det spel som skulle sälja konsolen till världen och få folk att avstå från PlayStation 2.

Det gick som bekant inte vägen. Men Shenmue skrev in sig i spelhistorien, hyllades av spelmedierna och har fått en skara oerhört passionerade fans. När Shenmue II, ett mycket större och ännu mer ambitiöst äventyr, släpptes i Europa och Japan var Dreamcasts öde redan beseglat.

Yu Suzukis saga fick inget slut och efter ett tag gav de flesta upp. Förutom de mest hängivna fansen. I juni fick vi äntligen höra det vi drömt om - Suzuki gör Shenmue III med hjälp av insamling via Kickstarter. 6,33 miljoner dollar samlades in. Insamlingen fortsätter året ut via PayPal.

Denna gamla dokumentär om utvecklingen av Shenmue visar vilket oerhört ambitiöst projekt det var.

Tomb Raider - från 1996 fram till i dag

När Tomb Raider släpptes till PlayStation och Saturn 1996 togs spelvärlden med storm. Det bröt ny mark grafiskt, spelmässigt och gav oss något vi aldrig sett förut.

Detta var i samma veva som Resident Evil såg dagens ljus, liksom Sega Rally och strax efter även Gran Turismo. Det hände kort sagt väldigt mycket under de där åren i mitten av 90-talet. Noteras kan att av dessa fyra varumärken är det bara Sega Rally som (tragiskt nog) har somnat in. Övriga lever och har hälsan. Inte minst Tomb Raider.

Det har nästan gått 20 år. I november släpps det senaste spelet med Lara Croft i huvudrollen, Rise of the Tomb Raider, till Xbox One och Xbox 360. Det ser faktiskt rätt fantastiskt ut.

Någon har sammanställt klipp från den resa som Tomb Raider gjort från det där första spelet - som faktiskt gav mig höjdskräck på riktigt i soffan - till dagens mer actionorienterade äventyr.

Det är i dag lite svårt att ta till sig hur fantastiskt snyggt och omvälvande Tomb Raider var 1996. Men det var det.

Tio år sedan Nintendo Revolution utannonserades

E3 hålls i Los Angeles varje år. Vi får alltid se mängder av nya spel. Trailrar. Oväntade avslöjanden. Sifferskryt. Och med jämna mellanrum även avtäckning av nya konsoler (senast 2013).

Det finns dock vissa år som går till historien som lite extra spännande. E3 2005 var ett sådant år. Då visade ett oerhört kaxigt Sony upp arvtagaren till världens mest populära konsol - PlayStation 3. Det var en oerhört teknisk presskonferens med diagram, staplar och detaljerad information om Cell-arkitekturen i nya PS3. Sömnigt. När Ken Kutaragi med sina tummar i luften proklamerade "this is PlayStation 3" fick vi äntligen se konsolen. En best, minst sagt.

På samma E3 drog Nintendos Satoru Iwata oväntat fram en konsol ur sin kavajficka. Konsolen, som ännu kallades Revolution, skulle göra oss unga på nytt genom att samla 20 år av Nintendos historia. Den skulle alltså, genom Virtual Console, kunna erbjuda spel ända från NES dagar.

Det är ibland intressant att se skillnaden mellan de löften som utställts vid en konsols avtäckning och den verklighet vi fick. Nintendos Virtual Console-tjänst kom i själva verket att erbjuda en bråkdel av alla de gamla Nintendo-spel som utlovades 2005, och det var inte den enda punkten där Nintendo lovade runt och höll tunt (se en genomgång löfte för löfte här).

Men där och då kändes Revolution som ett gigantiskt steg i utvecklingen. Medan Sony och Microsoft mest pratade om högupplöst grafik, visade Nintendo på något annat. Något nytt. En hel spelvärld var överväldigad.

Revolution, som snart skulle få namnet Wii, blev som bekant en gigantisk succé. Nintendo togs på sängen av framgången och misslyckades med att möta efterfrågan under flera års tid. Men lika snabbt som Wii flög av hyllorna under de första åren, dog intresset för konsolen. Kärnspelarna alienerades av Nintendos nya casual-attityd och de flyktiga casual-spelarna vandrade snart vidare till nya spännande saker.

När Nintendo visade upp Wii U på E3 2011, var varumärket Wii tämligen dött. Ipad hade släppts året före och smarttelefonerna blev alltmer avancerade. En ny spelmarknad började ta form, och det tycktes ha gått Nintendo förbi. Resultatet blev en konsol som lade sig på en tiondel av Wii:s försäljning månad för månad.

Där har den förblivit. När Wii U pensioneras kommer den stanna på mellan 13 och 15 miljoner sålda enheter - att jämföra med Wii:s 101 miljoner. Nintendo stretade på och lyckades till slut vända förlust till vinst i räkenskaperna. Men Wii U förblir ett kommersiellt misslyckande.

Nästa år räknar alla med att få veta mer om Nintendos nya stationära spelkonsol (trolig lansering 2017). Åter igen kommer vi få höra ord som "revolutionerande", "unik" och "innovativ". Visa av erfarenhet bör vi betrakta sådana utspel med en skopa salt. Även om det är så mycket trevligare att låta sig svepas med i stunden. Det är ju alltid roligare att tro.

Se hela Nintendos presskonferens från E3 2005 här.

Det glada 80-talet

Jag har tidigare berört somligas upprördhet över sexuella framställningar (inklusive sexism) i spel. Effie Karabuda skrev exempelvis en krönika om förekomsten av bordeller. Vilket tydligen var ett problem.

Jag kommer att tänka på spelannonserna på 80-talet. Nu var det inte så att alla var sexistiska, långt därifrån. Men det skapades reklam som inte hade varit tänkbar i dag. Det är nästan lite befriande att se dem, trots att de är fåniga.

Nedanstående annonser ger en fingervisning om hur det var på 80-talet. Att anspela på sex i annonser för spel var inget konstigt. Däremot vill jag påstå att förekomsten av sex i själva spelen var betydligt ovanligare. Främst hade detta tekniska orsaker. Pixliga nakna bröst är inte så upphetsande.

Tidstypiskt?

I dag har vi blivit vana vid extremvåld men alltmer känsliga för sex. Vilket är en tråkig utveckling, i synnerhet som dagens teknik möjliggör helt fantastiskt realistiska upplevelser och skulle kunna vara häftiga erotiska sådana om utgivarna inte fegade ur. Under detta och nästa år kommer virtual reality lanseras. Såväl Facebook som Sony och ett antal andra konkurrenter lanserar egna VR-hjälmar. Tänk på möjligheterna...

Sex är kontroversiellt och lär alltid vara det. Men konstigast av alla är som vanligt japanerna. Sexism är inget problem i den japanska kulturen (och jag tillhör inte den upprörda typen här heller), däremot kan lite naket vara ett jätteproblem. Det är därför de pixlar könen i porrfilmer.

Med samma knepiga logik censureras den japanska versionen av The Order: 1886 (den västerländska versionen recenserad här). Inga snoppar eller bröst tillåts. De gånger det förekommer nakna bröst (vilket är vid ett fåtal tillfällen) suddas bröstvårtorna ut.

Jag vet inte hur det är med er, men personligen tror jag att en kvinna utan bröstvårtor skrämmer barn desto mer. Det skrämmer i alla fall mig.

Ursprunget till denna är för mig okänd. Den känns väldigt "inofficiell", 

men kan mycket väl härstämma från en mindre nogräknad speltidning.

Konsolkriget blir film

Under 90-talets början var det allvar. Antingen spelade man Nintendo, eller så spelare man Sega. Bråk på skolgårdarna var inte ovanligt.

Nintendo-fansen hade Nintendomagasinet. Sega-fansen Sega Force. Två oerhört tedentiösa supportertidningar som bara skrev om det egna formatet och hånade det andra. Nintendo var veteranerna, Sega de kaxiga uppstickarna.

Nu ska kampen bli film av Seth Rogen och Evan Goldberg. Den baseras på boken Console Wars av Blake Harris, som släppts senare i år.

Det ska bli spännande att se vad de lyckas göra av detta. Kanske blir det något i stil med The Social Network. Min förhoppning är att de, med humor, skildrar på vilket allvar detta krig var. Inte bara för Nintendo och Sega, utan för alla vi som deltog i det som fanboys. It was no joke.

Och Sonic är snabbast. Det vet ni ,va?

Barn reagerar på...

Barn reagerar på filmklipp från spel till Xbox One och PlayStation 4 - och får frågor om spel och spelkonsoler i största allmänhet.

Om något får filmen mig att känna mig gammal. Och visst gör det lite ont att se hur barn i dag inte ens vet vad Sega är, än mindre Mega Drive. Gudars vad de har gått miste om mycket...

Game On - en splittrad upplevelse

Game On 2.0 är att döma av den långa kön utanför en ganska stor händelse i Stockholm. Människor i alla åldrar, i alla fall upp till 50-årsåldern, köade i dag för att få komma in och titta och spela.

Intresset gör att det nog klirrar gott i Tekniska museets kassa, men bredden är samtidigt utställningens största problem. Den vill tilltala alla och blir av den anledningen lite ostrukturerad.

På plats finns arkadmaskiner, flipperspel och spelkonsoler av alla de slag. De flesta går att spela på. Även om utställningen täcker in spelkonsoler som PC Engine, Master System, Neo Geo och obskyra Jaguar fokuserar den ändå på mer samtida konsoler som Nintendo 64, Xbox och Xbox 360. Segas Dreamcast fanns representerad på två platser. Men var var Sega Saturn med Sega Rally?

PC Engine!

Neo Geo var inte spelbar.

Ataris Jaguar var spelbar.

Ingen tackar nej till Street Fighter III på Dreamcast med arkadsticka.

Game On 2.0 vill locka både spelhistoriskt intresserade, rena nostalgiker som vill minnas barndomen och Wii-viftande småbarn. Intrycket blir därför splittrat. Den vill så mycket. Lite mer struktur, en röd tråd, hade inte skadat.

Men det ska i ärlighetens namn sägas att det nog inte finns en utställning som kan göra en spelkuf helt tillfredsställd. Game On 2.0 är i alla fall det bästa försöket hittills.

Mega Drive fyller 25!

Mega Drive, Segas kaxiga uppstickare som (nästan) satte Nintendo på plats fyller 25 år i dag. Konsolen lanserades den 29 oktober 1988 i Japan men kom inte till Europa förrän över två år senare. Mega Drive hette Genesis i USA och släpptes där 1989.

Visserligen spelade jag en del på Master System, Segas svar på Nintendos NES, men det var med 16-bitsenheten Mega Drive som mitt spelintresse tog fart på allvar. Jag spelade Sonic the Hedgehog och blev som de flesta andra tagen av Segas nya maskot. Spelet var fantastiskt och något vi inte riktigt hade sett tidigare. Från och med den dagen var jag frälst vid allt som det stod "Sega" på. Jag beställde Sonic the Hedgehog 2 på postorder. 428 kronor senare slogs jag mot Dr Robotnik i ett ännu snyggare och ännu snabbare spel.

Tredjepartsutvecklarna hade ledsnat på Nintendos fasoner och utvecklade mer än gärna sina spel till konkurrenten. Mega Drive fick därför ett väldigt brett spelutbud. Här fanns EA:s NHL och FIFA, action och fighters som Streets of Rage och Street Fighter II, Terminator 2 annorlunda titlar som ToeJam & Earl, Teenage Mutant Ninja Turtles (det är svårt att begripa hur stort Turtles var då), klassiska äventyr som Quackshot och Castle of Illusion, racers som Road Rash och OutRun samt givetvis en drös Sega-spel som Phantasy Star, Shining Force och Sonic. Själv fastnade jag också för inte fullt lika glamorösa titlar som Alien Storm och Truxton.

Spel var dock dyra då (Sonic 2 kostade alltså över 400 kr i början av 90-talet), och för en mellanstadiespoling var det inte fråga om att köpa ens tillnärmelsevis alla spel man ville ha. Det handlade i stället om att nöta de spel man hade. Igen och igen.

Sega fortsatte att sälja Mega Drive ända till 1997 (Saturn lanserades 1994). Konsolen kom i en rad tredjepartsutföranden och uppgifterna om hur många som sålts totalt varierar. Sega ska ha sålt runt 30 miljoner enheter (varav hälften i USA), vilket gör Mega Drive till den överlägset mest framgångsrika konsolen från Sega. I mina ögon skulle dock företagets sista också bli dess bästa.

En fantastisk maskin med många fantastiska spel fyller 25 år.

Spelnostalgi på Tekniska museet!

Världens största TV- och datorspelsutställning i Stockholm? Jodå, minsann. 600 kvm med spelhistoria finns nu att se på Tekniska museet. Utställningen invigdes i dag och håller på ända till april nästa år.

Ett hundratal spel ska finnas spelbara på plats, från Pong till moderna spel till exempelvis Xbox. Självklart bör alla spelintresserade ta sig dit. Jag kommer definitivt besöka den. 40 kr har alla råd med och utställningstiden gör att ingen kan säga att tiden är för knapp.

Se mer information om utställningen på Tekniska museets hemsida. Se SVT:s reportage från utställningen här.

Tack och hej, Microsoft

När Sega beslutat lägga ned sin hårdvarutillverkning och bara satsa på spel uppstod ett dilemma. Vad skulle jag spela på framöver?

Svaret blev Xbox. Microsoft kom som en frisk fläkt. Xbox var marknadens mest kraftfulla maskin, den hade inbyggd hårddisk och var förberedd för onlinespel via bredband. I dag skulle den ha kallats "framtidssäkrad". Dessutom fick Xbox den generationens kanske viktigaste konsolspel, ett spel som blivit inspiration till mängder av FPS fram till i dag - Halo.

Xbox fick ett kort liv. Microsoft trodde att om de bara fick ett försprång mot Sony och Nintendo skulle nästa konsol bli marknadsledande. Så de skar av livlinan för Xbox och lanserade Xbox 360 i november 2005. Framgångarna för Microsofts konsol har gjort att vi nästan glömt vilka stora bekymmer de hade i början. Det beräknas att mer än varannan Xbox 360 fick returneras på grund av det ökända Red Ring of Death. Microsoft utökade garantitiden och löste så småningom problemet - anmärkningsvärt nog utan att tappa kundernas förtroende.

Sedan 2005 har jag fått ta del av massor av fantastiska spelupplevelser på min Xbox 360, spel som tunga Halo 3, supersnygga Halo 4, skrämmande Condemned, vindsnabba Project Gotham Racing 3, stämningsfulla Alan Wake, nyskapande BioShock, grymma Sleeping Dogs, futuristiska Mass Effect, mysiga Banjo-Kazooie: Nuts & Bolts, poetiska Child of Eden, klängiga Assassin's Creed och mästerliga BioShock Infinite. Jag har fortfarande en bit kvar innan jag hunnit komma ikapp och kommer därför att spela på min Xbox 360 även under 2014.

Jag har verkligen uppskattat det Microsoft har gjort med Xbox 360. De har uppdaterat gränssnittet flera gånger, alltid i rätt riktning. Kinect är ett utskällt men icke desto mindre roligt tillbehör. Och när jag spelar BioShock Infinite eller Halo 4 känns Xbox 360 varken uttjänt eller omodern.

Xbox började långsamt men tog sig och sålde till slut bättre än Gamecube. Xbox 360 var en defekt produkt när den lanserades och fick en trevande start, men har snart sålt i 80 miljoner ex. Xbox One har sågats av både spelpress och spelare innan den ens lanserats. Men precis som i fallet med sina två tidigare konsoler lär Microsoft rida ut även denna storm och till slut summera en framgångsrik spelkonsol.

De kommer dock att få göra det utan mig den här gången. Avtäckningen av Xbox One den 21 maj var en gigantisk besvikelse. Microsofts vision är konsumentfientlig, begränsande och arrogant. Att inte kunna låna ut sina spel, sälja dem vidare och heller inte spela dem när man själv vill är oacceptabelt. Något som har varit enkelt har nu komplicerats utan att vi som konsumenter får något för det. Detta gynnar bara Microsoft, ingen annan. Att Xbox One har byggts helt och hållet runt Kinect hjälper inte heller.

Alla uppvisade spel på årets E3 till trots har min uppfattning om Xbox One inte förändrats. Därför har jag nu förbokat en PlayStation 4. Det är viktigt att Sony, som valt en mer konsumentvänlig strategi, får stöd. PS4 blir den blott andra konsolen jag släpar hem på releasedagen. Den första hette Xbox och det var i mars 2002.

Jag kommer att sakna Halo. Jag kommer även att sakna marknadens bästa handkontroll. Men det kan inte hjälpas. Det Microsoft som skämde bort mig med enkelhet och kvalitet, och som fick en trogen kund som tack, vill tydligen inte veta av mig längre.

Jag måste därför säga tack och hej till Microsoft nu. Ni har missbrukat mitt och andra trogna kunders förtroende genom att välja denna väg med Xbox One. Det enda sätt på vilket jag kan protestera mot detta är att inte köpa er produkt.

Tack för elva roliga år.

Läs även Gamesindustry: The Xbox One question: Why did they do it?

Releasedagen är inte avslöjad ännu. Men före jul har Sony lovat att det blir.

Den svåra tredje konsolen

Egentligen är det lite för tidigt att göra de paralleller som kommer att göras i denna bloggpost, men det är likafullt intressant att se hur historien upprepar sig och mönster går igen. Det vi pratar om är den tredje konsolens förbannelse.

Giga Drive blev Saturn
Vi kan börja med Sega. Master System var visserligen inte deras första konsol, men för publiken i väst räknas den ändå som det. Det var med denna konsol som Sega utmanade giganten Nintendo. Det var Master System mot NES. Nintendo vann överlägset, men Sega hade lyckats få in en fot. De var nu en konkurrent. Med 16-bitskonsolen Mega Drive och Sonic the Hedgehog blev det allvar. Sonic sprang in i en hel världs hjärtan och även om Super NES sålde bättre (närmare 50 miljoner mot Mega Drives 40) var Sega nu ett fullt möjligt alternativ. Spelvärlden delades i två läger.

Hur skulle Sega följa upp Mega Drive, sin största succé? Som bekant valde de att släppa en rad uppgraderingar i stället för att satsa direkt på en ny konsol. Med adaptern 32X skulle konsolen bli hetare. Med Mega-CD introducerades CD-formatet. När Sega väl började arbeta med den riktiga uppföljaren, Giga Drive, tänkte de för snävt. Samtidigt lurade Sony i vassen.

Det sägs att när Sega fick se specifikationerna för PlayStation kallade de genast till krismöte. Den skulle utklassa Giga Drive. Arbetet med den nya konsolen hade dock gått så långt att det enda Sega kunde göra var att trycka in en andra processor och hoppas på det bästa. Maskinen fick namnet Saturn och föll tungt mot PlayStation, framför allt i väst.

Felsatsningen Nintendo 64
I samma veva som Sega gjorde fiasko med Saturn och blödde pengar till följd av en rad felbeslut, trampade även de tidigare så dominanta Nintendo klaveret. I stället för att anamma CD-formatet valde det Kyotobaserade leksaksföretaget att ännu en gång satsa på kassetter - ett katastrofalt febeslut som skrämde bort utvecklare, gjorde spelutvecklingen dyr och begränsade konsolens kapacitet. Nintendos redan ansträngda förhållande till tredjepartsutvecklarna blev knappast bättre.

Sony var den stora segraren och de följde upp segern med att krossa allt, även den nya konkurrenten Microsoft, med PlayStation 2. Segas saga som konsoltillverkare var all efter Dreamcast, men Saturn var början på slutet.

Sony får hybris
Efter sanslösa framgångar med PlayStation och PlayStation 2 stod Sony på toppen som konsoltillverkare. Vad skulle förhindra att PlayStation 3 blev samma succé? Ingenting, resonerade Sony, och lanserade en konsol med hårddisk, Blu-ray-spelare och en nyutvecklad Cell-processor för 599 dollar. Ken Kutaragi, "PlayStations pappa", fällde de ökända orden att folk skulle vilja jobba extra för att ha råd med en PS3.

Konsumenters dom blev hård. PlayStation 3 fick två väldigt tunga år 2007-09 och försäljningen tog inte fart förrän Sony släppte en strippad PS3 Slim och sänkte priset. Då hade emellertid Nintendo redan återerövrat världen med Wii och Microsoft kapat åt sig marknadsandelar med Xbox 360. PS3 blev i slutändan inget fiasko, men den har till dags dato sålt ungefär hälften av vad PlayStation 2 presterade.

Är det Microsofts tur?
Nu står Microsoft inför sin tredje konsollansering. En dryg vecka efter avtäckningen av Xbox One ser vi liknande tendenser från Microsoft som från Sega, Nintendo och Sony inför deras respektive lanseringar. Vi ser arrogans, vi ser självsäkerhet och vi ser en blind tro på att det som presenteras, kommer att köpas.

Kalla det kundförakt eller övertro - risken är stor att Microsoft kommer att få betala för sin självsäkra hållning. De räknar just nu kallt med att kunderna kommer att flockas runt Xbox One oavsett vad som händer.

Skillnaderna ska förstås inte underskattas. Det företag som verkligen har det kämpigt just nu är Nintendo, inte Microsoft. Wii U är denna generations sorgebarn så långt. Microsoft har fått motta en skitstorm för sin presentation av Xbox One, men de har tid på sig att fila bort de vassaste kanterna och anpassa sig. Om vi ska se på historien kommer de inte att vara lyhörda för konsumenteras önskemål utan hålla sig till sin ursprungsplan.

Microsoft har chansen att bryta förbannelsen. Det vi sett hittills bådar inte särskilt gott.

Kommer även Microsoft drabbas av den tredje konsolens förbannelse?

PlayStation 2 går i graven

En era är slut. Sony har bekräftat att tillverkningen av trotjänaren PlayStation 2 har upphört efter 12 framgångsrika år.

PlayStation 2 släpptes i november 2000 och är Sonys mest framgångsrika spelkonsol. Den har sålts i 150 miljoner exemplar och totalt har det sålts över 1,5 miljarder spel till konsolen. PlayStation 2 blev marknadsledande i den förra spelgenerationen (som inleddes med lanseringen av Dreamcast 1998).
Hypen kring maskinen nådde en nivå som ingen annan underhållningsprodukt sedan Walkman riktigt nått (Iphone kan väl sägas konkurrera, men på ett lite annat sätt).

Det var med PlayStation 2 som DVD-formatet slog igenom i Japan. Maskinen blev en livsstilsprodukt. Nyheter kring den enorma styrkan i Emotion Engine fick stora medier som Sveriges Television att skriva att konsolen var så avancerad att den kunde användas för att avfyra missiler. Mot denna hype, och med det oöverträffat starka tredjepartsstödet, hade Segas Dreamcast lite att svara med.

Efter de enorma framgångarna med PlayStation 2, som kostade så pass mycket som 4 500 kronor vid lanseringen i Sverige, hade Sony blivit lite för kaxiga. De antog att spelarna villigt skulle punga ut med över 6 000 kronor för en PlayStation 3. Eller Ken Kutaragi sade: "Folk kommer att vilja jobba extra för att ha råd med en."

PlayStation 3 blev snarare beviset för att spelmarknaden hade förändrats sedan 2000. Microsoft hade lanserat inte en utan två konsoler och blivit en respekterad aktör. Nintendo var tillbaka efter de svaga åren med Gamecube.

Frågan som alla ställer sig är förstås om Sony kan återta den tätposition företaget hade nått med PlayStation 2. Just nu är det lite som tyder på det. Hela bolaget har enorma ekonomiska svårigheter och väntas inte gå med vinst än på minst ett år. Varumärket PlayStation har fått sig en törn de gångna sex åren och är inte alls lika starkt i dag som det var runt 2004.

Visst är en comeback möjlig. Vi vet att det kan svänga snabbt i den här branschen. PlayStation är trots allt fortfarande ett starkt varumärke och Sonys kunnande på området är vida känt. Men efter den relativa besvikelsen med PlayStation 3 och misslyckandet med PS Vita är Sony hårt pressat. PlayStation 4 blir en oerhört viktigt lansering för hela bolaget.

PlayStation 2 är Sonys hittills största succé på spelsidan.

Kommer de kunna nå samma framgång igen? 

TV-spelsmuseum i Berlin

Jag är åter i Sverige efter en långweekend i Berlin. En trevlig stad, på alla sätt. Den som gillar att gå på museum finner helt klart sitt lystmäte i den tyska huvudstaden: Allt från fantastiska historiska museer till currywurstmuseet - sannolikt världens enda.

Berlin har dock även ett TV-spelsmuseum. Det måste förstås undersökas!

Museet har 300 utställningsföremål men är ganska litet till ytan. Nostalgisk blir man, förstås, av alla gamla konsoler som sträcker sig från 1950-talet fram till Xbox och Gamecube. Några få är också spelbara - däribland gamla arkadkabinett. Hur Wii, som ju tillhör den pågående generationen, hör hemma på ett museum är lite mer oklart.

Jag hade dock velat ha mer av allt. Många konsoler är släppta i flera versioner. Fler spel borde också finnas på plats. Lokalen hade gärna fått vara dubbelt så stor.

Men OK, ta det för vad det är. Vi är inte bortskämda med TV-spelsmuseer och har du vägarna förbi Berlin är det absolut värt en titt.

Computerspielemuseum
Karl-Marx-Allee 93A
U-Bahn: Weberwiese
S-Bahn: Ostbahnhof
Inträde: 8€
Stängt på tisdagar

Vad gör våra datorer när vi inte är hemma?

Att komma ikapp

Jag har köpt på mig en drös gamla Gamecubespel för en billig penning. En spelgeneration, såväl den förra som den pågående, innehåller alltför många spelsläpp för att det ska finnas tid att uppleva dem alla. Således får man ägna några år åt att komma ikapp.

Problemet med att inte uppleva spelen direkt eller kort efter dess release är att de åldras. Spel åldras med varierande grad av värdighet.

Vissa spelklassiker blir aldrig för gamla. Jag kan ha lika stort nöje tillsammans med Sonic the Hedhehog i dag som för 20 år sedan. Det är lika lättillgängligt och bjuder på samma spelglädje i dag, trots att det rent tekniskt är stenålder. Ett annat mer modernt exempel är Dreamfall till Xbox, som har en rad brister men en så stark historia att det fängslade mig fem år efter release.

Andra spel, däremot, är knappt spelbara i dag. Många tillhör PlayStation-, Saturn- och Nintendo 64-eran då 3D-grafiken slog igenom. Många av de spelen ser helt enkelt förfärliga ut i våra HD-vana ögon. Resident Evil från 1996 är nätt och jämnt spelbart (lyckligtvis finns en remake till Gamecube, men trots den grafiska uppdateringen är de låsta kameravinklarna rena helvetet).

Fullt så illa är det inte ställt med de bättre spelen till Gamecube, Xbox eller PlayStation 2. Ändå blir det tydligt hur snabbt spelen som för bara knappt tio år sedan såg helt fantastiska ut förlorat i attraktionskraft. När jag spelar om Halo förstår jag varför jag älskade det 2002. Men i min Dreamcastsamling finns ganska få spel som jag med handen på hjärtat kan säga har åldrats värdigt.

Spel ska således allra helst upplevas här och nu, i sin egen tidsålder. Inte fem eller tio år senare. Spelmediet är oförsonligt jämfört med alla underhållningsformer, där filmer har en avsevärt längre livslängd och riktigt bra böcker och pjäser i princip är oanfrätta av tidens tand.

Problemet är att det inte finns tid och många skulle heller inte ha råd att köpa alla intressanta spel för nypris. Vi tvingas uppleva vissa av dem i efterhand.

Jag kommer därför fortsätta att leta upp och köpa spel till mina äldre konsoler. Många är trots allt spel jag tidigare ägt men ångrar att jag sålde. Ibland är nostalgi ett så gott skäl som något att köpa en repris av en tio år gammal upplevelse. Och så finns det ju de där spelen som bara måste finnas i samlingen.

F-Zero GX, en gång i tiden rasande vackert och beviset för att Gamecube

kunde konkurrera med Xbox, ser inte alls så märkvärdigt ut i dag.

Gamecube fyller 10

Den 3 maj 2002 lanserade Nintendo efterföljaren till Nintendo 64. Företaget hade misslyckats under den gångna generationen när Sonys PlayStation kom, sågs och segrade. Nu skulle Nintendo får revansch. Men så blev det inte.

Gamecube sålde sämst av den generationens spelkonsoler. Microsofts Xbox blev visserligen inte alls den stora framgång som mjukvarujätten hade trott, men sett till försäljningssiffror petade den faktiskt ned Nintendo till en tredjeplats med endast 22 miljoner sålda Gamecube. Det var ännu sämre än Nintendo 64. Nintendo tjänade visserligen fortfarande bra med pengar tack vare sin dominans på det bärbara området (PlayStation Portable släpptes först 2004), men helt klart hade företaget fått sig en knäck. Och nu fanns en amerikansk jätte att slåss mot. Wii blev svaret och vi vet hur det gick. Nintendo var tillbaka igen. Sett ur det perspektivet var Gamecube en konservativ och försiktig evolution av Nintendos arv medan Wii var en vision om något nytt och annorlunda.

Gamecube tillhör den gamla stammens spelkonsoler i den meningen att den var ämnad för en enda sak: spel. Och då i synnerhet spel med kompisar i vardagsrummet. Samtidigt som Microsoft rullade ut Xbox Live över världen snålade Nintendo med onlinefunktionerna. En bredbandsadapter var det mest generösa Nintendo hade att komma med. Någon hårddisk fanns inte på kartan. Spelfiler skulle sparas på minneskort. DVD-spelare? Glöm det.

I den lilla lila kuben fanns emellertid tillräckligt med hästkrafter för att utmana Xbox om vilken som var den generationens mest kraftfulla spelkonsol, vilket märktes inte minst i spel som F-Zero GX och Resident Evil 4 men också bedårande (men något enformiga) Starfox Adventures - Rares sista spel till en Nintendokonsol - och udda upplevelser som P.N.03.

Sedan var det förstås en hel del gulligt också. Super Monkey Ball charmade en hel spelvärld, Super Mario Sunshine, The Legend of Zelda: The Wind Waker och Metroid Prime hyllades och Super Smash Bros. Melee älskades av många. Det fanns kort sagt ungefär det spelutbud man kunde vänta sig till Gamecube - plus Capcoms Resident Evil, vilket åtminstone var tungan på vågen när jag köpte konsolen. Men Nintendo kunde aldrig mäta sig med Sony eller Microsoft när det gäller FPS eller action. Ej heller racinggenren var väl representerad. Gamecube blev därför en utmärkt komplementkonsol till Xbox eller PlayStation 2. Och när musiktrenden slog igenom med Guitar Hero och Singstar hade Nintendo inget att sätta emot.

Gamecube må ha varit ett kommersiellt misslyckande. Den må vara en parentes när Nintendos stolta historia återberättas. Men de lyckades åtminstone charma mig med en liten lila kub och massor av spelglädje.

Super Nintendo 20 år

Super Nintendo fyllde 20 härom dagen. Många har härliga minnen från det tidiga 90-tal som var Nintendos och Segas.

Själv var jag en Sega-spelare, men en klasskompis hade en Super Nintendo. Och visst var det en häftig maskin. Den utstrålade kraft på ett sätt som min Mega Drive inte riktigt gjorde. Men jag fastnade aldrig för Super Mario utan blev i stället en av allt fler som valde den blå sidan och spelade Sonic the Hedgehog.

Trots detta måste vi alla komma ihåg vilket viktigt bidrag till spelhistorien som Super Nintendo är. Att det sedan gick snett med Nintendo 64, när Nintendo i stället för att våga vara lite visionära höll fast vid kassettformatet och sedermera fick storstryk av Sonys PlayStation, är en annan femma.

I mitt tycke gjorde Nintendo en comeback till fornstora dagar med Gamecube. Konsolen blev visserligen en kommersiell flopp, men lyckas man charma en gammal Sega-spelare har man ändå gjort något väldigt rätt. Gamecube kändes som den verkliga efterträdare till Super Nintendo. Det tror jag inte att jag är ensam om att känna.