Halo 3 ansågs för kort av många. Under tio timmar, kanske bara sju. Jag tyckte att längden på spelet var alldeles perfekt avvägd. Jag kunde klara ut spelet på några dagar utan att offra all min lediga tid på kuppen. Om ett spel är kort, är omspelsvärdet förstås viktigt. Även där är Halo 3 ett föredöme. Förutom att klara ut single player-äventyret på högre och högre svårighetsgrad, finns ett formidabelt onlineläge på Xbox Live.
Någon gång på 90-talet mättes spelens kvalitet i princip efter hur långa de var. På PlayStation kunde ett långt Final Fantasy-spel ligga på åtskilliga skivor och det i sig var ett tecken på kvalitet och att spelet gav valuta för pengarna. Detta har ändrats en aning och inte bara för att spel tack vare nya lagringsmedier inte kräver lika många skivor längre. Jag upplever att kravet på riktigt långa spel främst kommer från en liten klick hardcore gamers i dag. Vi andra, vare sig vi är spelentusiaster eller bara spelar någon gång ibland, har fullt upp med annat i våra liv. Då fungerar det inte att lägga ned en eller två arbetsveckor på ett enda spel.
Spelpriserna har legat nästan helt stilla i över 10 år. Jag köpte Sonic the Hedgehog till Mega Drive för 425 kronor i början av 90-talet, men spelen till Super Nintendo kunde gå på runt 700 kronor. I dag ligger nysläppta spel ofta kring 599 riksdaler men sjunker snabbt i pris. Dessutom har vi sedan förra generationen haft budgetvarianter som släpps av populära spel, kallade allt från "Classic" till "Platinum" och "Player´s Choice". Med tanke på att kvaliteten har ökat enormt sedan 16-bitseran - framför allt har lägstanivån höjts markant - får vi mer för våra pengar i dag än vi fick 1993. Ett spel behöver således inte vara 25 timmar långt för att kännas värt pengarna.
Om spel ska vara tillgängliga för alla och inte bara arbetslösa 16-åringar med alldeles för mycket fritid, går det inte att kräva 40 eller 60 speltimmar av spelaren. Väldigt få har möjlighet att lägga ned så mycket tid på ett spel. Är man någorlunda intresserad vill man dessutom kunna disponera sin speltid över flera spel, inte lägga all tid på ett. Under hösten och vintern fram till december släpps det alltid en hel drös kanonspel. Så är det varje år. Oktober-december är en hektisk månad på alla sätt och vis. Tidsbristen blir särskilt tydlig här. Därför var jag glad över att varken BioShock eller Halo 3 krävde att jag gav upp min själ för att få nöjet att klara ut dem. Köper jag ett spel vill jag trots allt klara ut det (förutsatt att det inte retar gallfeber på mig), sedan är det frivilligt om jag vill spela om det. Nedladdningsbara banor har börjat bli allt vanligare, men gammalmodig som jag är föredrar jag att ha ett (åtminstone banmässigt) färdig spel i min kartong. Sedan är uppgraderingar av karaktärer och lite extra mumsmums alltid välkommet online.
Det finns förstås spel som faktiskt är värda den där extra tiden. Jag tog god tid på mig att klara ut Resident Evil 4 till Gamecube. Få andra spel skulle ha fått den tiden, men eftersom Resident Evil 4 var så fantastiskt bra och trots det gediget långa äventyret hela tiden fortsatte att överraska, chocka och imponera, fick det min tid. Nu är detta inte bara det bästa Resident Evil-spelet hittills, det är också ett av de bästa spelen genom tiderna. Då är den extra speltiden motiverad. Få spel kan dock leva upp till denna nivå. För de flesta spel är en speltid på 5-10 timmar alldeles lagom.
