söndag 17 juli 2016

LTTP: The Witcher III


Jag har skrivit om det tidigare: gigantiska öppna världar är inget för mig. Dessa spel slukar helt enkelt alldeles för mycket tid. Det är därför jag aldrig fördjupat mig i GTA V, trots att spelet finns i min spelhylla. Sedan har det nog även till viss del med mitt usla lokalsinne att göra också.

Men ibland måste man ändå ge ett spel en chans. Efter alla hyllningar till The Witcher III: Wild Hunt släppte jag tveksamheten och spontanköpte det när jag passerade huvudstadens bästa spelbutik.

Jag har inte hunnit långt. Ridit lite häst, beundrat miljöerna, dödat några monster och förlorat i kortspelet gwent. Så här tidigt kan jag inte riktigt avgöra om The Witcher III är ett spel som det är värt att lägga ned dussintals timmar på. Men jag börjar faktiskt få känslan att det är det.

Redan när jag tar det första frivilliga sidouppdraget märks det att detta är ett spel med djup. Även små sidouppdrag har sina egna berättelser, och konstigt nog känns de mänskliga trots att de handlar om trolldom och groteska monster.

Spel som innehåller både magi och monster brukar inte vara min kopp te. Jag inkläder mig mycket hellre rollen som Nathan Drake eller Lara Croft.

Men jag ska i alla fall ge The Witcher III en ärlig chans. Det känns som att detta spel i synnerhet förtjänar det. Och nu, när det är semesterlunk på jobbet, har jag för en gångs skull tid.