House of Cards saknar det lilla extra

Redan efter säsong 2 var jag tveksam till och besviken över den väg som den amerikanska versionen av House of Cards tagit. Att jämföra med den brittiska var oundvikligt, och i den brittiska är säsong 2 - när den brittiske premiärministern tampas mot självaste kungen och monarkin - höjdpunkten.

I säsong 3 togs ännu fler villosteg. Alltför mycket tid ägnades åt sidohistorier (Stampers rehabilitering) och sidokaraktärer som tillförde väldigt lite (författaren).

Francis fru Claire har fått en helt annan roll än i originalet. Elizabeth var den som styrde i bakgrunden, om möjligt ännu kyligare än Francis själv. Slutet på serien bekräftade detta.

Claire, å andra sidan, visar sig idealistisk och naiv. Ett lite överraskande karaktärsdrag som stämmer ganska dåligt in i hennes roll som den store maktspelarens fru.

Säsong 3 tar sig något mot slutet, men överlag har mitt intresse för House of Cards minskat betänkligt. Detta är inte strålande politisk satir. Det är varken särskilt spännande eller ovanligt välgjort.

House of Cards känns nu som en vanlig amerikansk serie med visst politiskt innehåll. Det är mindre än jag förväntade mig inför säsong 1.

House of Cards är igång igen

Tredje säsongen av House of Cards släpptes i går på Netflix. Kevin Spaceys moderna Richard III, Frank Underwood, har tagit sig till toppen och erövrat presidentposten.

Säsong 1 var bra. Säsong 2 sviktade. Förhoppningsvis blir säsong 3 bättre. Jag håller den brittiska förlagan med Ian Richardson som Francis Urquhart högre. Den var en vass politisk satir som den amerikanska serien inte är. Här står aldrig politiken i fokus utan spelet runt om.

Det betyder dock inte att Netflix-serien inte är sevärd. Den ska förstås ses nu under de närmsta dagarna. Starten var stabil.

House of Cards - säsong 2

I dag släpper Netflix hela säsong två av House of Cards.

Alla måste titta. Även presidenter.

House of Cards - spännande och välgjort

Den politiska arenan är full av intriger, maktkamp, svek, ryggdunkningar, girighet, korruption och sex. Den är således en perfekt skådeplats för en thrillerserie.

Men när det stod klart att det skulle göras en amerikansk version av den brittiska miniserien House of Cards var jag lite skeptisk. Den brittiska förlagan från 1990 (med Ian Richardson i huvudrollen) är en klassiker, inte minst för att den bröt mot gängse normer då Richardsons karaktär Francis Urquhart talade genom den fjärde väggen - med tittaren - men också för den smarta intrigen och dialogen.

Själva grundplotten är densamma nu som då, men har utvecklats och blivit snårigare. Mestadels på ett positivt sätt. Flera karaktärer från förlagan är kvar, men många nya har lyfts in. Mycket har hänt sedan 1990 och nya House of Cards är därför en modern variant som lyckas överraskande bra. Jag saknar dock lite av det politiska spelet framför kulisserna, inte bara bakom. Originalserien innehöll både och. Säsong 2 lär bjuda på mer.

Kevin Spacey var i mina ögon inte självskriven i huvudrollen, men gör den övertygande. Richardsons karaktär är mer aristokratisk och verbal och behöver inte vara hotfull på ett fysiskt plan. Hela hans gestalt är skräckinjagande. Spacey gör dock en bra och jämn rollinsats, om än mycket tack vare att övriga skådespelare också gör det.

Det ska sägas att den första säsongen är lite ojämn. Den börjar och slutar väldigt bra men har ett antal avsnitt i mitten som i ärlighetens namn kunde ha plockats bort helt och hållet.

Netflix i Sverige erbjuder inte så mycket just nu. House of Cards är en anledning att ändå betala de där 79 kronorna för en månad.

Du litar väl på mig?