Den politiska arenan är full av intriger, maktkamp, svek, ryggdunkningar, girighet, korruption och sex. Den är således en perfekt skådeplats för en thrillerserie.
Men när det stod klart att det skulle göras en amerikansk version av den brittiska miniserien House of Cards var jag lite skeptisk. Den brittiska förlagan från 1990 (med Ian Richardson i huvudrollen) är en klassiker, inte minst för att den bröt mot gängse normer då Richardsons karaktär Francis Urquhart talade genom den fjärde väggen - med tittaren - men också för den smarta intrigen och dialogen.
Själva grundplotten är densamma nu som då, men har utvecklats och blivit snårigare. Mestadels på ett positivt sätt. Flera karaktärer från förlagan är kvar, men många nya har lyfts in. Mycket har hänt sedan 1990 och nya House of Cards är därför en modern variant som lyckas överraskande bra. Jag saknar dock lite av det politiska spelet framför kulisserna, inte bara bakom. Originalserien innehöll både och. Säsong 2 lär bjuda på mer.
Kevin Spacey var i mina ögon inte självskriven i huvudrollen, men gör den övertygande. Richardsons karaktär är mer aristokratisk och verbal och behöver inte vara hotfull på ett fysiskt plan. Hela hans gestalt är skräckinjagande. Spacey gör dock en bra och jämn rollinsats, om än mycket tack vare att övriga skådespelare också gör det.
Det ska sägas att den första säsongen är lite ojämn. Den börjar och slutar väldigt bra men har ett antal avsnitt i mitten som i ärlighetens namn kunde ha plockats bort helt och hållet.
Netflix i Sverige erbjuder inte så mycket just nu. House of Cards är en anledning att ändå betala de där 79 kronorna för en månad.
Du litar väl på mig?
