"Jag kände mig som en av de där små fiskarna i sjön på landet, som det kryllade av, som aldrig verkade växa, som gnagde masken av kroken. Farsan kallade dem för tusenbröder. Ett rätt fint namn, egentligen, för nåt som är helt värdelöst."Dialogen. Skådespelarna. Den gnagande och närmast ångestliknande känslan av att se en olycka i ultrarapid. Tusenbröder är och förblir något av det bästa som visats i svensk TV. Endast Graven kan konkurrera. Serien förtjänar att ses om.
Nedanstående citat ur finalen i den första säsongens sista avsnitt beskriver serien rätt bra:
"Man brukar ju säga att hoppet är det sista som lämnar en människa. Men det är inte riktigt sant. Det sista som lämnar en människa är trots allt livet. Med det där hoppet är det som i sagan om den lille guben och skräddaren. Det blir bara mindre och mindre. Tills det inte bidde nånting alls nästan. Man börjar med att hoppas på rikedomar och ett skönt liv. Och slutar med att hoppas på ett någorlunda lindrigt straff. Alltid finns det nåt."
Tusenbröder fick två uppföljare.Säsong två är nästan lika bra som originalet.
Säsong tre en besvikelse.
