Fortsättning väntar för Lars Martin Johansson

Miniserierna efter Leif GW Perssons böcker, Den fjärde mannen och En pilgrims död, får en fristående fortsättning. Snart påbörjas inspelningen av Den döende detektiven, uppger Aftonbladet.

Precis som de tidigare serierna är förlagan en bok skriven av Leif GW Persson. Det bådar förstås gott ännu en gång, men det finns förstås även många böcker som blivit slarvsylta i filmformat.

Denna gång ska det vara större fokus på Rolf Lassgårds karaktär Lars Martin Johansson. Vilket förhoppningsvis inte stör intrigen. Personligen tycker jag inte, hur mycket jag än gillar Lassgård som skådespelare, att Johansson är en särskilt intressant karaktär. Då är herr Bäckström (genialt spelad av Claes Malmberg) betydligt mer givande.

Jag ser ändå fram emot serien. De två tidigare serierna, som delvis behandlade Palmemordet, var ovanligt bra och skarpa för att vara svenska kriminalare.

Fyllot i paradiset

Några större förväntningar på Kjell Sundvalls nya komedi med Kjell Bergqvist i huvudrollen (ja, i ungefär samma roll som han alltid gör) hade jag inte. Särskilt inte efter att ha läst DN:s sågning och betyg.

Men fullt så eländig var inte Prästen i paradiset. Nog bjöd den på ett antal skratt ändå, vilket främst var Bergqvists förtjänst men också Atle Antonsen som spelar den norske prästen Espen.

Filmen spretar dock. Kärlekshistorien kändes väldigt påklistrad och helt onödig, och gangsterdelen hade kunnat utvecklas betydligt mer (filmen är trots allt inte ens ens en och en halv timme lång). Allt läggs naturligtvis tillrätta på slutet, men så är det ju alltid i denna sorts filmer.

I slutändan visade sig Prästen i paradiset vara sådär lite lagom kul underhållning en mulen sommarkväll.

Betyg: 2/5

Beck är tillbaka

Svensk film går verkligen på tomgång just nu. Nästan ingenting intressant produceras. Därför är det inte så förvånande att det nu spelas in nya Beck-filmer. Varför tänka nytt?

Åtta stycken till ska det bli. Man kan bli trött för mindre. Jag trodde vi hade sett det sista av Gunvald Larsson och Martin Beck.

Jag gillar Peter Haber, och om Beckfilmerna bara fick en vettig manusförfattare kanske de hade kunnat bli något. Men de nya filmerna lär bli ungefär som de gamla: de passar en fredagskväll när man är lite såsig i huvudet efter en lång arbetsvecka. Filmer att se och att glömma.

Pinsamt morddrama

SVT har satsat på att filmatisera några av deckarförfattarinnan Camilla Läckbergs romaner. Fjällbackamorden började sändas i går kväll i SVT1. Och vilken smörja!

Jag har alltid väldigt låga förväntningar på kriminalserier, och då i synnerhet svenska sådana. I serier som CSI vet vi precis vad vi får. De håller en alltigenom låg standard men utan att sjunka fullständigt genom golvet. De är dåliga men uthärdliga.

För svenska filmer och serier tycks dock inte finnas någon botten. Fjällbackamorden verkar vara en sådan där serie som får filmatiseringarna av Wallander och Beck att framstå som banbrytande.

Med lågt tempo, dåliga skådespelarinsatser, stolpig dialog, tråkigt foto och fullständig avsaknad av såväl realism som spänning liknande det hela mest ett avsnitt av Rederiet. Lita på att jag gör något annat när avsnitt två sänds.

Inga fler Dalle-filmer?

"Eftersom jag har fel kön får jag inga medel från SFI [Svenska filminstitutet] och det är helt vansinnigt och konstigt att det man har mellan benen ska styra fördelningen av pengarna."

Peter Dalle, regissör, manusförfattare och skådespelare, i Mitt i söderort om att hans nya film En fiende att dö för blir den sista i Sverige för hans del. Skälet är alltså den jämställdhetspolicy som Svenska filminstitutet har. En fiende att dö för är en internationell produktion och först mot slutet gick SFI in med pengar.

En fiende att dö för

Peter Dalles nya film, En fiende att dö för, har premiär nästa fredag. Efter att ha gjort briljanta relaitonskomedier som Ogifta par och Skenbart tar Dalle nu steget in i thrillerns värld. Och bara att döma av trailern bär även denna film spår av Dalles geniala förmåga att skriva dialog.

Jag är ett riktigt Dalle-fan. Det ska bli väldigt intressant att se vad han har åstadkommit.

Se trailern här.

Svensk dynga

Jag gick på det. Att Sommaren med Göran skulle vara en rolig och lite småintelligent svensk komedi. Det var den nu inte. Det var en medelmåttig film som bjöd på ett fåtal skratt. Efteråt undrade jag om det var en komedi jag sett eller bara ett lite fnissigt drama. Många kände nog likadant.

Men oj, vad många som gick och såg Peter Magnusson fumla runt i Stockholm som den kärlekstörstande Göran. Nu är det dags för nästa film med Magnusson - En gång i Phuket. Det är sommar med Göran igen, fast denna gång heter Göran Sven i stället och denna gång utspelar sig alltså historien i Thailand. Annars är det samma historia en gång till. Och skämten är om möjligt ännu glesare och mer förutsägbara.

Det är inte så att svensk film per automatik är dålig. Det finns till och med bra svenska komedier, men då krävs det duktiga manusförfattare som Peter Dalle (eller för all del Lasse Åberg en gång i tiden) som förmår lyfta nivån över killen-som ramlade-i-vattnet-standarden. Dalle är genial, Åberg är (var) duktig. Peter Magnusson tar den enkla förutsägbara vägen. Och då spelar det ingen roll att jag egentligen gillar David Helenius.

David Hellenius som strandraggare i tanga - svensk humor på topp.

Vilda Norrland

Det är vanskligt med uppföljare som kommer efter väldigt många år. Jägarna 2 lyckas förvånansvärt väl.

Filmen har varit på tal länge men Kjell Sundvall säger sig ha ratat manus efter manus som helt enkelt inte höll. Till sist fick han ett manus från Björn Carlström och Stefan Thunberg och saken var biff. Tillbaka är Rolf Lassgård som polisen Erik Bäckström, men allt annat är nytt - även om det blinkas en hel del åt den första filmen.

Inget är egentligen nytt eller överraskande. Vi har sett "polisen som anlitas externt och får problem med den interna mentaliteten"-historien många gånger tidigare. Efter det som hände i den första filmen kunde man kanske tro att Lassgårds karaktär skulle vara lite försiktig med att sticka ut hakan och reta gallfeber på farliga norrlänningar med gevär. Men inte. Han klampar på som en elefant.

Jägarna 2 är en bitvis splittrad upplevelse. Ibland traditionell polisfilm, ibland drama, ofta thriller. Det är lite oklart vad den vill vara. Men det är alltid välspelat och snyggt. Jägarna 2 har ett riktigt bra foto som är en fröjd att se. Den är dessutom ännu brutalare än den första filmen.

Det var Lennart Jähkels karaktär som lyfte den första filmen till 90-talets kanske bästa svenska rulle. Peter Stormare gör en mycket bra insats i uppföljaren, men hans karaktär är för endimensionell. Medan man kunde känna viss empati med den trasige Leif är Torsten diaboliskt ond och omöjlig att se några som helst förmildrande drag i. Därmed blir hans karaktär i slutändan något av en karikatyr. Medan det i Jägarna stod både en polisutredning och familjlojaliteter på spel trummar Jägarna 2 på med ett enda fokus: att hitta bevis mot mördaren, som alla snart förstår vem det är. Slutet är dessutom halvhjärtat.

Ändå gillar jag Jägarna 2. Konkurrensen bland bra svenska filmer är inte särskilt stark och även om inget grepp överraskar är det en habil rulle som bjuder på både spänning och ett och annat hopp i biofåtöljen.

Elak!

Filmer utan skådespelare

Producenten till vampyrfilmen Let Me In, som baseras på den svenska Låt den rätte komma in, tappade tydligen hakan när han fick veta hur mycket (litet) samma scener kostade att spela in i den svenska versionen. Svensk film är småskalig jämfört med amerikansk. Men att den amerikanska filmen är många gånger dyrare betyder förstås inte att den är bättre. I Hollywood är allt dyrt. Halvkassa skådespelare som John Cusack, Jennifer Lopez, Orlando Bloom (för att nämna några få) blir mångmiljonärer på att inte kunna agera trovärdigt framför en kamera. Det är märkligt när utbudet av bra skådespelare borde vara väldigt gott i USA. Att skådisar får jobbet på sitt utseende är knappast någon överraskning.

Nyligen gick den fjärde Pirates of the Caribbean-filmen upp på svenska biografer. Hoppsan, ännu en trilogi som råkade få en fjärde film. Den första filmen var rätt underhållande. Johnny Depp fick spela romdrickande lekfarbror i piratmiljö. Det var fartfyllt och småtrevligt rakt igenom. Framför allt var filmen skickligt producerad och stilmässigt snygg. Redan i den andra filmen började det dock gå utför och den tredje var ett enda långt sömnpiller. Men betoning på långt. Pirates of the Caribbean-filmerna har alla gemensamt att de är på tok för långa. Den första filmen var 143 minuter, den andra 151 och den tredje galna 169 minuter lång. Med den fjärde filmen bryts denna trend, även om den är klart över två timmar.

Varför gjordes ännu en film när de egentligen bara skulle bli tre? Svaret är förstås pengar, för alla inblandade. Redan på förhand vet nämligen regissörer, manusförfattare, producenter, filmbolag och skådespelare att det kommer att rassla in gott om kulor när en ny Pirates-film kommer på bio. Hollywood älskar bombastiska och svindyra produktioner. Manusförfattandet sätts åt sidan. I stället hyrs välkända skådespelare in, de som är bäst på ljud, ljussättning och animationer anlitas. Och så kör man. Därför får vi pinsamma blunders som Transformers, Day after Tomorrow, 2012 samt fyra Pirates of the Caribbean och mycket annan dynga. Filmer som har gemensamt att de är snygga att titta på (effekter, effekter) men knappast innehåller en enda rad vettig dialog.

För varje Heat, Winter's Bone och Den gröna milen kommer det minst tio Fast & The Furious, Bad Boys eller fåniga superhjältefilmer. Alla med skådespeleri och dialog långt ned på prioriteringslistan. Vissa roller skulle egentligen lika gärna kunna ersättas med en vattenmelon och voice over. Det vore mycket billigare. Men en fet budget är å andra sidan ännu ett försäljningsargument för film i Hollywood.

Alla vi som gillar dialog, karaktärsutveckling och starkt skådespeleri får helt enkelt vänta och ge oss till tåls tills det dyker upp något sevärt. Det händer ju ibland. Och det är långt ifrån alltid filmen kommer från USA. Häromsistens dök det, tro det eller ej, upp en bra svensk film vid namn Himlen är oskyldigt blå. Bättre är det mesta som släpps i Hollywood i dag.

Ny film från geniet Dalle

Jag gillar Peter Dalle. Riktigt mycket. Han skriver strålande manus och helt fantastisk dialog. Tyvärr har han inte gjort så mycket film de senaste åren utan fokuserat på teatern. Han har däremot medverkat i en del filmer, nu senast i Hannes Holms Himlen är oskyldigt blå, en lite spretig film med fantastisk 70-talsatmosfär och härlig svart humor. Men hade det inte varit för Dalles karaktär hade jag nog förmodligen inte gillat filmen så mycket.

Dalle håller själv på med en film som utspelas på Svalbard 1939 och som beskrivits som en svensk dramathriller. Det är lite svårt att tänka sig Dalle skriva något annat än dialogdriven komik, men det ska bli spännande att se vad det resulterar i. Välskriven lär den säkert bli i vilket fall.

Tusenbröder - svenskt drama när det är som bäst

"Jag kände mig som en av de där små fiskarna i sjön på landet, som det kryllade av, som aldrig verkade växa, som gnagde masken av kroken. Farsan kallade dem för tusenbröder. Ett rätt fint namn, egentligen, för nåt som är helt värdelöst."

Dialogen. Skådespelarna. Den gnagande och närmast ångestliknande känslan av att se en olycka i ultrarapid. Tusenbröder är och förblir något av det bästa som visats i svensk TV. Endast Graven kan konkurrera. Serien förtjänar att ses om.

Nedanstående citat ur finalen i den första säsongens sista avsnitt beskriver serien rätt bra:

"Man brukar ju säga att hoppet är det sista som lämnar en människa. Men det är inte riktigt sant. Det sista som lämnar en människa är trots allt livet. Med det där hoppet är det som i sagan om den lille guben och skräddaren. Det blir bara mindre och mindre. Tills det inte bidde nånting alls nästan. Man börjar med att hoppas på rikedomar och ett skönt liv. Och slutar med att hoppas på ett någorlunda lindrigt straff. Alltid finns det nåt."

Tusenbröder fick två uppföljare.
Säsong två är nästan lika bra som originalet.
Säsong tre en besvikelse.

Svensk film

Götal Kanal är en rätt dålig film. Men den har nått statusen "folkkär". Jag kan köpa att Jönssonligan- och Sällskapsresan-filmerna får ett sådant epitet. De är trots allt väldigt roliga filmer med mycket charm. Göta Kanal är inte i närheten. Göta Kanal 2 har jag inte sett (det gjorde däremot 600 000 andra svenskar och vad det säger om dem ska jag låta vara osagt) och Göta Kanal 3 tänker jag absolut inte se.

Filmen har, precis som sina föregångare, sågats vid fotknölarna av Sveriges filmkritiker. Med all rätt, vågar jag gissa. Det är inte alla filmer som får betyget 0 i DN . Vågar vi gissa på publiksuccé?

Det finns faktiskt gott om väldigt roliga svenska filmer. Förutom de äldre Jönssonligan och Sällskapsresan finns guldkorn som En på miljonen (Göta Ekman, Tomas von Brömssen m.fl.), Ogifta par (Peter Dalle, Suzanne Reuter m.fl.), Vuxna människor (Felix Herngren, Mikael Persbrandt m.fl.) och Skenbart (Gustaf Hammarsten, Robert Gustafsson m.fl.). Se dem i stället om ni har någon som helst smak.

Jönssonligan är dessutom utmärkta bakisfilmer. Testa själv!

Beck blir Späck

Amerikanska filmer och filmgenrer parodieras friskt i Hollywood, men på svensk mark har det varit sämre på den fronten. Kanske har vi varit lite för fina av oss. Det blir det ändring på nu när en av våra mest folkkära polisserier, Beck, blir parodi. Kommissarie Späck är nämligen här.

Skådespelarna som ska gestalta de komiska versionerna av Beck och Gunvald, Späck och Grünvald, är inte spikade, men det pratas om Leif Andrée och Johan Hedenberg.

Manus står Fredde Granberg för, vilket möjligen är ett litet varningstecken för att den kan bli enkel buskishumor i stället för vass parodi av det hela. Den som lever får se om den första svenska filmparodin blir sevärd. Det finns som bekant en hel drös avskräckande exempel från det stora landet i väst.

Snart som parodi.

Mammut sågas

Lukas Moodyssons nya film Mammut har kritikerrosats i Sverige. Utländska recensenter är inte fullt lika lyriska.

Några omdömen:

"En pretentiös, förutsägbar skräpfilm."

"En lort av elefantstorlek från en regissör som har mycket att säga om tillståndet i världen, men utan minsta nytt att förmedla eller artistisk kunskap att förmedla det med."

Har man sett Moodyssons tidigare alster kan man ana att de utländska recensenterna ligger närmare en rimlig bedömning än de svenska...

Mammut.

Graven får en fortsättning

En fortsättning på SVT:s kvalitetsserie Graven har varit på tal i flera år. Nu är det tydligen helt klart att det blir en fristående fortsättning. Morden kommer att bjuda på sex nya avsnitt och skådespelarensemblen återvänder; Kjell Bergqvist som ledaren för gruppen Cege Ljung, Göran Ragnerstam som terapeuten och profileraren Claes Grimme,Cecilia Nilsson som rättsmedicinaren med alkoholproblem Nina Molander, Annika Hallin som mordutredaren Fanny Popescu och Jens Hultén som kriminalteknikern som samlar på Happy Meal-leksaker Theo Koders.

Manus skrivs även denna gång av Cecilia och Rolf Börjlind, som intressant nog även har skrivit manus till alla Beckfilmer med Peter Haber. Man kan lugnt säga att manuset till Graven höll några klasser bättre kvalitet.

Det var karaktärerna, skådespelarinsatserna och dialogen jag fastnade för i Graven. Göran Ragnerstams karaktär som terapeut och profilerare är helt strålande. Bergqvist gör egentligen den lite fyrkantige figur han alltid brukar göra, men här omger han sig med starka karaktärer som gör att han inte kan ta överhanden. Det som gjorde karaktärerna intressanta var att de utvecklades under seriens gång. Ingen av personerna visade sig vara exakt den man först trodde. Alla bar på någon sorts hemlighet, trauma eller problem som förklarade deras sätt att vara under seriens gång. Den sortens karaktärsutveckling ser vi inte så ofta i svenska serier, särskilt inte gjord med sådan omtanke.

Denna gång är det Anders Engström och inte Mikael Marcimain som regisserar. Engström menar att Morden kommer att få en "lugn och eftertänksam puls, en helt annan ton än i Graven" och denna gång finns "inget våld, inget blod och inga vapen". Det låter lite märkligt med tanke på Graven var väldigt nedtonad, alls ingen actionserie, att blod knappast förekom och att vapen endast användes sparsamt i seriens rafflande final. Dessutom hade seriens dialog inte sällan en bitsk humoristisk underton som gjorde att man som tittare kunde skratta rakt ut - ett inslag som förhoppningsvis behålls i uppföljaren.

Uppföljare är alltid vanskliga. SVT lyckades med Tusenbröder, där Tusenbröder II innehöll samma magknipande ångestkänsla av en olycka i slow motion som den första serien (men där den tredje serien aldrig borde ha kommit). Min förhoppning är att Morden får samma djupa karaktärer som Graven.

Förhoppningarna är hur som helst högt ställda. När Morden kommer att visas i SVT står ännu skrivet i stjärnorna.

Göran Ragnerstam på väg till ett av de märkligare mötena i serien Graven.

Göta kanal 3 på Göta kanal

"Handlingen är mycket hemlig än så länge, men jag kan bekräfta att filmen utspelar sig på Göta kanal."

Producent Anders Birkeland chockar en hel värld med att berätta att Göta kanal 3 kommer att utspela sig på Göta kanal.

Två riktigt värdelösa svenska filmer ska alltså bli tre. Premiär om ett år.