Filmen har varit på tal länge men Kjell Sundvall säger sig ha ratat manus efter manus som helt enkelt inte höll. Till sist fick han ett manus från Björn Carlström och Stefan Thunberg och saken var biff. Tillbaka är Rolf Lassgård som polisen Erik Bäckström, men allt annat är nytt - även om det blinkas en hel del åt den första filmen.
Inget är egentligen nytt eller överraskande. Vi har sett "polisen som anlitas externt och får problem med den interna mentaliteten"-historien många gånger tidigare. Efter det som hände i den första filmen kunde man kanske tro att Lassgårds karaktär skulle vara lite försiktig med att sticka ut hakan och reta gallfeber på farliga norrlänningar med gevär. Men inte. Han klampar på som en elefant.
Jägarna 2 är en bitvis splittrad upplevelse. Ibland traditionell polisfilm, ibland drama, ofta thriller. Det är lite oklart vad den vill vara. Men det är alltid välspelat och snyggt. Jägarna 2 har ett riktigt bra foto som är en fröjd att se. Den är dessutom ännu brutalare än den första filmen.
Det var Lennart Jähkels karaktär som lyfte den första filmen till 90-talets kanske bästa svenska rulle. Peter Stormare gör en mycket bra insats i uppföljaren, men hans karaktär är för endimensionell. Medan man kunde känna viss empati med den trasige Leif är Torsten diaboliskt ond och omöjlig att se några som helst förmildrande drag i. Därmed blir hans karaktär i slutändan något av en karikatyr. Medan det i Jägarna stod både en polisutredning och familjlojaliteter på spel trummar Jägarna 2 på med ett enda fokus: att hitta bevis mot mördaren, som alla snart förstår vem det är. Slutet är dessutom halvhjärtat.
Ändå gillar jag Jägarna 2. Konkurrensen bland bra svenska filmer är inte särskilt stark och även om inget grepp överraskar är det en habil rulle som bjuder på både spänning och ett och annat hopp i biofåtöljen.
Elak!