Det är alltid tråkigt när magin hos stora skådespelare klingar av. Ofta sker det efter en rad märkliga val av roller. Vi har sett det med Robert De Niro, som gått från Maffiabröder, Uppvaknanden, I skuggan av Bronx, Casino, Heat, Sleepers och Jackie Brown till att det senaste decenniet mest ha synts i halvtaskiga amerikanska komedier. Numera kan vi även lägga Tom Hanks till den listan.
Under 90-talet gjorde Hanks allt rätt, han valde roller med en nästan kuslig precision. Från Philadelphia (1993), Forrest Gump (1994) och Apollo 13 (1995) till Rädda menige Ryan (1998) och Den gröna milen (1999). Sedan har det gått utför. I (den alltför långa) Catch me if you can gjorde han en stabil Hanks-roll, men både Road to Perdition och Charlie Wilson's War var besvikelser och i samma veva kom Da Vinci-koden och Änglar och demoner där han kändes helt malplacerad. Och nu en sölig komedi med Julia Roberts, där Hanks både spelar huvudroll, regisserar och står för manus. Det är över tio år sedan Hanks var så där magisk på vita duken.
Just nu syns Hanks i komedin Det är aldrig för sent, Larry Crowne. Det är inget fel på komedier i sig, Hanks fungerade utmärkt i Turner & Hooch, men detta är bara så urbota dumt och ihåligt. Helt utan charm.
Lyckligtvis kommer nya skådespelare fram. En av framtidens stora Hollywoodskådisar kan mycket väl heta Ryan Gosling.
