John Hurt har lämnat oss

Cancern har tagit ännu en. En av vår tids stora skådespelare vid sidan om namn som Michael Caine och Jack Nicholson, John Hurt, har avlidit 77 år gammal.

Hurt hade en strålande karriär i ett halvt sekel. Vi har sett honom i Elefantmannen och Alien men också i mer sentida klassiker som V för Vendetta och mindre kända men mycket starka filmer som Shooting Dogs (om folkmordet i Rwanda).

Personligen är det kanske för hans insats i de två sistnämnda filmerna jag kommer att minnas Hurt bäst. Han kunde spela såväl samvetslösa tyranner som fromma präster, alltid med samma övertygelse och passion.

John Hurt var verksam in i det sista, bland annat i rollen som den brittiske premiärministern Neville Chamberlain i filmen Darkest Hour.

Jason Bourne är tillbaka

Den hade legat i några veckor här hemma. Blu-ray-filmen Jason Bourne. Först nu fick jag lust att se den.

Jag var ett fan av de tre första Bourne-filmerna. Jag köpte dem på HD DVD när det begav sig, de var tillsammans med filmer som King Kong och Pianisten bra filmer att visa upp det nya filmformatet med.

Jason Bourne är den första filmen i serien som inte har den ludlumska titeln "The Bourne...". I övrigt är det mesta sig likt. Matt Damon, Julia Stiles, Paul Greengrass, producenterna Frank Marshall och Doug Liman, allihop är tillbaka. Och Tommy Lee Jones har ersatt tidigare CIA-chefer som den som vill jaga och kallblodigt döda Bourne. Ny i gänget är stjärnan Alicia Vikander som spelar den återhållsamma kraften som vill "prata" med Bourne.

Slutresultatet? En rätt bra historia som hålls tillbaka av vissa svårsmälta överdrifter (Vincent Cassel spelar en skicklig lönnmördare som löper helt amok i slutet). Särskilt mycket skådespeleri blir det inte, särskilt inte för Matt Damon som mest tillbringar hela filmen med att fly. Men det är också tydligt att de försöker utveckla jakten på Bourne hela tiden - det måste vara den första biljakten i ett parkeringshus jag har sett.

Tyvärr saknas den där riktigt starka karaktären på fiendesidan. Här finns ingen Pamela Landy (Joan Allens karaktär i The Bourne Supremacy). Alicia Vikanders karaktär är tråkig och humorlös. Tyvärr. Vi vet ju att Vikander är en bra skådis, men här får hon en väldigt platt och färglös karaktär att spela.

Summa summarum är Jason Bourne är gedigen Bourne-rulle. Spännande och underhållande för stunden men lite förutsägbar mot slutet och av det skälet kanske inget jag kommer se om.

En svag 4/5

Film i jul

I år firar vi jul hemma för första gången. Det känns väldigt ovant. Fördelen är att jag då har tillgång till alla mina spel och filmer vid sidan om Netflix.

Men när man står som värd för julfirandet med sin mor krävs kompromisser. Det går inte att sätta sig ned och spela Forza Horizon 3 i timme efter timme med en rastlös pensionär vid sin sida. Ej heller att plöja Stalingrad-dokumentärer eller The Walking Dead på löpande band.

Nej, då blir det snarare Netflixserien The Crown som får rulla. Jag bävade lite eftersom jag inte alls har några höga tankar om min mors favoritserie Downton Abbey. Men The Crown är bättre. Oerhört snygg och välspelad och, eftersom den skildrar en historisk person som drottning Elizabeth II, faktiskt också intressant. Helt OK helgunderhållning.

Julen är ju kompromissernas högtid. Men visst hoppas jag få lite tid över att sladda loss på is i Forza Horizon 3 och åka skyrails i BioShock Infinite också.

Arrival gapade efter för mycket

Det är inte den första filmen som handlar om utomjordiskt besök och knappast heller den sista.

Tolv vertikala Pågenlimpor siktas runt om planeten. Vi har uppenbarligen fått besök. Men vad vill de? Vill de något ont? Den amerikanska militären kräver i vanlig ordning svar, och precis som vanligt är det en kunnig civilist som tas in som expert. Denna gång för att försöka kommunicera.

Arrival är inte den actionstinna berättelse vi är vana vid när någon knackar på hos mänskligheten. Det är tvärtom en stillsam och närmast sävligt berättad historia. Intressant är det nästan hela tiden, men spännande blir det aldrig. Jag tror inte jag var ensam att gäspa i biosalongen.

I slutändan gapade Arrival efter lite för mycket och blev det en rätt platt historia. Trots sin ambitiösa framtoning.

2/5

The Great Wall med Matt Damon

Matt Damon har varit en stor skådespelare i Hollywood i snart 15 år, med Bourne-filmerna som hans riktiga genombrott i actionsegmentet efter att rollen i Good Will Hunting gjorde honom världskänd som en mer än kapabel skådis.

Just nu är Damon bioaktuell i nya Jason Bourne, men vi behöver inte vänta länge på att se honom i ännu en storfilm. I Zhang Yimous historiefantasymix The Great Wall (trailer) syns Matt Damon i en av huvudrollerna.

Nog hajar jag till lite när jag ser trailern. Vackra vyer över bygget av kinesiska muren. Klipp. Nämen, där kommer ju Matt Damon och går.

Det kan tyckas lite märkligt med en vit man i det som var det ännu inte bildade Kina 200 före Kristus, men ändå. Allt för Hollywood och publiken i väst.

Den förste kejsaren (och tyrannen) Qin Shi brukar ges "äran" för att ha låtit resa ett av världens mest imponerande byggnadsverk, vilket är åtminstone delvis sant. Han enade i alla fall, medelst erövring, det som till slut blev Kina.

The Great Wall har amerikansk biopremiär den 17 januari. En vecka senare får vi svenskar se Matt Damon, Andy Lau med flera slåss mot demoner. Då går filmen upp på svenska biografer.

The Revenant var... OK

Vid årets Oscarsgala fick äntligen Leonardo DiCaprio sin efterlängtade Oscar. Det är inte ovanligt att personer som förtjänat en Oscar flera gånger om slutligen får den för en prestation som inte är den allra bästa (ett exempel är att Michael Mann fick en Oscar för filmen Collateral när han borde ha fått den för Heat).

Så kan jag konstatera att fallet är även här. The Revenant är alldeles för lång och även om DiCaprio inte gör en dålig roll (det gör han nämligen aldrig), är den betydligt mer endimensionell än mycket annat han gjort.

Så kan det gå. Jag är ändå glad att Leonardo DiCaprio slutligen vann en Oscar för bästa manliga huvudroll. Men filmen han gjorde det för var, om än vacker och storslagen, inte så mycket att ha.

Ett motto som betyder något

Hjälp DiCaprio vinna en Oscar

Att Leonardo DiCaprio borde ha vunnit minst en Oscar vid det här laget är nog de flesta överens om. Oavsett hur det går nästa söndag kan du hjälpa honom att nå det där målet. I alla fall i spelens värld.

Om du dessutom vill slå Matt Damon, hoppa på pressfotografer och skutta över isberg är browserspelet Leo's Red Carpet Rampage perfekt.

Spela här!

Snart är det dags för 4K Blu-ray

När jag startade denna blogg 2008 var vi i slutskedet av kampen mellan de två nya HD-formaten Blu-ray och HD DVD (därav det märkliga namnet på bloggen som jag har velat ändra sedan dess).

Warner, som stödde båda, hade beslutat att lägga ned sitt stöd till HD DVD och endast släppa framtida filmer till Blu-ray. Det dröjde inte länge innan Toshiba annonserade att de gav upp. Nu låg vägen öppen för Blu-ray att bli det nya ledande filmformatet.

Men Blu-ray har aldrig blivit lika stort som DVD, och nu heter den nya fienden streamingtjänster. Ändå ger bolagen inte upp. Den 1 mars lanseras nästa högupplösta format: 4K. Visserligen är det fortfarande Blu-ray, vilket gör att vi tack och lov slipper köpa en ny spelare ännu en gång (om du har en PS4 eller Xbox One ska det bara behövas en uppdatering, äldre Blu-ray-spelare kommer dock inte att klara övergången till 4K).

Visst är det kul med ännu högre upplösning. Men jag som betalade 250 kr för en film när HD DVD kom, och tyckte att det sved lite grand, har svårt att se hur ett pris på upp till 36 dollar (vilket i Sverige lär bli runt 350 kr) kan vara ens i närheten av rimligt.

Samtidigt ser filmbolagen givetvis chansen att ge ut äldre filmer ännu en gång. Nu ser vi filmer som Ghostbusters, Spider-Man och Taxi Driver som "remastered in 4K". Nu kan du alltså äga en och samma film på DVD, HD DVD, Blu-ray och 4K "Ultra HD".

Filmbolagen ler ända till banken, men frågan är hur många som faktiskt kommer tycka att det är värt pengarna att uppgradera ännu en gång.

Alan Rickman är död

Vad fan. Cancern tog ännu ett liv. Skådespelaren Alan Rickman har avlidit, 69 år gammal. Rickman gjorde så mycket och så bra. En karaktärsskådespelare av rang. Han gjorde inte de bekväma rollerna heller.

Jag har inte sett allt han gjort, långt därifrån. Men det kanske är dags att börja gräva lite djupare i Rickmans arkiv.

Mest minns jag honom som Hans Gruber, ärkeskurk i actionklassikern Die Hard. Andra minns honom från Harry Potter-filmerna eller varför inte genial som sheriffen av Nottingham i Robin Hood: Prince of Thieves.

En stor skådespelare har gått ur tiden.

Årets flopp och topp

Vi skriver snart 2016. Det är hög tid att blicka bakåt och sammanfatta året som gick. 2015 var ett år med både toppar och dalar. Och givetvis förseningar.

Årets spel: Tearaway Unfolded
Årets minst omtalade release blev årets viktigaste för min del. Jag har skrivit om det här och recenserat det här. Tearaway Unfolded, remastern av PS Vita-spelet i lyxförpackning (i betydelsen större och snyggare) är årets spel. Det kan verka märkligt att utnämna en remaster till årets spel, men eftersom detta skiljer sig så pass mycket från originalet tycker jag att det går bra. Den som inte charmas av detta har inget hjärta.

Årets film: Mission: Impossible - Rouge Nation
Det ska erkännas att jag inte har sett allt som har producerats under året. Men Interstellar var långtråkig, och eftersom Star Wars inte är min grej spelade det inte så stor roll att jag skippade den nya filmen. Jurassic World var visserligen inte fullt så usel som jag hade väntat mig. Dock faller valet för bästa film på Tom Cruises senaste M:I-film. Och ja, han gjorde givetvis alla stunts själv.

Årets snyggaste: Ori and the Blind Forest
Rent tekniskt råder det föga tvekan om vilket konsolspel som var det allra snyggaste 2015. The Order: 1886 skåpade ut all konkurrens. Rent estetiskt kom det dock ännu snyggare spel. Moon Studios lilla fantastiska Ori and the Blind Forest, som släpptes digitalt till Xbox One och PC under våren, visade oss en förtrollad skog, full av faror och magi och med färger varmare än kokt knäck. Få spel vill få en att ta skärmdumpar i parti och minut och hänga som tavlor i vardagsrummet.

Årets flopp: SquareEnix deal med Microsoft
Microsofts stora spel inför julhandeln var förutom Halo 5 även Rise of the Tomb Raider. SquareEnix gjorde en deal med Microsoft som gjorde spelet tidsexklusivt på Xbox One och Xbox 360. Detta kom dock inte att vare sig öka försäljningen för Xbox One eller ge Rise of the Tomb Raider goda försäljningssiffror. Trots att det är ett väldigt bra spel. Redan i januari släpps det till PC medan PS4-ägare får vänta till nästa jul. Denna deal måste sägas vara årets flopp.

Årets utannonsering: Shenmue III
E3 i juni var galet. Microsoft bjöd på en riktigt bra show med massor av nya spel till Xbox One. Sedan kom Sony och levererade tre enorma bomber: The Last Guardian ska släppas 2016, en remake av Final Fantasy VII är på gång och... Yu Suzuki startar en Kickstarter för att göra Shenmue III till PS4 och PC.

Som Gametrailers sa under livesändningen: "All dreams have come true." Efter 14 års väntan utannonserades äntligen Shenmue III. Nu när året är till ända har Suzuki fått in över 6,5 miljoner dollar för att färdigställa det.

Årets lansering: Call of Duty: Black Ops III
Hur länge kan Call of Duty behålla tätposition i FPS-djungeln? Frågan kvarstår efter att Call of Duty: Black Ops III visat att varumärket står sig starkare än någonsin. Black Ops III fick den bästa starten i serien någonsin och blev det bäst sålda novemberspelet sedan GTA V 2013. En inte alltför vild gissning är att det kommer befolka topplistorna ända tills det är dags för nästa CoD i november nästa år.

Årets överraskning: Bakåtkompatibilitet
Microsoft chockade oss genom att utannonsera det ingen trodde var tekniskt möjligt: bakåtkompatibilitet med Xbox 360. Sedan några veckor tillbaka fungerar över ett hundratal 360-spel på Xbox One. Oavsett om du köpt dem digitalt eller på skiva. Fler titlar kommer att läggas till allt eftersom.

Årets försening: Zelda
Spel försenas alltid, det sker varje år. I år hade dock Nintendo behövt nya Zelda för att kunna konkurrera i julhandeln. När Wii U-spelet sköts fram till ett okänt datum 2016 stod Nintendo i princip tomhänta. Även Uncharted 4 försenades, och har försenats en gång till sedan dess, men PS4 hade tillräckligt med tredjepartsspel för att ändå vinna julhandeln ändå i år.

Årets besvikelse: The Order: 1886
Varje år har sin beskärda del av besvikelser. Det brukar vara spel som hypats lite för mycket för sitt eget bästa eller titlar som hade en potential som utvecklarna aldrig lyckades utnyttja. Ready at Dawn hade något riktigt lovande på gång i The Order: 1886. De första bilderna visade ett mörkt och oerhört atmosfäriskt spel förlagt till det viktorianska London. Många av oss såg fram emot strider i spännande miljöer och med tidstypiska vapen.

Det vi fick var visserligen det snyggaste PS4-spelet hittills men dessvärre ett självspelande piano som kändes mer som en film med vissa interaktiva inslag än som ett spel. Oerhört tråkigt, för Ready at Dawn hade alla förutsättningar att skapa en ny framgångsrik serie av detta. De visade att de behärska grafik, kontroll och dramaturgi. Men The Order föll på själva spelmomenten. Nu blir det nog inga fler spel med den buttre Galahad i huvudrollen.

Årets trender: Remakes och remasters
Om vi tyckte att vi fick lite väl många remakes av gamla spel under 2014 var det inget som stannade av under 2015. Tvärtom. Det har varit HD remasters, remakes, ultimate editions, special editions. Gamespot har hela listan.

Detta behöver inte vara något negativt i sig. Att låta fler få tillgång till en bättre version av ett redan bra spel är aldrig fel. Men under 2016 hoppas jag att vi får se fler nya varumärken i stället.

Årets telefon: Samsung Galaxy S6
2015 blev året då Samsung tog tillbaka platsen på Androidtronen från Sony. Efter ett mellanår med Galaxy S5 slog koreanerna till med en riktig prakttelefon.

Genom att leverera en bättre skärm och kamera än Iphone 6S visade Samsung åter musklerna som mobiltillverkare. För första gången fick premiumserien Galaxy S dessutom en modell utan avtagbart bakstycke. Samsung tog därmed efter både Sony och Apple och levererade en telefon i glas och aluminium.

Förutom nya S6 lanserade Samsung även S6 Edge, en likadan telefon men med skärmen böjd runt kanterna. Efterfrågan på Edge-modellen översteg Samsungs förväntningar, vilket ledde till brist i flera månader. Samsung Galaxy S6 erbjöd fantastisk prestanda, en otroligt vass kamera, skärm att dö för och var dessutom företagets snyggaste premiumtelefon hittills. Det enda jag saknade var att den inte var vattentät.

Årets dödskyss: Wii U
Det börjar kanske låta som en trasig skiva att dela ut tistlar till Nintendos stackars Wii U. Men 2015 blev året då Nintendo delade ut dödskyssen till sin stationära konsol, bara två och ett halvt år in i dess liv. De hade ynka två nya spel att visa upp på E3, ett tennisspel och ett Amiibofokuserat spel ingen brydde sig om. Detta var Nintendos bidrag i julhandeln.

Fokus ligger helt uppenbart på nästa konsol, som vi ska få höra mer om och förhoppningsvis även se och spela på under 2016. Det återstår nu bara att släppa ett antal strötitlar och nya Zelda innan Wii U skickas i tidig pension.

I dag infaller framtiden

Tillbaka till framtiden-trilogin är filmhistoria. Berättelsen om Marty McFly som tillsammans med den genialiske men virrige Doc Brown reser i tiden för att ställa saker tillrätta har fått kultstatus.

I den första och tredje filmen reser de bakåt i tiden, men i den andra bär det av till en på 80-talet avlägsen framtid. 2000-talet. Den 21 oktober 2015, för att vara exakt. Det är i dag det.

Det var inte mycket som filmskaparna lyckades pricka rätt med vår tid. Vi har inga flygande bilar, inga svävarbrädor, inga självtorkande jackor, inga ljudeffekter i våra kläder och lyckligtvis har advokaterna inte avskaffats. Däremot hade vädertjänsten med sekundprecision i Tillbaka till framtiden 2 inte suttit helt fel.

Det roligare med denna film är att den visar en verklighet 30 år fram i tiden som inte är en dystopi. Det är ovanligt i filmens värld.

Blu-ray vann kriget - men sedan då?

Det är över sju år sedan Blu-ray vann formatkriget över HD DVD. När jag startade denna blogg var kriget inne i slutskedet, och jag sörjde lite att HD DVD drog det kortaste strået.

Många spådde att Blu-ray skulle knuffa bort DVD som det ledande discformatet för film. Men så har inte skett, och nu finns en ny fiende som filmbolagen inte räknade med då: streamingtjänsterna.

Försäljningen av DVD- och Blu-ray-skivor fortsatte att falla under 2014. I USA föll den med närmare 11 procent jämfört med drygt 8 procent året före. Samma trend noteras på stora marknader i Europa. Intäkterna från hyrfilmer faller som en sten.

Samtidigt fortsätter streamingtjänsterna att öka. Frågan är hur länge nya filmer kommer släppas på DVD och Blu-ray. Sony har tidigare skrivit ned sina förväntningar på Blu-ray. HD-formatet blev inte den kassako som bolaget hade föreställt sig.

Frågan är om Sony med flera ens tjänar något på Blu-ray i dagsläget. Priserna har fallit, videobutikerna stängt en efter en vilket betyder minskad exponering. Den som vill ha ett bra utbud av Blu-ray-filmer i dag är hänvisad till ett fåtal nätbutiker.

Filmentusiasterna finns förstås kvar. Men risken är att allt det extramaterial vi betalar för kommer att bli alltmer sällsynt när filmbolagen ser att de tjänar mer på streaming än film på skiva. Även vi som är lite mer entusiastiska över att ha en ny film i ett fodral i vår samling använder streamingtjänster.

Just nu plöjer jag Dexter på Netflix. När jag har sett de åtta säsongerna kommer jag fråga mig om det finns någon mening i att köpa en dyr samlingsbox med alla säsonger. Förmodligen är det inte värt pengarna när serien finns där tillgänglig hela tiden på Netflix.

Tyvärr tror jag att Blu-ray kommer att förbli ett nischat format och att all film i framtiden, oklart om hur snabbt detta kommer gå, endast släpps digitalt. Det lär börja med att vissa releaser endast blir tillgängliga digitalt. Se upp för tecknen i skyn. Det kommer att ske.

Som vanligt går porrindustrin före. Det var länge sedan den fysiska distributionen av porrfilm ersattes av en digital sådan. Ingen köper porrfilm på DVD längre. Nu tar nätets största porrsajt Pornhub steget in i streamingvärlden. Vi får alltså ett porr-Netflix, tillgängligt på mobiler, plattor och datorer (återstår att se om någon smart-TV-tillverkare tillåter appen). Miljontals filmer redo när du vill. För en hundralapp i månaden.

Tanken är att du bara ska behöva en tjänst. Inom övrig film har olika bolag sina egna streamingtjänster. Det blir dyrt om man ska prenumerera på dem alla. I slutändan kommer vi kanske lägga mer pengar på prenumerationer än vi tidigare la på fysiska kopior av filmer. Med den skillnaden att vi alltid kan se om dessa filmer när vi vill. Netflix tar sig däremot rätten att ta bort filmer när de önskar. Det finns således ett pris för bekvämligheten.

Mission: Impossible levererade igen

Jag var lite orolig för att Mission: Impossible - Rogue Nation skulle kännas lite som gammal skåpmat. Det är trots allt den femte filmen i serien. Men den levererade. I ett rasande tempo.

Med superba biljakter (de bästa hittills), tajta actionscener, två svenskar i ensemblen och en hel dos humor rusade denna film fram i ett tempo som måste vara det högsta hittills för en M:I-film. Och så Tom Cruise då, hängande utanpå ett flygplan. Mäktigt - men jag håller nog scenen på Burj Khalifa i den fjärde filmen lite högre. Den kändes i magen.

Simon Peggs karaktär Benji fick mer utrymme den här gången, men sällan i scener som passade honom särskilt bra. Svenska Rebecca Ferguson gjorde ett riktigt stabilt jobb, och det var kul att se Jens Hultén spela torterare.

Min enda invändning är val av superskurk. I den fjärde filmen Ghost Protocol var det Michael Nyqvist som spelade galning. Resultatet blev sådär. Den här gången valde de Sean Harris. Jag kommer aldrig förstå hur de kunde komma fram till att det var en bra idé att ha en skurk som ser ut som Pär Nuder.

Betyg: 4/5

Birdman vann - men det gjorde även Citizenfour

Som väntat blev Birdman bästa film på den 87 Oscarsgalan som hölls i natt. Filmen tog även hem de tunga kategorierna bästa regi och bästa foto.

Däremot vann inte Michael Keaton pris för bästa manliga huvudroll. Det gick i stället till Eddie Redmayne för rollen som Stephen Hawking i The Theory of Everything. Julianne Moore vann pris för bästa kvinnliga huvudroll för sin roll i Still Alice.

Glädjande var också att The Grand Budapest Hotel, Wes Andersons i mitt tycke bästa film, fick fyra Oscars för bästa originalmusik, bästa produktionsdesign, bästa kostymdesign och bästa make up och hår. Små kategorier, visst, men likväl priser.

Minst lika glädjande var att Laura Poitras dokumentär om Edward Snowden, Citienfour, vann en Oscar i kategorin bästa dokumentär. Se den om du inte redan har gjort det.

Interstellar: storslagen, filosofisk och trist

Vad gör man när man är småkrasslig och inte har någon lust att göra så mycket annat än att ligga i soffan? Jo, man ser en film. Interstellar blev det denna gång.

Interstellar har 8,8 i betyg på IMDB. Den har haussats. Kallat poetisk å ena sidan, en film om en fars kärlek till sin dotter å den andra. Klart man blir nyfiken.

Men precis som i fallet Inception, en annan hypad Nolan-rulle, är jag inte så imponerad. Denna är bättre än Inception men fortfarande inte särskilt underhållande.

Interstellar är mycket. Den är storslagen, filosofisk, vetenskapligt kittlande. Men sällan underhållande eller särskilt spännande. Och det är trots allt de två sistnämnda egenskaperna jag mest av allt söker i en film.

Förutom ett fåtal passager då det tänder till lite grand, är detta nästan att betrakta som en tre timmar lång TED-föreläsning om universum, gravitation och dimensioner. Intressant, jovars, men inte underhållande.

Jag förstår ungefär vart Christopher Nolan ville ta oss med den här filmen. Jag förstår vilka punkter han ville trycka på och när. Men jag kan inte säga att det fungerade särskilt bra.

3/5

Man behöver åka långt, långt bort för att hitta

en plats där det är så här långgrunt.

Nightcrawler kryper in på skinnet

Jake Gyllenhaal är en av mina favoritskådisar. Få gör störda och obehagliga individer som han. Han har en osviklig närvaro i alla sina roller.

I Nightcrawler gör han just en sådan där störd och obehaglig person. Lou Bloom är en empatistörd ensamvarg som inser att det finns pengar att hämta i dokumentära skildringar av trafikolyckor, mord och allt som det droppar rött om.

I takt med att karriärlystnaden växer, börjar Bloom gå över alla tänkbara gränser för att få den där perfekta filmen att leverera till nyhetskanalen.

Otäckt och, som sagt, obehagligt. Men någonstans också en skildring av hur medierna fungerar och i någon mån alltid har fungerat.

Netflix är som Postkodlotteriet

Netflix är lite som Postkodlotteriet. Den som väl gett sig in i leken kan inte gå ur av rädsla för att då missa en eventuell vinst.

Svenska Netflix är väldigt begränsad. Inte bara saknas mängder av amerikanska och europeiska filmer, den lider förvånansvärd brist även på svenska. För att vara "svensk" är den överraskande amerikansk.

Jag begriper inte hur systemet med att lägga till nya och ta bort gamla filmer fungerar. Plötsligt är The Shawshank Redemption, en riktig klassiker, borta. I stället har ännu en film med Nicholas Cage tillkommit.

Just Cage är lite av ett mysterium. Han måste vara den mest frekvent förekommande skådisen på Netflix. Jo, jag har faktiskt kollat runt. Netflix har massor av filmer med Nicholas Cage. Många av dem gamla som gatan. De flesta har välförtjänt fått betyget 1 eller 2. Är de billiga att ordna rättigheter till? Har Cage aktier i Netflix? Något lurt är det.

Och ändå kan man inte hoppa av. För tänk om det kommer en massa bra filmer nästa helg när man sitter där, uttråkad och inte vet vad man ska hitta på? Det har ju hänt. Inte ofta. Men det har hänt...

Nu vet vi att den tredje säsongen av House of Cards kommer släppas på Netflix i slutet av februari. Det gör förstås att jag stannar kvar. Ett tag till. Trots att jag resten av året mest betalar för gamla 80- och 90-talsfilmer med Nicholas Cage.

2015 kan bli ett riktigt kanonår

2014 var lite av ett mellanår för mig både vad beträffar film och spel.

Det släpptes som brukligt en hel del amerikanska storfilmer. Men det var få som grep tag. American Hustle var långtråkig (den nominerades till tio Oscar men vann i slutändan noll). 12 years a slave var bra men långtifrån det mästerverk som den utmålats som. Gone girl var bra men ingen film jag bar med mig efter biobesöket. Och Into the storm var precis så förutsägbar som amerikanska katastroffilmer brukar vara.

På spelfronten ägnade jag en stor del av året åt att komma ikapp inför det oundvikliga generationsskiftet. Jag köpte PS Vita på självaste nyårsafton och spelade en hel del på den under de följande månaderna. Framför allt Tearaway, Little Big Planet och Sonic & All-Stars Racing Transformed. Nu finns det dock inte så mycket kvar att upptäcka.

I mars köpte jag PlayStation 3, främst för att spela de tre Uncharted och The Last of Us. Därutöver satte jag tänderna i Tomb Raider till Xbox 360 och fortsatte att förbättra varvtider i, just det, Sonic & All-Stars Racing Transformed.

I september köpte jag PlayStation 4, blev dunderbesviken på Destiny och beslöt i stället att spela om The Last of Us till samma konsol. Jag har ännu en hel del multiformatsspel att upptäcka, som Far Cry 4 och Call of Duty: Advanced Warfare.

2015 ser ut att bli ett fantastiskt spelår. Sony allena har i denna film visat upp 15 spel som kommer konsolexklusivt till PS4. Variationen är fantastisk. Från skräckisar som Bloodborne och Until Dawn till action i Uncharted 4 och The Order: 1886 och mer familjevänliga äventyr i Rime och Tearaway Unfolded. Dessutom ska den första delen av PC-spelet Dreamfall Chapters släppas någon gång under året.

Det enda jag saknar är egentligen ett exklusivt racingspel som kan konkurrera med Forza Motorsport. Racing har alltid varit en av mina favoritgenrer, åtminstone sedan Sega Rally. Xbox One har två Forza-spel så långt och Driveclub till PS4 var inte svaret jag väntat på.

Till Xbox One väntar Halo 5, Quantum Break och Rise of the Tomb Raider. Detta är dock sena höstreleaser. I övrigt är det multiformatsspelen som kommer hålla Microsofts konsol flytande under detta år. Förhoppningsvis utannonserar Microsoft en mindre konsol under våren eller på E3. Då kan det bli läge att slå till.

Årets succéer, besvikelser och trender

Vi lägger strax ännu ett år bakom oss. Det har blivit dags att blicka bakåt och summera 2014. Vilka var topparna och flopparna, överraskningarna och besvikelserna?

Jo, här är några...

Årets film: The Grand Budapest Hotel
Personligen tycker jag att årets filmutbud har varit ganska vekt och väldigt repetitivt. Nya superhjältefilmer, check. Nya menlösa amerikanska actionrullar, check. Därför är en annorlunda film, full av färg, fantasi och glädje, som Wes Andersons The Grand Budapest Hotel (mer om den här), årets film för mig. Den har allt nästan alla andra filmer inte har.

Årets spel: The Last of Us Remastered
Upprättelse. Jag utnämnde BioShock Infinite till 2013 års bästa spel. Jag vidhåller att det är ett 10/10-spel, så pass mycket har jag spelat det sedan dess. Men då hade jag inte spelat The Last of Us. Det tog jag tag i först i år efter att jag sent omsider köpt en PlayStation 3 och börjat beta av gamla godingar. Så egentligen är The Last of Us 2013 års bästa spel. I år kom en remaster-utgåva till PS4. Det har inte hänt så mycket annat än att spelet blivit snyggare. Det är dock en fröjd att spela om äventyret med en så mycket bättre handkontroll. Och The Last of Us är fortfarande det bästa spelet sedan Shenmue.

Årets dummaste: Hot i spelbranschen
2014 var året då hot och hat blev inte bara en förekomst utan också ett ämne för bred diskussion. Kvinnor i branschen fick utstå hot, vissa fick till och med fly sina hem. Fullständigt galet och oacceptabelt. Jag vänder mig emot vissa försök att göra spelbranschen till en arena för jämställdhetspolitiska utspel och önskar freda branschen från politiken i allmänhet och feminism i synnerhet. Men vi bör alla stå upp för att alla har lika stor rätt att spela på sina villkor. Ung som gammal, kvinna som man. Det är faktiskt en självklarhet.

Årets besvikelse: Destiny
Jag älskade Halo. Därför trodde jag att Bungies första stora projekt sedan de övergav ringvärlden skulle bli lika bra. Nu vet jag bättre. Destiny blev årets största besvikelse alla kategorier. Detta miljardprojekt innehöll inget av det som gör att jag spelar spel - spelglädje, nyfikenhet, en stark berättelse, miljöer som förtrollar. Det vi fick var i stället en grå, innehållslös och halvhjärtad sörja. Aldrig så fina horisonter räcker inte långt.

Årets telefon: Sony Xperia Z3
Varje år bjuder numera de stora tillverkarna på nya modeller av sina smarttelefoner. Samsung tog ett steg bakåt med sin Galaxy S5. Apple lanserade sin snyggaste (och största) telefon sedan den första Iphonen. Och Sony följde upp med sin absolut bästa smarttelefon någonsin i Xperia Z3. Med mycket bättre batteritid än konkurrenterna, vattentålig och med en fantastisk skärm är Z3 årets stora flaggskepp. Det enda negativa är att den inte kommer vara störst och bäst särskilt länge.

Årets shopaholic: Microsoft
Microsoft har handlat flitigt i år. Det offentliggjordes att Nokias saga som mobiltillverkare var all och att Microsoft skulle köpa denna verksamhet. Köpet drog ut på tiden av skattetekniska skäl men kom till slut i hamn under året. Nu kommer det inte släppas fler telefoner med Nokia-loggan på. Sedan slantade Microsoft upp 18 miljarder kr för Minecraft-skaparen Mojang. Huruvida dessa två uppköp visar sig vara värda pengarna återstår att se.

Årets comeback: Xbox One
Microsoft hade en minst sagt kämpig tid fram till lanseringen av Xbox One. Efter en stabil lansering i november 2013 följde en vinter och vår med svag försäljning. Prislappen på 499 dollar avskräckte. Då togs beslutet att ta bort Kinectkameran ur paketet och sänka priset till 399 dollar/euro. Microsoft hade ett stabilt E3 och i november i USA såldes rekordmånga 1,2 miljoner Xbox One. Detta är en imponerande comeback för en konsol som var uträknad innan lansering men som nu är att räkna med. I alla fall på amerikansk mark.

Årets dumstrut: Dataspelsbranschen
Normkritisk märkning av spel. Låter det dumt? Det är det också. Tanken med Dataspelsbranschens märkning är att värna mångfald i branschen, men det riskerar att slå väldigt fel. En normkritisk märkning av spel riskerar att bli ett slags censurverktyg. Jag hoppas att vi inte når dit.

Årets trender: Trasiga spel
2014 var året då trasiga och halvfärdiga storspel blev vardagsmat. Assassin's Creed: Unity var fullt av buggar, den ena roligare än den andra. Det sociala racingspelet Driveclub visade sig inte bli så socialt alls eftersom onlineläget inte fungerade. Sony fick be om ursäkt. Far Cry 4 drogs med vissa bekymmer som fick utvecklaren att be användarna ominstallera spelet.

Microsofts stora lansering av Halo: The Master Chief Collection blev ett fiasko. Onlineläget fungerade helt enkelt inte. En patch på mastiga 15gb har släppts och fler är säkert att vänta. Problemet är nämligen fortfarande inte löst. Alla bekymmer med nya spel fick Polygon att kalla trasiga spel för "den nya normen". Jag hoppas de har fel. Men kanske har spel helt enkelt blivit för stora och komplicerade och bekymmer som beskrivits ovan något vi kommer tvingas vänja oss vid.

Årets nyutgåva: GTA V
Att ge ut gamla spel på nytt skulle också kunna sägas vara en trend. The Last of Us, GTA V och Sleeping Dogs fick alla en remaster-utgåva till de nya konsolerna. Fyra gamla Halo-spel släpptes i en nyutgåva i vilken Halo 2 fick en HD-uppdatering. Mest populär blev tvivelsutan GTA V, som förutom avsevärt snyggare grafik och bättre bilduppdatering även innehöll ett helt nytt förstapersonsläge. För andra året i följd toppade GTA V spelförsäljningen.

Årets lansering: Iphone 6
Samsung må sälja fler telefoner än Apple, men ingen kan tävla med en lansering av en ny Iphone. Denna gång valde Apple att släppa en modell med ny design och i flera storlekar. Iphone 6 gick lös på över 8000 kr, men det hindrade inte köpsugna fans från att sälja bilen, pantsätta morsan och köa i timmar för att få tag i ett ex.

Årets dödsdömda: PS Vita
Efter att ha haft några hyggliga år blev det uppenbart under 2014 att PS Vita är ett dött format. Sony uttalade att de inte tänker släppa fler spel till den och stödet från de stora tredjepartsutvecklarna är skralt. PS Vita har reducerats till en streamingenhet, ett tillbehör till PS4. Vilket är en funktion som även Sonys Xperia-telefoner stödjer. Det säger allt.

2014 blev året då vi tvingades medge att även om

PS Vita rör på sig, är den de facto död.