The Grand Wes Anderson

Ingen gör filmer som Wes Anderson. Hans verk är så speciella och så utmärkande att man inom bara några minuter, ibland sekunder, förstår att filmen man ser är signerad Wes Anderson.

The Grand Budapest Hotel är precis så. Sättet att berätta en historia på, klippningen, de udda karaktärerna, de bisarra ögonblicksbilderna - allt är väldigt mycket Wes Anderson. På ett bra sätt, naturligtvis.

Jag föll aldrig riktigt för The Royal Tenenbaums. Däremot gillade jag Moonrise Kingdom. The Grand Budapest Hotel är ännu bättre. Den är härligt sprudlande, aldrig långtråkig och full av färg och fantasi.

Det är föga mening att gå in på alla turer i filmen, eller ens försöka sammanfatta dess handling i några få ord.

Gör dig själv en tjänst och se den, bara.

Familjetrippen - kul men förutsägbar

Komedin Familjetrippen (We're the Millers) har ett kul upplägg. Fyra personer  en knarklangare, en strippa, en hemlös tjej och en ung kille vars mamma "gick ut och tog en drink - förra veckan" åker tillsammans som en familj till Mexiko för att utföra ett uppdrag som ska göra knarklangaren (Jason Sudeikis) skuldfri.

Vi känner igen det - omaka människor tvingas samarbeta för att uppnå ett gemensamt mål. Det är lättsamt och välspelat för det mesta. Men att casta Jennifer Aniston som strippa var ingen strålande idé. Hon passar inte alls in i den rollen. Då är sonen Kenny i "familjen", spelad av Will Poulter, desto bättre. Honom lär vi få se mer av i framtiden.

Familjetrippen bjuder på en del rolig dialog (ungefär hälften av den finns i trailern). Men den är tyvärr full av ologiska vändningar och luckor som gör att det går att misstänka att manuset räckte ungefär halvvägs och fick snickras och klistras på för att nå i mål.

Resultatet blir därefter. I slutändan faller bitarna på plats alldeles för lätt och som tittare ser man på lång väg vartåt det barkar. Det är trist för en film som faktiskt hade ett lite annorlunda upplägg i början och mellan varven är riktigt rolig.

Om man inte ser upp kan man hamna i sällskap med 

en helyllefamilj som inte svär men gärna diskuterar underlivsfrågor.

Uppföljare till Dum & Dummare är på gång

För alla som med viss nostalgi och tramsig glädje minns bröderna Farrellys Dum & Dummare kommer nu äntligen de nyheter som vi väntat på: uppföljaren är under inspelning.

Det har varit många turer med denna film. Jim Carrey sägs till slut ha gett upp hoppet. Men nu verkar alltså alla inblandade äntligen ha fått tummen ur. Bilden nedan ska vara ett bevis på det.

Pills are good!

20 år senare möts vi igen.

Kul med Cooper och Lawrence

Jag såg den haussade Du gör mig galen! (Silver Linings Playbook) i går. En klart annorlunda film än jag hade föreställt mig. Vilket är något positivt. Den skildrar psykisk sjukdom på ett underhållande sätt och är inte så linjär och förutsägbar som amerikanska romantiska komedier brukar vara.

Castingen av Bradley Cooper och Jennifer Lawrence - framför allt Lawrence - kändes klockren. Ja, även Robert De Niro passade faktiskt bra i sin roll, vilket förmodligen är för första gången i en komedi.

Som alltid när filmer lyfts till skyarna ställer jag mig lite frågande till exakt vad som är så mästerligt. Men som fredagsunderhållning efter en tung vecka på jobbet, är Du gör mig galen! ett bra val.

I give it godkänt

Jag såg I Give it a Year i går (recenserad i SvD här) och blev lite besviken. Kanske hade jag för höga förväntningar på den, givet att den hypats som den bästa brittiska komedin på evigheter.

På ytan innehåller den allt som brukar räcka för en uppskattad komedi; några knasiga karaktärer, en del tokroliga scener, lite förvecklingar, sexskämt. Ändå tyckte jag inte att den blev den där fullträffen jag hoppats på. Kanske för att filmen nästan känns som en rad sketcher staplade på varandra.

Ett skäl var att karaktärerna inte riktigt fungerade för min del. En annan att dialogen försökte vara roligare än vad den faktiskt mäktade med. Skådespelarna tror kort sagt att de är roligare än vad de är (framför allt Stephen Merchant, som känns helt otajmad). Ett litet plus dock för Olivia Colman som bitter terapeut (se henne gärna i briljanta sjukhusserien Green Wing).

Filmen vänder på begreppen lite och är därför inte fullt lika förutsägbar som många kärlekskomedier brukar vara. Det gör den trots allt sevärd.

Ingen fullträff.

Kontoret? Nja...

På söndagskvällen var det efterlängtad premiär för Kontoret, den svenska versionen av brittiska The Office, serien som letat sig runt halva jordklotet i olika versioner. I Sverige spelas den eländige chefen som bekant av Henrik Dorsin.

De var smarta när de tog en redan igenkänd och hatälskad karaktär - Ove Sundberg från succéserien Solsidan - och lyfte in honom direkt i Kontoret. Detta gjorde säkerligen att många fler tittade i går än om karaktären varit helt ny.

Visst bjöds på några skratt, eller snarare fniss, i går. Men det var en ganska tam start. Och den som har sett mycket av The Office, vilket jag ska erkänna att jag inte har, lär tycka att Kontoret är samma sak fast lite sämre. The original is best, liksom.

Men det ligger ju i tiden - att ta ett utländskt koncept och göra en svensk version av det. Oftast är förlagan amerikansk. American Idol blev Idol, America's Got Talent blev Talang, American Gladiators blir Gladiatorerna, Dancing with the Stars blir Let's Dance och Boss undercover har nyss blivit Chefen undercover. Det sistnämnda är särskilt meningslöst eftersom det är samma sak igen fast på svenska. Talangprogrammen i svensk tappning fyller åtminstone funktionen att svenskar kan ansöka och göra sig ett namn eller en karriär. Men jag är otroligt trött på alla sång- och talangprogram.

Nu har de dammsugit Sverige på både sångartister, jonglörer och hopplösa trollkarlar och därför läggs Idol ned (men ersätts förstås av en ny import) och tar förhoppningsvis värdelösa Talang med sig. Sverige är mycket mindre än USA, antalet talanger är därefter. När Bert Karlsson gråter finns inga skäl att inte byta kanal.

Jag lär kika på Kontoret en del framöver ändå, en halvtimme går ju rätt fort. Och jag får faktiskt erkänna att Björn Gustafsson, som jag egentligen inte alls gillar, är som klippt och skuren i sin roll. Men visst vore det roligt men en ny svensk serie i stället för ännu en import. SVT kör just nu två egna serier - Äkta människor och 30 grader i februari, båda rätt sevärda. Det går således att producera egna serier - om man vill.

Svensk dynga

Jag gick på det. Att Sommaren med Göran skulle vara en rolig och lite småintelligent svensk komedi. Det var den nu inte. Det var en medelmåttig film som bjöd på ett fåtal skratt. Efteråt undrade jag om det var en komedi jag sett eller bara ett lite fnissigt drama. Många kände nog likadant.

Men oj, vad många som gick och såg Peter Magnusson fumla runt i Stockholm som den kärlekstörstande Göran. Nu är det dags för nästa film med Magnusson - En gång i Phuket. Det är sommar med Göran igen, fast denna gång heter Göran Sven i stället och denna gång utspelar sig alltså historien i Thailand. Annars är det samma historia en gång till. Och skämten är om möjligt ännu glesare och mer förutsägbara.

Det är inte så att svensk film per automatik är dålig. Det finns till och med bra svenska komedier, men då krävs det duktiga manusförfattare som Peter Dalle (eller för all del Lasse Åberg en gång i tiden) som förmår lyfta nivån över killen-som ramlade-i-vattnet-standarden. Dalle är genial, Åberg är (var) duktig. Peter Magnusson tar den enkla förutsägbara vägen. Och då spelar det ingen roll att jag egentligen gillar David Helenius.

David Hellenius som strandraggare i tanga - svensk humor på topp.

Göta kanal 3 på Göta kanal

"Handlingen är mycket hemlig än så länge, men jag kan bekräfta att filmen utspelar sig på Göta kanal."

Producent Anders Birkeland chockar en hel värld med att berätta att Göta kanal 3 kommer att utspela sig på Göta kanal.

Två riktigt värdelösa svenska filmer ska alltså bli tre. Premiär om ett år.

Simon Pegg tackar nej till Tarantino

Uppgiften om att Simon Pegg är klar för en roll i Quentin Tarantinos Inglorious Bastards stämmer inte längre. Den brittiske skådespelaren sägs nu ha tackat nej för att lägga all energi på det kommande projektet Paul i stället.

Det blir den tredje filmen tillsammans med parhästen Nick Frost. I Shaun of the Dead slogs de mot en zombieinfekterad stad, i Hot Fuzz rensade de upp som poliser på den brittiska landsbygden och i Paul bilar de som två nördar genom USA för att besöka ett serietidningskonvent. Enligt uppgift är det denna gång Nick Frost som spelar huvudrollen och Simon Pegg som är sidekick. Kan helt klart bli något att se fram emot.

Simon Pegg ska arbeta tillsammans med Greg Mottola (Supersugen) och så fort denne är klart med Adventureland, ska inspelningarna av Paul sätta igång.