Super Nintendo fyllde 20 härom dagen. Många har härliga minnen från det tidiga 90-tal som var Nintendos och Segas.
Själv var jag en Sega-spelare, men en klasskompis hade en Super Nintendo. Och visst var det en häftig maskin. Den utstrålade kraft på ett sätt som min Mega Drive inte riktigt gjorde. Men jag fastnade aldrig för Super Mario utan blev i stället en av allt fler som valde den blå sidan och spelade Sonic the Hedgehog.
Trots detta måste vi alla komma ihåg vilket viktigt bidrag till spelhistorien som Super Nintendo är. Att det sedan gick snett med Nintendo 64, när Nintendo i stället för att våga vara lite visionära höll fast vid kassettformatet och sedermera fick storstryk av Sonys PlayStation, är en annan femma.
I mitt tycke gjorde Nintendo en comeback till fornstora dagar med Gamecube. Konsolen blev visserligen en kommersiell flopp, men lyckas man charma en gammal Sega-spelare har man ändå gjort något väldigt rätt. Gamecube kändes som den verkliga efterträdare till Super Nintendo. Det tror jag inte att jag är ensam om att känna.
