Med Wii skapade Nintendo ett monster. De bröt ny mark, de vågade och de vann. Och konsekvenserna kan bli långvariga. Rörelsekänsliga kontroller i sig är inget nytt. Microsoft har experimenterat med det under många år men tydligen har någon demotestare inte gillat resultatet eller trott på idén. Både Microsoft och Sony har i stället satsat på prestanda. Det får de betala för denna generation.
När PlayStation 2 släpptes 2000 hade den föregåtts av spelhistoriens största hypemaskin. Regissörer prisade teknologin och påstod att gränsen mellan spel och film skulle suddas ut, Emotion Engine skulle få oss att känna. Ja, PlayStation 2 var faktiskt så oerhört avancerad att den kunde användas för att avfyra missiler. Minns ni? Den nyheten gick rakt ut i SVT Text. Hur ofta läser vi spelnyheter i vår text-TV? Sony hade lyckats. Och ingen kunde motstå PlayStation 2. Det var en fantastisk maskin, men i själva verket var PlayStation 2 inte i närheten av vad hypen påstod att den var. Det spelade förstås ingen roll. Sega bet i gräset, Nintendo misslyckades med Gamecube och Xbox blev spelhistoriens dyraste inträdesbiljett. Sony vann.
Även Xbox rullades ut som ett teknikmonster. Själva designen talade sitt eget språk till konkurrenterna: Fear me. I själva verket var Xbox en fantastisk maskin och den var en pionjär när det gäller att ta onlinespelandet vidare från Segas Dreamarena till det tryggare Xbox Live och gjorde minneskorten till något av ett minne blott genom att bygga in en hårddisk i sin konsol. Vilket vi tackar för. Microsoft använde fyra år till learning by doing och arbetade på sin andra spelkonsol.
Både Sony och Microsoft trodde att samma metod skulle fungera minst lika bra den här gången. De byggde vidare på gamla erfarenheter, var för upptagna med att stirra varandra i ögonen för att märka att en tredje konkurrent passade på att krypa förbi mellan deras ben för att sedan inte synas av igen. Det blev ett bryskt uppvaknande för den tidigare dominanten Sony - vars PlayStation 3 varit en ekonomisk katastrof - och Microsoft - vars Xbox 360 visserligen levererat vinst men som tack vare sitt försprång ut på marknaden hade väntats vinna den här generationen.
I stället heter vinnaren Wii. En maskin som är ungefär lika kraftfull som den Gamecube som bet i gräset mot PlayStation 2 och Xbox. I gengäld fick konsumenten en rolig rörelsekänslig kontroll som de kunde bowla eller spela tennis med genom att svinga den i luften. Perfekt på förfesten med polarna eller för barnen. För första gången har vi fått det bekräftat tydligare än någonsin tidigare: prestandan är inte viktig. Detta är faktiskt en relevant reflektion eftersom spelbranschen i alla tider har handlat om teknikutveckling och ny glimrande prestanda som ska gå hand i hand. Nintendo bröt den trenden med Wii. Den stora frågan är vilka konsekvenser det får för framtiden. Frågan är motiverad, särskilt som både Sony och Microsoft nu hakar på Nintendo i den rörelsekänsliga trenden. Om det går att utklassa konkurrenterna med en prestanda som är sex år gammal, varför lägga miljarder på teknikutveckling? Varför bygga in Blu-ray-läsare och dyra grafikchip om konsumenten lika gärna nöjer sig med något mycket billigare? Konsumenterna har egentligen aldrig skrikit efter ny teknik utan alltid nöjt sig med det som funnits. Därför har både PlayStation och nu PlayStation 2 levt vidare långt efter att de ersatts av en mer kraftfull efterföljare. Åter igen: prestandan är inte viktig.
Jag ser fram emot Natal och är nyfiken på Sonys "trollstav". Båda teknikerna kommer sannolikt att överglänsa Nintendos Wiimote. Men de kan aldrig ersätta handkontrollen. Jag vill faktiskt inte behöva svinga och slå mig fram i varje spel. Eller behöva luta mig åt höger och vänster i ett racingspel. Jag vill kunna sitta i lugn och ro i soffan och spela.
Fortsätter trenden kan det snart vara tji att få sitta stilla och spela. Du måste röra dig. Jag hoppas och tror att Microsoft med Natal endast har skapat ett underhållande komplement till sin redan fantastiska handkontroll. Inte ett nytt monster.
Allt är Nintendos fel. Eller kanske snarare oss konsumenters.