
"I think we both know the answer to that", svarar Cortana när kapten Keyes undrar om Spartan-soldaterna dog i strid när de försvarade planeten Reach. Kvar på skeppet Pillar of Autumn finns dock en soldat i cryosömn, känd endast vid sin rang. Master Chief.

Samtidigt som jag blir varse att svårighetsgraden faktiskt skruvats upp några snäpp under årens lopp, är det lite fascinerande att se hur bra Halo faktiskt var redan då. För åtta och ett halvt år sedan tog jag först mark på ringvärlden och tittade mig hänförd omkring. I dag ser spelet av naturliga skäl inte lika glimrande ut som det gjorde då, men det går inte att komma ifrån att det är ett förbannat snyggt spel. Ringvärldens välvda horisont är nästan lika bedårande och fascinerande i dag som den var i mars 2002.
Spelmässigt är Halo fortfarande fantastiskt. Kontrollen var perfekt då och har egentligen följt med hela vägen till Halo: Reach. Det är ytterst ovanligt att ett spel håller en sådan klass även efter nästan nio år på nacken (Halo lanserades tillsammans med Xbox i USA i november 2001). I stort sett inga spel på 2000-talet har en sådan livslängd att de kan leverera nästan samma magiska känslor efter nästan ett decennium.
Alla ännu ej avklarade äventyr i min spelhylla får ursäkta. De få lediga timmarna de kommande månaderna kommer att ägnas åt att spela igenom Halo. Och följas av Halo 2 och Halo 3. Kampen ska avslutas. Igen.