Så har jag sent omsider sett Christopher Nolans tredje och avslutande Batmanfilm The Dark Knight Rises.
Jag hade vissa dubier inför den tredje filmen. Jag tvekade inte ett ögonblick på Nolans hantverksskicklighet. Däremot gjorde bilderna på den nye superskurken Bane mig tveksam. Från den skogstokige och skrämmande Jokern till en fetknopp med en brödrost fasttejpad runt skallen? Dessa tvivel försvann ganska omedelbart i filmen. Bane är en förvånansvärt skrämmande filmskurk, även om jag faktiskt tyckte att själva intrigen var bättre i Batman Begins.
I den avslutande delen är Batman mer mänsklig och mer sårbar än någonsin tidigare. Publiken ombeds nästan känna medlidande med den mörke hämnaren. Det har pratats en del om hur dystopisk filmen är och det är sannerligen ingen överdrift. Den är faktiskt en aning för mörk för min smak. Sveken avlöser varandra och det tycks inte finns något som helst hopp.
Precis som The Dark Knight ruskar den tredje filmen om publiken. Man går rätt omtumlad därifrån. Det känns därför för tidigt att säga om den är bättre eller sämre än den andra filmen, som jag har sett hemma i lugn och ro och haft tid att analysera och bedöma. I biosalongen finns inte den möjligheten. Man rycks med och känslorna svallar.
Vilken av filmerna som står sig bäst återstår därför att se. Men här och nu känns The Dark Knight Rises minst lika stark som The Dark Knight och en mycket värdig avslutning på en helt fantastisk trilogi. Vem som än kommer att följa upp Nolans Batman har en svår uppgift framför sig. Ty vem ska kunna bräcka detta?
Med The Dark Knight Rises knyter Christopher Nolan ihop sin trilogi. Nolan har velat berätta en historia med sina filmer om Batman. Och han har gjort det bättre än någon annan.
