I dag lanseras Xbox One officiellt i Sverige. Den har visserligen funnits i butik sedan den släpptes i Nordamerika och de största länderna i EU i november i fjol, men Microsoft har inte haft någon officiell marknadsföring för sin konsol i Sverige och den har inte gått att provspela i butiker som Elgiganten och Mediamarkt.
Men nu är det alltså dags. Lanseringen känns lite som när den första Xbox släpptes här den 14 mars 2002: avslagen.
Då hade jag förbokat den på Webhallen och cyklade till mitt utlämningsställe för att hämta ut den. En gigantisk kartong väntade på mig. 6 700 kronor fattigare (Xbox, Halo, Project Gotham Racing och en DVD-fjärrkontroll) vinglade jag hem med paketet klumpigt under armen.
Sedan dess har jag varit förtjust i Microsofts konsoler och tjänster. Men det har förändrats i takt med att jag fått smaka på gräset på andra sidan. Xbox 360 är fortfarande en konsol jag tycker väldigt mycket om, och den kommer fortsätta gå varm under lång tid framöver. Dock har de tre senaste konsolerna jag har köpt kommit från Sony; PS Vita, PlayStation 3 och nu PlayStation 4 (som jag hämtar ut tillsammans med Destiny på tisdag).
Min egen inställning till Xbox One har förändrats under de senaste 15 månaderna. Mina förväntningar på Microsofts nya konsol var höga, men avtäckningen i maj 2013 var som tidigare påpekat en komplett katastrof. På E3-mässan tre veckor senare visade Microsoft visserligen upp en hel del spel till konsolen, men allt fokus hamnade på de korkade begränsningar som företaget beslutat att inrätta.
Begränsade möjligheter att köpa och sälja begagnade spel, krav på onlineuppkoppling, krav på att ha Kinect ikopplad hela tiden (minns att det var i just detta skede som Snowden läckte NSA-dokumenten som bland annat visade att Microsoft deltagit i ett program som gav NSA tillgång till kundernas information, inklusive videochattar) skapade en storm av kritik.
Kritiken var, som så ofta i denna bransch, väldigt högljudd. Men den var berättigad. Microsoft insåg att deras policies var högst oönskade och ändrade sig, men den negativa publiciteten kring Xbox One hade satt sig.
Jag tror att konsolen dras med den än i dag. Ty trots att Xbox One i dag är en plattform som är betydligt mer lik PS4 än den maskin som visades upp på Xbox Reveal, trots att Kinect i princip helt är borta ur ekvationen och trots att priset har sänkts och en rad nya spel visats upp, är intresset för Xbox One väldigt begränsat. Även på Microsofts hemmamarknad.
Microsoft dilemma nu är att de har designat en konsol med Kinect och always online i åtanke - för att sedan ta bort dessa. De har en konsol som är väldigt lik PS4 men inte har några styrkor gentemot Sonys konsol. Det gör att få kommer att välja Xbox One över PS4 och ännu färre kommer anse det värt att äga båda. Wii U är en bättre komplentkonsol till PS4 än Xbox One eftersom Nintendos konsol erbjuder något som inte alls finns på de konkurrerande plattformarna.
Jag kommer äga både PS4 och Xbox One. Det var en läxa jag lärde mig under förra generationen när jag enbart spelade på Xbox 360 och först under det senaste halvåret kunnat spela de bästa spelen till PS3.
Men jag är i en liten minoritet här. För de flesta kommer PS4 vara det självklara förstavalet, och för dem kommer det finnas liten anledning att köpa en konsol med ett så snarlikt utbud. Efter sju framgångsrika år med Xbox 360 har Microsoft gått cirkeln runt och är tillbaka på ruta ett med en konsol som kommer ha ett antal exklusiva storspel men som majoriteten inte kommer bry sig om.
Skillnaden är att den första Xbox var marknadens mest kraftfulla konsol och erbjöd saker som ingen annan gjorde. Det kan man tyvärr inte säga om Xbox One.
