Dreamcast fyller i dag 15 år i Nordamerika. Den 9 september 1999 lanserade Sega sin sista spelkonsol på amerikansk mark. Detta magiska datum lever vidare som en viktig del av spelhistorien. Dreamcast banade nämligen väg för onlinespel på konsol.
Till Europa kom Dreamcast den 14 oktober samma år, vilket Sega på dåtidens kaxiga manér firade genom att tapetsera delar av London med bannern "PlayStation - bäst före 14/10 99.
Jag skulle kunna säga mycket om Dreamcast. Vad den betydde då. Vad den betyder i dag, när jag blivit samlare. Dreamcast tillhör spelhistoriens både ljusaste och mörkaste minnen. Ljusaste för all den glädje den gav på så kort tid. Mörkaste därför att Sega fick slut på pengar och tvingades lägga ned produktionen efter bara två år.
Själv minns jag framför allt känslan av att vara en pionjär när jag kopplade upp mig mot Dreamarena i Phantasy Star Online. Jag minns också känslan av att vara med om något historiskt när jag spelade Shenmue. Andra fastnade i rollspel som Grandia II och Skies of Arcadia.
Segas attityd och våghalsighet gav oss spelupplevelser som Jet Set Radio, Seaman, Crazy Taxi, Space Channel 5, Rez och det fantastiska Samba de Amigo med maracaskontroller.
Men Dreamcast blev tyvärr beviset för att sådana galna och udda satsningar inte lönar sig. Sega är därför i dag ett försiktigt, för att inte säga fegt, företag. En skugga av sitt forna jag. En utvecklare som inte tar några som helst risker utan främst ägnar sig åt att pumpa ut nya Sonic-spel.
15 år har gått. Men min Dreamcast står fortfarande ikopplad. I takt med att samlingen växer får jag möjlighet att prova spel jag aldrig kom i närheten av när det begav sig. Samtidigt ser jag emellanåt till att återupptäcka godbitar som Metropolis Street Racer, Soul Calibur och Resident Evil Code: Veronica.
Även om många spel inte har åldrats med värdighet finns det tillräckligt med kvalitet här för att jag ska stärkas i min uppfattning: Hur tokigt det än slutade åstadkom Sega något riktigt stort med Dreamcast. Det kan ingen ta ifrån dem.
Tips: EA:s Peter Moore, då chef för Sega of America, minns Dreamcast.
Sega var inte kända för sin ödmjukhet då.
