Jag tog det tvivelaktiga beslutet att se filmen Righteous Kill i går. Jag visste att den inte skulle vara särskilt bra, jag hade ju sett recensionerna. Men det handlar trots allt om två skådespelare som jag gillar väldigt mycket - Robert De Niro och Al Pacino - så jag var liksom tvungen. Föga förvånande var det en tragisk smörja av usel dialog, taskig story och endimensionella karaktärer.
Robert De Niro har gjort så mycket bra - och så mycket skit. Jag, och många med mig, har lite svårt att acceptera att samme man som spelat i klassiker som Gudfadern, Goodfellas, Heat och Casino även nedlåtit sig till att medverka i trams som Släkten är värst (och nu ska det göras en tredje film också...), Analysera mera och Godsend. Al Pacino har varit mer konservativ i sina rollval. Att han ändå valde att göra en fånig polisroll i Righteous Kill tillsammans med De Niro måste ha handlat om pengar. Inte kan det ha varit manuset som imponerade på honom i alla fall.
Nej, ta en titt på nedanstående klipp i stället. Den berömda konversationsscenen mellan Robert De Niro (Neil McCauley) och Al Pacino (Vincent Hanna) i filmen Heat från 1995. En väldigt enkel scen som helt domneras av två mycket bra skådespelare. De pratar egentligen inte om något märkvärdigt, men scenen kommer när den ene har jagat den andre under hela filmen. Nu sitter de plötsligt ansikte mot ansikte, tar en fika ihop och pratar om sina respektive relationsproblem. Ansiktsuttrycken och de små subtila blickarna avslöjar att det är två karaktärer som förmodligen beundrar varandra i sina mycket olika roller. Denna scen på sex minuter och två sekunder får mig att glömma den eländiga Righteous Kill och påminner mig om varför jag älskar film. Den visar dels vad som skiljer bra filmer från skräp, dels hur dessa två stora skådespelare egentligen ska skådas.
