Som framgått tidigare här på bloggen har jag inte varit helpeppad inför releasen av Wii U.
Missförstå mig inte. Jag älskar nya konsoler. Jag har dreglat över nästan varje ny konsol som har släppts de senaste 15 åren även om jag inte har kunnat hitta någon anledning att köpa dem. Men Wii U är ett stort undantag. Den ger inte den där kittlande känslan som en ny konsol alltid brukar ge.
När Nintendo skulle lansera konsolen som länge hette Revolution - Wii - var intresset gigantiskt. Själv var jag ganska skeptisk till det som kom att bli en världsomfattande trend med rörelsekänsligt spelande, men det betyder inte att jag inte var nyfiken på Nintendos nya konsol. Den representerade ju något nytt och fräscht, trots allt.
Wii blev aldrig min konsol. Jag höll fast vid Xbox 360 och när Segas uppföljare till Nights: Into Dreams sågades av kritikerna gav jag slutligen upp tankarna på att köpa en Wii.
Känslan inför lanseringen av Wii U är som sagt en annan. Och jag tror inte att den bara är min. Det har överlag varit en väldigt stillsam release. I USA sägs att Wii U var slutsåld efter den första veckan, men här i Sverige är det inga problem att få tag i en konsol. Den finns i lager lite varstans. Det var svårare att få tag i en Dreamcast när det begav sig (för att inte tala om PlayStation 2, som såldes för fantasipriser på nätet av de lyckliga som lyckats säkra ett exemplar vid releasen).
Jag gick förbi Webhallen i går, dagen efter lanseringen av Wii U. Självklart fanns konsolen på plats, spelbar. Men några köer för att få spela syntes inte till. Det var därför fritt fram att prova. Gamepaden ger tyvärr ett väldigt plastigt och billigt in tryck. Styrspakarna är lätta att tappa greppet om och axelspakarna känns stumma. Överlag liknar den mer ett tillbehör till Wii än själva argumentet för att köpa en helt ny konsol. Tyvärr.
Det är svårt att se särskilt många barnfamiljer lägga 4 000 kronor på Wii U inför julhandeln i stället för hälften på Xbox 360 eller PlayStation 3. Men Nintendo har överraskat oss förr.
