Det är egentligen inte så förvånande. Ingen av uppföljarna har riktigt kommit i närheten av den första filmen från 1988 (som än i dag är en riktigt bra och solid actionfilm). Och sämst hittills har Die Hard 4.0 varit.
Bruce Willis närmar sig 60-strecket. Att han ska springa runt världen och leka superhjälte känns en aning fånigt. Och att dra in hans barn i det hela, vilket gjordes redan i den fjärde filmen, gör det direkt löjeväckande.
Det som utmärkte Die Hard var kombinationen av action, humor, sköna karaktärer och story. Alla andra filmer har brustit i någon del, även om Die Hard: Hämningslöst helt klart har sin charm tack vare Jeremy Irons och Samuel Jackson. Den kändes också som en Die Hard-film.
Det gjorde inte den fjärde filmen, då John McClane förvandlades till Stålmannen. Att döma av den femte har han nu avancerat till att bli Terminator. Då tappar åtminstone jag intresset. A Good Day To Die Hard ser ut som påkostad dussinaction. Die Hard var så mycket mer än så.
Trailern kan du se här.
Far och son rumlar runt i Moskva.
