Nintendos arbetsnamn för Wii var "Revolution". Det var ett passande namn. Maskinen kom att revolutionera spelbranschen, öppna upp den för människor som aldrig tänkt tanken att fatta en handkontroll och även påverka konkurrenterna att följa i Nintendos fotspår. Tänk: ingen Wii, ingen Kinect.
Wii erbjöd visserligen ingenting unikt i sak. Rörelsekänsliga kontroller hade funnits tidigare. Men aldrig hade de fungerat så pass bra och samtidigt erbjudits till ett attraktivt pris. Wii kostade runt 2500 kr, inklusive Wii Sports. Det är så här i efterhand lätt att förstå varför det fungerade så bra. Men inte ens Nintendo var förberedda på den enorma succén som skulle komma.
Den nya generationen känns däremot inte särskilt revolutionerande. Det handlar snarare om evolution. Sony har vidareutvecklat sin DualShock-kontroll. Svaret heter DS4. Microsoft har vidareutvecklat sin Kinect. Svaret heter - Kinect. Och Nintendo har valt att släppa en konsol med ett slags surfplattekontroll, som skulle utveckla vårt sätt att spela men som inte har satt något avtryck att tala om än så länge. Samtidigt har Nintendo valt att behålla både namnet Wii och de rörelsekänsliga kontrollerna från förra generationen.
Även på själva konsolerna märks en tydlig försiktighet. Wii U är Nintendos första HD-konsol, och den placerar sig i samma division som PlayStation 3 och Xbox 360 prestandamässigt. Den stödjer inte DVD-uppspelning och saknar Blu-ray-läsare. Den har ingen hårddisk utan endast ett begränsat flashminne. Det enda som särskiljer den är Gamepaden. Men intresset för Nintendos nya kontroll är minst sagt begränsat, vilket är rimligt att anta mycket beror på dagens smarttelefoner och surfplattor.
Microsoft hade en vision för Xbox One. Övertygade om att framtiden är digital och ständigt uppkopplad trodde de att vi skulle acceptera att våra spel inte gick att spela utan en internetuppkoppling och att spelen inte längre skulle gå att köpa eller sälja begagnade. Efter en kritikstorm gjorde Microsoft sin berömda 180-graderssväng och plötsligt blev Xbox One en väldigt traditionell konsol som egentligen endast bjuder på en förfinad handkontroll, en förfinad Kinect och starkare hårdvara än Xbox 360. Det enda som särskiljer den är dess tänkta funktion som brobyggare mellan TV, spel och annan underhållning i TV:n. Men hur pass välanvänd den funktionen kommer att bli återstår att se.
Sony valde å sin sida att gå en väldigt rak väg med PlayStation 4. PS4 är på alla sätt en väldigt klassisk spelkonsol. Den bjuder Sonys vana trogen på fantastisk prestanda, men Sony har i första utförandet valt att inte stödja mp3-filer eller CD-skivor. För att över huvud taget kunna spela Blu-ray-filmer behöver man uppdatera konsolen. I sitt grundutförande är alltså PS4 en renodlad spelkonsol som fokuserar på en enda sak: spelen. Vilket känns sympatiskt.
Konsoler kan förändras. Ingen vet var Xbox One och PlayStation 4 står om fem år. Microsoft lanserade Kinect fem år in i Xbox 360:s livscykel, vilket lockade en ny kundgrupp och förändrade spelutbudet. PS3 blev aldrig den multimediamaskin som "bara gör allt" som Sony marknadsförde den som 2006-07. Microsofts och Sonys konsoler blev i slutändan väldigt lika varandra.
Det är möjligt att vi kommer att se tillbaka på denna generation och säga att det var under denna tid som remote play slog igenom på allvar, eller rent av att virtual reality (efter alla fiaskon) gjorde det. Men just nu känns den generation som nyss har startat som försiktig och lite trevande. Lite som mellanmjölk. Och jag måste säga att det faktiskt känns ganska skönt. Mellanmjölk är ju ett tryggt val.
