Enskilda triviala händelser kan få stora konsekvenser på sikt i våra liv. För mig började det på sätt och vis redan när Shenmue släpptes till Dreamcast år 2000. Det kan tyckas långsökt, men om jag tittar tillbaka var det faktiskt där det började.
Dreamcast skulle bli Segas stora revansch efter nederlaget med Saturn, som aldrig gavs en riktig chans på grund av Segas sjabbel med sina Mega Drive-tillsatser 32X och Mega-CD. Nu vet vi att det inte blev så. Men på mycket kort tid, mellan 1998/99 (release i Japan/västvärlden) till 2001 släpptes ett otal banbrytande och på flera sätt revolutionerande spel till ett alltmer tynande format. Vi fick cel-shading i Jet Set Radio, onlinespel i Phantasy Star Online, rörelsekänsliga musikkontroller i Samba De Amigo, ett bilspel med de mest realistiska vädereffekterna någonsin i Metropolis Street Racer, världens vackraste och mest miljörealistiska upplevelse i Shenmue och vägen ut ur Resident Evils förrenderade värld och steget in i 3D-världen i Resident Evil Code: Veronica. Det hände kort sagt väldigt mycket på kort tid. Kärleken till Dreamcast är inte rostfri. Men den rost som finns här och var efter de tio år som gått sedan Sverige-releasen, överträffas av den klara glans som spel som Shenmue, Jet Set Radio och Phantasy Star Online fortfarande erbjuder.
Shenmue var spelet som skulle förändra hur vi såg på spel, det skulle simulera verkligheten. Det lät inte så roligt. När vi kliver in i spelens värld vill vi ju kopplas bort från verkligheten, glömma den grå vardagen och ryckas med till en helt annan värld. Shenmue visade sig emellertid vara en saga placerad i en verklig miljö. Vi handlade mat, pratade med främlingar på stan, körde gaffeltruck, triumferade i barslagsmål och undvek (o)smidigt en vacker flickas kärlek. Fyra GD ROM-skivor senare var vi så på väg till Hongkong, en resa som skulle leda oss till Guilin om sagan nu hade fått ett slut.
Det var med lite förvirrade och stapplande steg jag klev i land Hongkong, undvek ivriga försäljare och tog mig fram till en man för att fråga om vägen. Shenmue II var vackrare, betydligt större och mer storslaget än sin föregångare. Det var också nu jag skulle stifta den första bekantskapen med Kina. Efter tuffa uppgörelser i Aberdeen och Kowloon och en spektakulär fight på ett hustak med en flyende Lan Di hängande under en helikopter var det dags att ta steget in i Kina på riktigt. Ryo Hazuki styrde kosan mot Guanxi-provinsen och det vykortsvackra Guilin. Redan tidigt under spelets gång förmedlades en bild av ett mystiskt och sagolikt Kina. Efter ankomsten till Langhuishan var det svårt att inte bli stum av förundran. De sagolika sockertoppsbergen, favoritmotiv för mängder av kinesiska konstnärer genom årtusendena, tornade upp sig. Några barn lekte vid floden när Ryo klev av båten och gick iland. Musiken klinkade i bakgrunden. Det rådde på något sätt ett fullständigt lugnt. Där och då blev jag intresserad av att åka till Kina. Först var tanken att det skulle bli ett slags Shenmue-resa eftersom spelets miljöer till stor del är tagna ur verkligheten.
Även om jag aldrig kom iväg till Kina i det syftet, bet sig intresset fast. Sedan dess har jag varit i Kina tre gånger. Och innan nyår åker jag dit för att träffa en kinesisk kvinna. För första gången bär det nu av till södra Kina. Det som började med stapplande steg i Hongkongs hamn i Shenmue II kan således sluta med mer bestämda flyttplaner till Kina inom något år. Tänk vart ett ynka TV-spel kan föra oss...
Fler tankar om Dreamcast:Dreamcast - en konsol att minnas
Dreamcast fyller tio år
Aldrig glömd.