Det vilar en ödesmättad stämning över Halo: Reach. Från titelskärmen till spelets början och vidare låter både musik, miljöer och väder oss veta att detta inte är någon picknick. Detta är en avgörande strid mot omöjliga odds. Striderna känns dessutom lite mer intensiva än tidigare, kanske delvis därför att vi vet vad som står på spel. Fienderna, som tycks fler än någonsin, grupperar sig och understöder varandra för att få maximal effekt. De pratar nu på sitt eget språk och känns elakare. Vapnen känns tyngre och ger mer effekt i handkontrollen.
Eftersom Halo: Reach faktiskt utspelas före det första Halo-spelet, har Bungie ändrat en del. Det går inte att ha två vapen samtidigt nu, att "dual-wielda", en funktion som infördes i Halo 2 och enligt många förstörde den sköna balansen mellan vapen och granatkastning.
Saknaden efter Master Chief avtar längs spelets gång i takt med att gruppkänslan infinner sig (vilket den aldrig gjorde i det mediokra Halo 3: ODST). De första intrycken är att Bungie i Halo: Reach tagit det bästa från de gångna årens Halo-äventyr, kryddat med något vassare grafik och ännu mer undergångsstämning. Fler reflektioner kommer när äventyret är slut...
Halo, Halo 2, Halo 3, Halo 3: ODST och Halo: Reach.Fattas på bilden gör strategispelet Halo Wars.
