Vi kan börja med Sega. Master System var visserligen inte deras första konsol, men för publiken i väst räknas den ändå som det. Det var med denna konsol som Sega utmanade giganten Nintendo. Det var Master System mot NES. Nintendo vann överlägset, men Sega hade lyckats få in en fot. De var nu en konkurrent. Med 16-bitskonsolen Mega Drive och Sonic the Hedgehog blev det allvar. Sonic sprang in i en hel världs hjärtan och även om Super NES sålde bättre (närmare 50 miljoner mot Mega Drives 40) var Sega nu ett fullt möjligt alternativ. Spelvärlden delades i två läger.
Hur skulle Sega följa upp Mega Drive, sin största succé? Som bekant valde de att släppa en rad uppgraderingar i stället för att satsa direkt på en ny konsol. Med adaptern 32X skulle konsolen bli hetare. Med Mega-CD introducerades CD-formatet. När Sega väl började arbeta med den riktiga uppföljaren, Giga Drive, tänkte de för snävt. Samtidigt lurade Sony i vassen.
Det sägs att när Sega fick se specifikationerna för PlayStation kallade de genast till krismöte. Den skulle utklassa Giga Drive. Arbetet med den nya konsolen hade dock gått så långt att det enda Sega kunde göra var att trycka in en andra processor och hoppas på det bästa. Maskinen fick namnet Saturn och föll tungt mot PlayStation, framför allt i väst.
I samma veva som Sega gjorde fiasko med Saturn och blödde pengar till följd av en rad felbeslut, trampade även de tidigare så dominanta Nintendo klaveret. I stället för att anamma CD-formatet valde det Kyotobaserade leksaksföretaget att ännu en gång satsa på kassetter - ett katastrofalt febeslut som skrämde bort utvecklare, gjorde spelutvecklingen dyr och begränsade konsolens kapacitet. Nintendos redan ansträngda förhållande till tredjepartsutvecklarna blev knappast bättre.
Sony var den stora segraren och de följde upp segern med att krossa allt, även den nya konkurrenten Microsoft, med PlayStation 2. Segas saga som konsoltillverkare var all efter Dreamcast, men Saturn var början på slutet.
Efter sanslösa framgångar med PlayStation och PlayStation 2 stod Sony på toppen som konsoltillverkare. Vad skulle förhindra att PlayStation 3 blev samma succé? Ingenting, resonerade Sony, och lanserade en konsol med hårddisk, Blu-ray-spelare och en nyutvecklad Cell-processor för 599 dollar. Ken Kutaragi, "PlayStations pappa", fällde de ökända orden att folk skulle vilja jobba extra för att ha råd med en PS3.
Konsumenters dom blev hård. PlayStation 3 fick två väldigt tunga år 2007-09 och försäljningen tog inte fart förrän Sony släppte en strippad PS3 Slim och sänkte priset. Då hade emellertid Nintendo redan återerövrat världen med Wii och Microsoft kapat åt sig marknadsandelar med Xbox 360. PS3 blev i slutändan inget fiasko, men den har till dags dato sålt ungefär hälften av vad PlayStation 2 presterade.
Är det Microsofts tur?
Nu står Microsoft inför sin tredje konsollansering. En dryg vecka efter avtäckningen av Xbox One ser vi liknande tendenser från Microsoft som från Sega, Nintendo och Sony inför deras respektive lanseringar. Vi ser arrogans, vi ser självsäkerhet och vi ser en blind tro på att det som presenteras, kommer att köpas.
Kalla det kundförakt eller övertro - risken är stor att Microsoft kommer att få betala för sin självsäkra hållning. De räknar just nu kallt med att kunderna kommer att flockas runt Xbox One oavsett vad som händer.
Skillnaderna ska förstås inte underskattas. Det företag som verkligen har det kämpigt just nu är Nintendo, inte Microsoft. Wii U är denna generations sorgebarn så långt. Microsoft har fått motta en skitstorm för sin presentation av Xbox One, men de har tid på sig att fila bort de vassaste kanterna och anpassa sig. Om vi ska se på historien kommer de inte att vara lyhörda för konsumenteras önskemål utan hålla sig till sin ursprungsplan.
Microsoft har chansen att bryta förbannelsen. Det vi sett hittills bådar inte särskilt gott.
Kommer även Microsoft drabbas av den tredje konsolens förbannelse?
