Vissa spel har den där förmågan att suga in oss och inte släppa taget. Det är väldigt få spel som har den effekten på mig. Senast det hände var visserligen ganska nyligen - BioShock Infinite var förtrollande.
Men innan Irrationals äventyr grep tag i mig för ett drygt år sedan var det väldigt länge sedan jag haft den där känslan inombords. Känslan av att vara uppslukad, att allt runt omkring upphör att vara viktigt. Det hände för 12 år sedan i Halo. Jag spelade Bungies mästerverk till Xbox på den svenska lanseringsdagen i mars 2002 och insåg att jag för första gången blivit förälskad i ett FPS. Det hände förstås även i Shenmue och Shenmue II lite tidigare.
Nu har det hänt igen. Det var The Last of Us som fick mig att slutligen slå till på en PlayStation 3. Och det är just detta spel som upptar det mesta av min lediga tid just nu. Att Naughty Dog alltid har varit talangfulla utvecklare råder inga som helst tvivel om. De är en studio som inte faller igenom. Som alltid levererar på en hög nivå. The Last of Us är dock mer än så.
Alla hyllningar till spelet är välförtjänta. Spelet revolutionerar egentligen ingenting. Och det är inte det perfekta spelet (vad det nu skulle vara). Men Naughty Dog har lyckats göra varje enskild beståndsdel så in i helsike bra att jag bara kan kapitulera. Den vackra grafiken. De otroligt professionella röstskådespelarna. Den mänskliga berättelsen. Den oklanderliga kontrollen. Kvalitetens i dessa beståndsdelar gör helheten till en ren njutning.
The Last of Us visar att spelmediet kan matcha litteraturen och filmen. Att det går att berätta en riktigt bra historia på ett engagerande sätt. Genom att låna delar från både spelens och filmens värld lyckas Naughty Dog snickra ihop ett nära nog fulländat äventyr som både lyckas engagera, chocka och underhålla.
Världen behöver fler Shenmue, BioShock Infinite och The Last of Us. Spel som vill berätta en historia och som visar att det går att göra det på ett sätt som berör.
