Det skulle förmodligen bli en sådan där film säger något om människan och mänskligheten. Som inlägg i migrationsdebatten och allas rätt till sjukvård är den närmast övertydlig. Men Neill Blomkamp tappar bort själva filmen längs vägen.
Jag gillar Matt Damon. Han gör aldrig bort sig. I Elysium spelar han en före detta kriminell som kommit på bättre tankar. Efter en olycka har han bara några dagar på sig att ta sig upp till den nya civilisationen Elysium för att bli helad i de magiska apparater som manusförfattaren tänker sig bör finnas år 2154. Vägen dit blir förstås snårig, och tanken är väl att vi ska lära oss något länga resans gång.
Jodå, här finns en del spännande actionscener med fart, fläkt och häftiga vapen. Lite humor också. Men ett stort problem är att jag inte känner någon empati för karaktärerna. De känns inte verkliga, och vad värre är: inget i Elysium känns trovärdigt. Det är en slafsigt konstruerad framtidsvision med dålig estetik. Jodie Foster spelar en endimensionell skurk som tagen ur valfri Roland Emmerich-rulle. Filmen tar aldrig fart, känns aldrig angelägen.
Att slutet därtill är väldigt förutsägbart knyter bara ihop den känsla jag haft med mig hela filmen, nämligen att detta är en mycket medelmåttig produkt paketerad i alldeles för dyrt papper. Tanken på vad som hade kunnat göras med de uppskattningsvis 115 miljoner dollar som produktionen kostade svindlar.
Skurk med konstig dialekt.
