Hur långt skulle du vara beredd att gå för att få hem ditt barn när det försvunnit? Den frågan puffar ideligen på min uppmärksamhet när jag ser Prisoners, en dramathriller med Hugh Jackman och Jake Gyllenhaal i de två huvudrollerna.
Två småflickor försvinner samtidigt. Familjerna har genast ett spår: En husbil har setts i närheten. Det visar sig att den körs av en ung man med en tioårings intellekt. Polisen avfärdar spåret, men inte de anhöriga. Jackmans karaktär visar sig vara beredd att gå oerhört långt för att få veta det han är övertygad om att föraren vet.
Prisoners är snygg, obehaglig och spännande. Den lider lite av sin längd (2 timmar och 26 minuter) och i slutändan visar sig plotten vara ungefär lika komplicerad som ett av de mer ambitiösa avsnitten av Morden i Midsomer. Det är med andra ord ingen vanlig enkel kidnappningshistoria det handlar om, och alla pusselbitar faller kanske inte riktigt på plats.
Skådespeleriet är framför allt det som får mig att sitta kvar. Hugh Jackman och Jake Gyllenhaal är fantastiska. Jackman spelar rollen som desperat far i chock på ett imponerande sätt. Och Gyllenhaal har den där förmågan att gå igenom rutan oavsett vilken roll han gör.
I liket med alla filmer som innehåller en amerikansk polis på jakt blir skildringen av den ensamme polisen som fanatiskt jagar sitt byte lite väl orealistisk. Vi vet ju att polisen inte arbetar så här, så varför måla den bilden bara för att poliser alltid framställs så i film?
Prisoners är trots sin längd väl värd att se. Välspelade thrillers utan biljakter men med oförutsägbara slut växer minsann inte på träd.
"Faan... Nu kommer han som är så arg hela tiden."
