Den 18 november 2012 lanserade Nintendo Wii U i Nordamerika. Det har alltså gått ett år. Mycket har onekligen hänt. Den där positiva känslan som spreds efter lanseringen har förbytts i nattsvart mörker och befogade frågor om konsolens framtid.
Där och då såg det positivt ut. Nintendo rapporterade stort intresse genom många förbokningar, och lanseringen föreföll stabil. I dag vet vi att intresset inte alls var så högt som Nintendo utmålade det som, och att 400 000 sålda enheter (till butik) inte var så där värst imponerande (särskilt inte när vi nu har sett PS4 sälja i en miljon ex på ett enda dygn).
Från och med januari tvärdog intresset för Wii U och försäljningen störtdök. Den har inte återhämtat sig. Wii U har kort sagt haft ett väldigt tufft första år på marknaden. Nintendos ursprungliga mycket ambitiösa målsättning att sälja 5,5 miljoner Wii U t.o.m. 31 mars grusades omgående. Det sänkta målet på 4 miljoner uppnåddes inte heller. Wii U stannade på 3,45 miljoner, och eländet fortsatte med ännu ett svagt kvartal. Och därefter ännu ett. Nu väntar julförsäljningen.
I dag är Wii U död i Europa, kämpar för att sälja bättre än PlayStation 3 på den japanska marknaden och säljer bara marginellt bättre än gamla Wii i Nordamerika, en konsol Nintendo sedan lång tid inte längre utvecklar några spel till.
Mycket har redan skrivits om orsakerna till att Nintendo gått från marknadsledare till trolig distanserad trea i det nya konsolkriget, och det finns ingen anledning att upprepa det. Mer intressant här och nu är att fundera över hur konsolens framtid ser ut nu när tredjepartsstödet under 2014 i princip består av ett uppskjutet Watch Dogs, ett ännu icke namngivet Sonic-spel samt Bayonetta 2 (som dock ges ut av Nintendo). Mycket mer än så är det inte.
Mer om vad som kommer att hända har jag skrivit om i en matig bloggpost på min andra spelblogg här.
