Den 14 oktober 1999 var det dags för oss européer att få smaka på Segas drömmar paketerade i en gråvit liten maskin. Dreamcast var äntligen här.
Visst färgas min bild av konsolen av en hel del nostalgiska känslor. Men jag imponeras fortfarande av Segas vision med Dreamcast, och kan känna en viss bitterhet över att den gick så fullständigt i kras.
Sega såg potentialen i onlinespel på konsol. De tog de där första stapplande stegen mot ett onlinecommunity som sedan skulle explodera på allvar hos Microsoft och sedan Sony. De tog arkadupplevelserna in i vardagsrummet. Sega Rally 2, Virtua Fighter 3tb och House of the Dead 2 fick liv i våra egna hem. Och de vågade experimentera på ett sätt som väldigt få om ens några utvecklare gör i dag.
Spel som Jet Set Radio, Seaman, Spance Channel 5 och det galet roliga Samba de Amigo kunde nog aldrig ha blivit storslagna kommersiella succéer. Därom var de alldeles för smala. Men de utvecklades ändå tack vare att fantasin och uppfinningsrikedomen tilläts flöda. Shenmue var oerhört ambitiöst. Det skulle bli spelet som sålde Dreamcast till världen, men var alldeles för kompromisslöst för att fylla den rollen.
När jag ser tillbaka på Dreamcast ser jag en maskin som ville mycket, som sprudlade av liv men som togs av daga på grund av att företaget bakom det misskötte sin ekonomi, tog fel affärsbeslut och i slutändan tvingades prioritera sin egen överlevnad framför Dreamcasts.
Arvet efter Dreamcast ser vi i dagens spelbransch. Då skapades förstadiet till de party- och musikspel som erövrade världen på PlayStation 2 och Wii. Vi såg embryot till den onlinevärld som i dag blommat ut på Xbox Live och PSN. Vi såg den tämligen öppna värld i Shenmue som vi i dag tar för given i alltfler spel och genrer.
Och Dreamcast hade, faktiskt, en handkontroll med inbyggd skärm tack vare det snillrika lilla VMU-minnet, som även fungerade som en egen liten spelenhet.
Allt detta fanns. Redan för 15 år sedan. Det säger en del om Dreamcasts storhet.
En skönhet.
